Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
det och får därvid vidta särskilda åtgärder
för uppstagning eller uppstöttning av
föremålet.
Det material vi i allmänhet använda för
mantelplåtarna till våra pannor har en hållfasthet
mellan 48 och 55 kg/mm2 och en manganhalt av
1 % eller litet över. Förlängningen ligger vid
20—22 % för en maximal kolhalt av 0,20 %,
detta senare för att säkerställa att materialet är
fullt svetsbart även vid denna relativt höga
hållfasthet. Det är alltså ett ganska hårt material
jämfört med det gamla vanliga pannmaterialet.
Vi hade byggt en panna på 180 ni2 eldyta, svetsad,
röntgad och glödgad som vanligt, varefter pannan
tubades och gjordes fullt färdig, utom
kalltryckningen, som skulle göras efter det att armaturen
från den gamla pannan hade placerats.
I väntan på denna armatur placerades pannan
ute på gården och lämnades att sköta sig själv,
ända till dess att en arbetare, som en dag skulle
göra en liten justering, upptäckte ett antal
sprickor i mantelplåten. Samtliga fem sprickor
voro belägna inom ett visst område längs
genera-trisen och voro ca 150 mm långa och 20 à 25 mm
djupa. Tre av sprickorna lågo nästan över
varandra på ett avstånd av ca 100 mm.
Till att börja med misstänkte vi götsprickor
e.d., men efter konferenser med bruket som
levererat plåten samt representanter för
klassificeringssällskap och beställare kommo vi till den
övertygelsen att sprickorna troligen uppkommit
vid bockningen av mantelplåten. Denna bockning
hade nämligen försiggått under vintern 1942, då
kylan var rätt besvärande, och temperaturen inne
i pannverkstaden hade vid tillfället i fråga endast
hållit sig ett par grader över noll.
Vi stodo nu inför den besvärliga situationen att
kanske få plocka ut alla tuber och stag igen,
bränna ut den gamla plåten och svetsa in en ny,
glödga pannan och tuba om den — alltså en
ganska kostsam affär. Emellertid mejslades
sprickorna upp mycket noga och för att konstatera
sprickornas verkliga omfång röntgades dessa
jämte området i närheten av dem, så att vi kunde
övertyga oss om att inga ytterligare sprickor voro
förhanden.
Det lyckades också att få
klassificeringssällskap och beställare med på att vi fingo svetsa
sprickorna under förutsättning att pannan
spän-ningsglödgades, och vi beslöto oss då för att
stoppa hela pannan i ugnen, även om vi voro
ganska tveksamma om hur tuber och stag skulle
bete sig. Emellertid gingo vi endast upp till en
temperatur av 500° och utsträckte
uppvärmningen och avsvalningen till en tid av inalles
12 dagar.
Vid besiktningen och kalltryckningen visade
sig våra farhågor vara överdrivna. Endast ett
fåtal tuber behövde pressas och endast ett
långstag packades om. Manhålsförstärkningen på
denna panna var nitad och dessa nitar visade sig
fasta och täta.
Klassificeringssällskapen ha tidigare varit
ganska obenägna att tillåta reparationer av skador
på mantelplåtar med elektrisk svetsning, men
jag tror nog man utan tvekan kan ge sig in på
en sådan sak, under förutsättning att man kan
företa en tillfredsställande spänningsglödgning
efteråt.
Utom våra ångpannor glödga vi numera
svetsade startluftbehållare för dieselmotorer, svetsade
stäv- och roderkonstruktioner för fartyg, svetsade
stålrör m.fl. saker, där man kan befara störande
krympspänningar.
Diskussion*
Ingenjör Edvard Eriksson, Degerfors: Den
undersökning om normaliserande glödgning och
spänningsglödgning av svetsskarvar, som publicerats av tyskarna O
Schmidt och E Jöllenbeck1 med resultat från flerårigt
samarbete mellan Rheinmetall-Borsig och Technische
überwachungs-Verein, Berlin, avslutas med en
sammanfattning av resultaten, vari konstateras teknisk
likvärdighet mellan de båda glödgningsmetoderna. Detta gäller ej
endast förutvarande bestämmelser utan ges ännu större
räckvidd. Förutsättningen är givetvis, att den svetsande
firman har god erfarenhet och använder lämpliga
elektroder.
Av stort intresse är den del av undersökningen som
berör omkristallisering. Vid denna undersökning har inan
för att få fram olika grader av deformation kallbockat
plåtar av olika tjocklekar och efter olika radier. Genom
att svetsa tillsammans två på så sätt ansträngda
manteldelar har man försökt att få fram omkristalliseringsfall.
Onekligen uppnås också härvid det farliga
temperaturområdet, ca 700°, men frågan är om den tid materialet
befinner sig däri är tillräckligt lång för att önskad effekt
skall uppnås.
Eftersom de tyska undersökningarna utförts på
normerade kvaliteter Ml, Mil med flera, har materialet varit
normaliserat. Att man kunnat gå så långt som till 7 %
sträckning resp. stukning av materialets ytskikt utan att
svårare rekristallisation uppkommit visar fördelarna av
plåtmaterialets normalisering. Skulle man förfara så med
obehandlat plåtmaterial erhöll man säkerligen andra
resultat. I detta sammanhang torde lämpligen kunna
påpekas, att risker kunna förefinnas vid användning av
gavlar, som kallpressats eller rent av slagits upp för hand,
och där förhållandet kan vara, att 5 mm plåt erhåller
en hålkäl på 20 mm. I ett sådant fall blir rent
siffermässigt stukning resp. sträckning av ytskikten i hålkälen
11,5 %, men på grund av den cirkulära formen och
diameterminskningen av plåtämnet blir stukningen betydligt
större —- säkerligen över 15 %. Att allvarliga risker
kunna uppstå vid hopsvetsning av på så sätt formade
gavlar, som ej värmebehandlats, torde nog vara klart.
Mycket vanligt är att i excenterpressar framställa
fason-bockade profiler i kallt tillstånd med en krökningsradie,
som ej överskrider materialets tjocklek, varvid en
sträckning av ytskiktets fibrer på ca 33 % uppnås. Här
föreligger samma riskmoment som i förra exemplet.
Som bekant har man i de tyska nuvarande
bestämmelserna ej tillåtit avspänningsglödgning för en rad viktigare
konstruktioner, under det att man i Amerika, åtminstone
* efter de inledande föredragen av ingenjör Elis Helin (som
publicerats i Tekn. T. 1943 M h. 7) och överingenjör Erik
Larsson.
i Schmidt, O & Jöllenbieck, E: "Normal- uncl
Spwnnungs-freiglühen". Elektroschweissg 1942 s. 141—148, 156—162.
19 juni 1943
M 83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
