Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
brott. Finnas på vissa ställen i materialet inre spänningar
ända upp till flytgränsen, så erfordras i själva verket
endast att en ganska liten, varierande spänning adderas
till de inre spänningarna för att brott genom utmattning
så småningom skall äga rum. Frågan om utlösning av de
inre spänningarna vid svetsade konstruktioner är därför
av stor betydelse. Ofta kan man med vida enklare medel
än glödgning på ett tillfredställande sätt göra sig fri från
de inre spänningarna.
För att närmare klargöra frågan redogjorde dr
Liljeblad för de inre spänningarnas natur i svetsade
konstruktioner (se Aseas Tidning, april 1936). Den stora frågan är,
om de genom svetsningen framkallade inre spänningarna
kunna utjämnas genom yttre belastning. Detta kan även
i verkligheten ske genom belastning av materialet över
flytgränsen.
Tänker man sig exempelvis en konstruktion, där
grundmaterialet har dubbla sektionen mot svetsen, får man en
tryckpåkänning i grundmaterialet, som uppgår till halva
beloppet av dragpåkänningarna i svetsen med
övergångszon. Vid obelastade provstycken finns alltså en viss
dragspänning i svetsmaterialet, till sin storlek uppgående till
detta materials flytgräns. En tryckspänning, motsvarande
halva denna spänning och under materialets flytgräns,
förefinnes i grundmaterialet. Dras nu provstycket,
uppkommer redan vid den minsta yttre belastning en
flytning i svetsen, under det att tryckspänningen i
grundmaterialet minskas. Drar man provstycket med en kraft
motsvarande den förlängning, vid vilken även
grundmaterialet börjar flyta, har man uppnått ungefär samma
spänningstillstånd i de båda materialen. Avlastas nu
provstycket, komma både svets och grundmaterial att vilja
sammandra sig elastiskt efter i ett
spännings-töjnings-diagram parallella linjer, vilkas lutning bestämmes av den
för båda materialen lika elasticitetsmodulen. Då linjerna
i det närmaste komma att sammanfalla, blir den resterande
spänningen vid fullt avlastat prov synnerligen liten såväl
i svets som i grundmaterial. Belastas provstaven med en
tryckkraft, kan man t.o.m. helt upphäva de inre
spänningarna.
Vid en svetsad I-balk t.ex. kan man genom
böjningsbelastning utjämna de inre spänningarna. På motsvarande
sätt kan man i en ångpanna, som vattentryckes upp till
flytgränsen, eliminera de farligaste spänningarna, som
uppkommit genom svetsningen. De i detta fall riskabla
tvärspänningarna i svetsen med kringliggande material
kunna till och med genom en dylik provtryckning
elimineras ännu fullkomligare än längsspänningarna.
I vissa komplicerade konstruktioner kan det vara
omöjligt att helt eliminera de inre spänningarna genom en
särskild provbelastning. Vid många konstruktioner kan
man dock med en på samma sätt som den normala
belastningen verkande men upp till flytgränsen ökad
belastning utjämna de inre spänningarna i de delar av
konstruktionen, där någon verklig fara för brott kan
förefinnas. En reservation måste dock göras häremot; om icke
blott svetsen utan även själva grundmaterialet i närheten
av den förstärkts i förhållande till det övriga
grundmaterialet, kommer materialet vid provbelastningen att flyta,
där det är som svagast, och någon verklig flytning
uppträder icke i svetsen eller däromkring. Man har exempelvis
i vissa fall vid kärl utsatta för tryck rekommenderat
förstärkning av svetsarna genom fastsvetsning av tvärgående
strimlor genom kälsvetsar vinkelrätt mot svetsen, men
härigenom kan i många fall uppstå en fara för svetsens
bestånd i stället för större säkerhet. Även vid
överlapps-fogar med kälsvetsar, liksom för övrigt kälsvetsar i
allmänhet, gäller att spänningsutjämningen i svetsens
tvärriktning i många fall endast ofullständigt kan komma till
stånd genom provbelastning. Stumfogar äro därför
överallt där de kunna användas att föredra framför
överlappsfogar.
Wll
Notiser
DK 621 242.4
Francisturbiner för fallhöjder över 300 in. I
kraftverket Sampeire (Italien) äro två francisturbiner
installerade, som arbeta med en nettofallhöjd av 332 in1.
Anläggningen kördes i gång i november 1940. Turbinerna, fig. 1
och 2, utveckla vardera 24 700 hk vid 332 m fallhöjd och
förbruka därvid 6,2 m3/s. Varvtalet kan inställas för 750
eller 630 r/m, motsvarande 50 och 42 p/s på den elektriska
sidan. Specifika varvtalet beräknas härav till 83,3 resp.
70 r/m.
Vid så hög fallhöjd som den här tillgängliga skulle
man nog vanligen tänka sig turbiner av peltontyp. Då
tidigare erfarenheter visade, att de tekniska svårigheterna
kunde bemästras, beslöt man sig dock för att installera
francisturbiner på grund av deras gynnsammare
verkningsgradskurva med högre verkningsgrad än för
pelton-turbiner vid stora belastningar och möjligheten att med
dem alltid utnyttja hela den tillgängliga fallhöjden trots
den starkt varierande nedre vattenytan. Nivåskillnaden
mellan högsta och lägsta nedre vattenytan överstiger
nämligen 5 m.
En av förutsättningarna för en francisturbins
varaktighet vid så hög fallhöjd är, att driftvattnet är fritt från
föroreningar, särskilt sand. Härför är i detta fall sörjt
genom att vattnet vid det ovanför Sampeire liggande
kraftverket Casteldelfino passerar en damm med 12 500 000 m3
rymd, vilket alltså tjänstgör som klarbäcken. I
mellanliggande sidotillflöden äro dessutom anordnade särskilda
sandavskiljare.
Turbinhjulen äro gjutna i rostfritt kromnickelstål. Även
den del av sugtuben, som ligger omedelbart under
turbinen, är av rostfritt stål och så konstruerad, att den kan
demonteras, varvid turbinhjulets avloppssida blir
tillgänglig. Spiralskåpet är utfört av stålgjutgods i två delar med
radiellt ställda sammanskruvningsflänsar.
För att minska kavitationsrisken ha turbinerna förlagts
så djupt som möjligt. Statiska sughöjden uppgår sålunda
vid lägsta nedre vattenyta till endast 1 m. Vid högsta
nedre vattenyta arbeta turbinerna med ett mottryck av
5 m vattenpelare.
Turbinregulatorn är av standardtyp. Centrifugalpendeln
är så konstruerad, att den utom för ändringen av
centrifugalkraften även reagerar för den acceleration eller
retardation, som uppstår vid varvtalsändringar på grund
av från- eller tillslag. Den drives av en elektrisk motor,
som får sin ström från en hjälpgenerator på turbinaxeln.
Avstängningsventilerna vid spiralinloppet utgöras av
sfäriska trottelventiler, "klotventiler". De äro försedda
med tryckvattenstyrda tätningsplattor och manövreras med
oljetryck. Till spiralskåpen äro anslutna stötventiler, som
M 90
Fig. 1. Sektion genom turbinuppställningen för Sampeire.
21 aug. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
