Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
bundet, bör denna omständighet ej enbart
motivera ändring.
Det bör sägas, att den geometriska talserien
måste användas med stort förstånd och omdöme.
Detsamma kan sägas om normaldiameter serien.
Avvikelse från dessa talserier kan ibland vara
fullt motiverad, och det borde icke betraktas som
en synd, att avvikelser emellanåt förekomma.
Normaldiameterserien har till uppgift att spara
mätverktyg m.m., men om något mätverktyg
icke erfordras för dimensionen ifråga, har man
ingen nytta av att använda normaldiameterserien.
Den geometriska normtalserien bygger som
alla geometriska serier på en konstant kvot
mellan två närliggande storlekar, oberoende av om
det är fråga om små eller stora mått. En
konstant kvot är helt visst icke alltid lämplig. Om
jag svarvar en 10 mm axel med 15 mm
utgångsmaterial, är förhållandetalet mellan råvarans
mått och arbetsstyckets mått 1,5. Skulle jag
använda samma kvot när det gäller att
åstadkomma en 100 mm axel, varvid råmaterialet skulle
bli 150 mm, borde den som förfäktar att så
kunde få ske inspärras på hospital. Sålunda är det
alldeles säkert ohållbart att förfäkta att serien
över utgångsmaterial bör vara geometrisk. Om
SKF lägger upp en rörstandard för att användas
som utgångsmaterial vid tillverkning av kullager,
får denna standard sannerligen icke bli
regelbunden. För lager, vilka tillverkas i mycket små
kvantiteter, kan det vara lämpligt att använda
oekonomiska rör, kännetecknade av att en stor
procent spån arbetas bort, ty då blir det möjligt
att använda samma rör för olika ändamål, och
rörets kostnad kan då därigenom nedbringas.
Gäller det däremot att välja dimension till ett
rör, som skall användas för lager, vilka tillverkas
i miljoner exemplar per år, vore det ett
fruktansvärt slöseri, om detta rör vore upplagt så, att
det icke direkt avpassats för det avsedda
ändamålet, så att spånprocenten hålles så låg som
möjligt. Den talserie, efter vilken SKF sålunda
lagt upp sitt utgångsmaterial, ligger sannerligen
icke i en geometrisk serie, och den är därjämte
mycket oregelbunden. Skulle den ändras till att
bli mer regelbunden, skulle motsatsen till
rationalisering inträffa.
Var höra standardiseringsingenjörerna hemma
Vi tänka oss ett företag av helt vanlig karaktär
med en organisationsform uppbyggd antingen
efter den napoleonska principen, nämligen att en
man icke får befalla över flera än fyra personer,
eller modifierade avarter härav. Inom varje
organisation lia vi då under en verkställande direktör
åtminstone tre avdelningar: den tekniska
avdelningen, den kamerala avdelningen och
försälj-ningsavdelningen. Varje sådan huvudavdelning
kommer sedan att vara uppdelad enligt det
napoleonska systemet, och vi få då t.ex. under tek-
niska avdelningen: fabriksledning,
konstruktionsavdelning, inköpsavdelning, kontrollavdelning.
Under försäljningsavdelningen må sortera
orderavdelning, reklamavdelning, agenturavdelning,
priskontrollavdelning. Under den kamerala
avdelningen höra exempelvis kassa,
huvudbokföring, kostnadsbokföring och förrådsbokföring.
Vilka av de nu uppräknade avdelningarna
beröras av standardiseringen?
Det kan då genast sägas, att om
standardiseringen bedrives effektivt och utnyttjas väl, måste
självfallet alla avdelningarna mer eller mindre
direkt influeras. Sålunda får man hoppas, att även
kassatillgodohavandena skola röna en gynnsam
inverkan av standardiseringen. Frånsett sådana
högst indirekta resultat få vi väl säga, att
följande avdelningar böra mera direkt påverkas av
standardiseringsarbetet: hela
försäljningsorganisationen, om standardiseringen berör företagets
försäljningsprodukter. Speciellt gäller detta
reklamavdelningen, som inom ett företag är
ansvarig för bolagets trycksaker, kataloger etc. Att
konstruktionskontoret under sådana förhållanden
ävenledes beröres är uppenbart. Över huvud taget
kan sägas, att när standardiseringen sysslar med
försäljningsprodukter, är detta en angelägenhet
av största betydelse för företaget i sin helhet. Man
kommer då in på företagets livsnerv. Den högsta
ledningen, alltså verkställande direktören, bör då
icke vara för god att aktivt intressera sig för alla
frågor, som uppkomma i samband med nya
standardiseringsprojekt.
Om standardiseringsärendet gäller
hjälpmaterial av något slag, halvfabrikat, förnödenheter
som användas i driften, bli förhållandena
annorlunda. Då är det i första hand
fabriksorganisationen, nämligen planeringen, inköpsavdelningen
med förråd samt förrådsbokföringen, som bli
eller borde vara intresserade parter.
Konstruktionskontoret är då påverkat av
standardiseringsärendet endast om förnödenheterna äro sådana,
att de ingå som halvfabrikat i företagets
försäljningsprodukter eller i de artiklar, som äro
föremål för konstruktion, såsom verktyg och dylikt.
Det bör alltså icke betraktas som ett axiom, att
standardiseringsingenjören ovillkorligen bör höra
hemma på konstruktionskontoret. Om, som jag
hoppas, standardiseringsingenjören framdeles icke
enbart får ägna sig åt analytisk standardisering
utan åt att arbeta på att införa standarden i
företaget och övervaka, att standarden kommer till
praktisk och ekonomisk nytta, bör det vara
lämpligare att bereda standardiseringsingenjören en
mera framträdande plats inom företaget än att
blott och bart vara en kugge på ritkontoret, låt
vara att denna kugge är nog så viktig.
Standardiseringsingenjören bör med andra ord få tillfälle
att bedriva en intern reklam inom företaget och
samarbeta med hela organisationen, vilket också
självfallet skulle innebära, att samtliga avdel-
M 106
18 sept. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
