Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
anjonutbytande fenylendiaminharts uppvisa den omvända
ordningsföljden mellan jonerna.
Sedan någon tid har jag varit sysselsatt med en ny klass
av jonutbytare. Dessa äro uppbyggda som kolutbytarna
men med den skillnaden att bindningen mellan
elektrolyten och kolet icke är kemisk utan beroende på
adsorp-tionskrafter. Det är bekant, att aktivt kol adsorberar
tämligen stora mängder organiska elektrolyter, t.ex. sura och
basiska färgämnen, med sådan kraft, att färgjonen icke
kan tvättas ut med vatten. Den oorganiska jonen har
emellertid visat sig utbytbar. Med basiska färgämnen kan
man således bygga upp anjonutbytare. Adsorberas
metylen-blyklorid på kol, kan kloridjonen utbytas mot andra joner,
utan att under jonutbytet den organiska färgjonen
frigöres. De oorganiska anjonerna bindas därvid med
mycket varierande styrka enligt följande serie
ÖNS’ > J’ > C1CV > NCV > Br’ > Cl’ > S04" > F’
Denna serie, enligt vilken kloridjonen bindes starkare
än sulfatjonen, är iakttagen i ett flertal fall och
överensstämmer med den omnämnda litteraturuppgiften. Serien
är såtillvida intressant, som den är identisk med den
Hof-meisterska (lyotropa) anjonserien, som iakttagits vid en
mängd kolloidkemiska fenomen, t.ex. svällning.
Anjonutbytare kunna icke användas för fullständig
av-saltning av vatten. Tvättas en mer eller mindre mättad
anjonutbytare med destillerat vatten, frigöras icke
obetydliga mängder syra. Denna effekt varierar med arten
jonutbytare och brukar benämnas "läckning". Fenomenet
synes icke tidigare ha blivit föremål för teoretisk
behandling. Läckningen har visat sig huvudsakligen vara en
funktion av aminohartsets dissociationskonstant, och
fenomenet kan matematiskt behandlas som en
Donnan-hydro-lys. Läckningen kan betraktas som ett jonutbyte med
vattnets hydroxyljoner, varvid fria aminer bildas.
Härigenom blir tvättvattnet surt.
Civilingenjör Nilsson: Dr Sleenbergs meddelande om
att vissa grupper av anjonutbytare skulle ha förmågan att
adsorbera kloridjonen starkare än sulfatjonen finner jag
intressant. Detta förhållande har emellertid icke kunnat
konstateras vid de slag av anjonutbytare på aminoplastbas,
som funnit användning inom praktiken. Så blir t.ex. vid
en anjonutbytande Wofatit adsorptionen av SOa-jonen
fullständig, under det att Cl-jonen fortfarande förekommer i
filtratet i en koncentration av 2—4 mg/I. Det är
emellertid icke blott jonernas valens utan även syrastyrkan som
är avgörande för adsorptionen. Så är det exempelvis
svårare att fullständigt avlägsna CCV-jonen än joner av
starka mineralsyror. Därför förekommer det ofta, att man
vid avsaltning av karbonatrika vatten för att avlasta
an-jonfiltret och ernå en bättre avsaltningsverkan avlägsnar
den efter katjonfiltret frigjorda kolsyran genom avsugning
under vakuum eller genom avgasning, innan vattnet får
passera anjonfiltret.
Civilingenjör Simonsson: Vid högtrycksångpannor har
det blivit en alltmera tvingande nödvändighet att använda
vatten med låg kiselsyrahalt för att förhindra
kiselsyra-avsättningar på turbinskovlarna. En avkisling av
förefintliga vatten kan därför stundom vara nödvändig. Det vore
av stort värde för matarvattenreningstekniken om detta
kunde ske genom anjonutbytande hartser och om man
kunde tänka sig komma fram till ett harts med en
selektiv adsorptionsförmåga för kiselsyra respektive silikat.
Det kan nämligen tänkas, att man vill avlägsna kiselsyra
utan att därför avlägsna andra för panndriften mer
ofarliga anjoner.
Civilingenjör Nilsson: Avlägsnandet av kiselsyra ur
vatten genom anjonutbyte är icke möjligt, då den
förekommer i kolloidal form. Däremot finns det en annan metod,
som kommit till användning i kombination med Wofatit-
filtrering. Härvid avlägsnas kiselsyran genom fällning vid
hög temperatur (95 à 97°) med magnesiumoxid, vanligen
tillsammans med kalk eller soda, då hårdheten i
råvattnet är hög. Efter filtrering genom bränd dolomit
avlägsnas restliårdheten (2 à 4°dH) genom filtrering genom
Wofatit P, som är värme- och alkalibeständig (97°;
p-värde 0,3—0,4). Det så renade vattnet har en
kiselsyrahalt lägre än 1 mg/1.
Professor C Kullgren, Stockholm: Föredraganden
har behandlat själva användningen av jonutbytande
substanser, men det kan måhända vara lämpligt att även
beröra en annan synpunkt på dessa ämnen, nämligen
bestämningen av deras askhalter. Denna bestämmes ju i
vanliga fall endast genom glödgning av den organiska
substansen och askan utgöres i de flesta fall av
karbo-nater. Ibland överföres karbonaten till sulfat. Detta sätt att
bestämma askhalten är rent konventionellt, ty det ger ofta
inga direkta uttryck för de oorganiska föroreningar, som
finnas i det organiska ämnet, eftersom dessa oorganiska
substanser i allmänhet icke förekomma i ursprungsämnet
i den form, vari de uppträda i askan. Men däråt är oftast
ingenting att göra. Om man emellertid har en
katjon-utbytande organisk produkt, vars oorganiska substans
huvudsakligen utgöres av dess katjon, ligger saken
annorlunda till. Så kan vara fallet med sulfitcellulosa, stundom
med nitrocellulosa och andra produkter. Även i dessa fall
brukar man bestämma mineralämnena genom inaskning,
men det sättet kan tydligen ge en felaktig uppfattning om
askhalterna. Dessa substansers mineraliska förorening
utgöres av deras katjoner, men om man ena gången har
t.ex. Na som katjon och andra gången förslagsvis Mg,
så får man en proportion mellan dessa katjoner som
46 : 23 = 1,91 under det att vid inaskning till karbonat
förhållandet mellan deras karbonater bli 1,28 och
beträffande deras sulfater 1,18. Härtill kommer att det kan
bero på vissa tillfälligheter, vilken metall som kommer
att stå i katjonställning.
Riktigare synes i sådana fall vara att uttrycka
askhalterna i ekvivalenter av utbytbara katjoner eller bättre
att överenskomma, att en viss bestämd katjon t.ex. Na
skall vara införd före inaskningen.
Civilingenjör Simonsson: De oorganiska basutbytarna ha
gelstruktur, vilken är särskilt utpräglad hos de syntetiskt
på våta vägen framställda zeoliterna och hos de
glauko-nitiska materialen. Det vill synas som om det är just
denna zeoliternas egenskap av geler, som förklarar deras
sönderfall i vissa slag av vatten. Sönderfallet skulle
således vara ett svallnings- och peptiseringsfenomen. Nu äro
ju också de organiska hartsprodukterna geler, och det
vore därför intressant att få veta, om man även hos dessa
kan vänta sig ett sönderfall på grund av svällning eller
peptisering, och om det är bekant vilka faktorer som
kunna inverka på ett dylikt sönderfall.
Civilingenjör Nilsson: Svällning hos utbytesmaterial är
en viktig faktor. Vid neutralutbyte ersättes kalciumjonen
med två natriumjoner. Till följd av skillnaden i
hydrata-tion hos de båda jonerna införas därvid med
natrium-jonerna betydande mängder vatten i gittret, vilket medför
en svällning. En ännu större differens erhålles, om
kalciumjonen ersättes med vätejoner. Vid utbytesmaterial av
silikattyp förorsakar denna svällning en
söndersprängning, som gör att materialet småningom faller sönder till
följd av alt det icke är elastiskt. Hartsutbytarna äro
däremot elastiska och förmå därigenom att ge efter för
svällningstrycket. Undvikes allt för hög belastning av
materialet, spelar därför svällningen ingen roll.
Peptiseringen är också en fråga om materialets
hållbarhet. Graden av peptisering kan bedömas antingen
genom långtidsförsök i praktisk drift under givna
förutsättningar eller också genom snabbmetoder. Vid silikat-
11 dec. 1943
K 105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
