Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 2. Parti av skeppssida samt balkknä av ek till
"Carolus XV, byggt under 1670-talet.
Galtabäcksbåten åter är sakkunnigt och ingående
beskriven av doktor Ph Humbla i "Galtabäcksbåten och tidigt
båtbyggeri i Norden", Göteborg 1937. Den klinklagda
bordläggningen är här hopnitad med järnnaglar med runda
skallar och fyrkantiga brickor på insidorna. På utsidorna
av spanten äro hak upphuggna, motsvarande
bordgångarnas bredd. Spanten ligga alltså an mot bordens insida,
äro "nerlaskade" till borden. Bottenstockar såväl som
upp-längor och även de oskarvade spanten äro i allmänhet
fästade till borden med tränaglar, försedda med långa,
rundade huvud och kilade på insidan, en nagel i varje
bord. Surrning mellan spant och bord förekommer
alltså icke, vilket såsom bekant på Gokstadskeppet och
andra vikingaskepp användes under vattenlinjen för att
åstadkomma en elastisk förbindning (även demonstrerat
på utställningen). På Galtabäcksbåten finnas förbindningar
mellan spant och köl midskepps, bestående av tränaglar,
gående genom spanten och ett stycke ned i kölen.
Kölgången är likaledes med tränaglar fäst till bottenstockarna,
som genom denna förbindning tryckes mot kölen.
Av de i utställningens entré utställda förmålen
uppmärksammas vidare ett utsnitt ur Bayeux-tapeten (1070-talet),
visande båtbyggeri, samt båtstäv av ålderdomlig typ från
Ingarö (fig. 1). Man lägger på denna särskilt märke till
de i trä uthuggna, ej böjda ("basade") utan på insidan
skålade borden samt att den näst översta
bordläggningsgången, "vindan", är utarbetad med fläns mot förstäven.
Sal 1 är ägnad åt de medeltida nordiska farkosterna,
som ha varit synnerligen ofullständigt kända. Genom
sigillbilder, kyrkmålningar och andra avbildningar har man
haft begrepp om deras allmänna kännetecken. Vid
utgrävningarna i Kalmar slottsfjärd 1934 påträffades emellertid
ett antal medeltida båtar, och dessa hjälpa på ett utmärkt
sätt till att fylla luckan i vårt vetande, när det gäller
skeppens konstruktiva detaljer från denna tid. Denna av
delning är sålunda uppbyggd kring ett av dessa fynd, be
räknat vara från senare delen av 1200-talet, och som
åskådliggöres genom ritningar och en
modellrekonstruktion. Bitningarna återgåvos i Tekn. T. 1941 S h. 9 s. 88.
I detta samband må erinras om ett annat skeppsfynd
från medeltiden, det s.k. Biddarholmsskeppet, daterat till
1400-talets senare del, varav skrovdelar och en modell
finnas uppställda i Stockholms Stadsmuseum i gamla
stadshuset på Söder.
I sal 2 kommer man in i nya tiden. Mot medeltidens
slut blev kravellbygget vanligare i Norden, vilket medförde
att fartygen kunde göras större och kraftigare. I Gustaf
Vasas och Erik XIV:s flottor ingingo ganska stora fartyg,
av vilka ett, stora kraveln "Elefanten", byggd i Stockholm
på 1550-talet och förlist i Kalmarsund 1564, återges med
rekonstruktionsritningar och fotografier av en del
sammanställda, bärgade skrovdelar, upptagna vid undersök-
ningar av vraket 1933—39. En intressant detalj, som
meddelats av kommendör Carl Ekman, är att i skrovet använda
järnbultar synas ha varit överdragna med tjära,
synbarligen till skydd mot angrepp av garvsyran i eken.
Galvanisering var tydligen icke känd på den tiden, och
koppar-eller bronsbultar torde ha ställt sig för dyrbara att
använda.
Vårt skeppsbyggeris beroende av utländska förebilder
under 1600-talet åskådliggöres på utställningen genom ett
par bildmontage ur holländarna Nicolaes Witsens (1671)
och Cornelius van Yks (1697) arbeten och som jämförelse
med dessa ett montage ur Åkhe Rålambs "Skeps Byggerij ’
eller "Adelig öfnings Tionde Tom", tryckt i Stockholm
1695 (ej 1691 som i utställningskatalogen anges). Denna
första nordeuropeiska skeppsbyggerilärobok är med sin
gammalsvenska text och sina ypperliga kopparstick över
fartygstyper och varvsarbeten med då använda verktyg ett
utomordentligt intressant verk. Den har numera blivit en
svåråtkomlig antikvarisk dyrgrip, varför man får hälsa
Sjöhistoriska Museets initiativ att utge Rålambs
Skeppsbyggeri i faksimilupplaga med tacksamhet. Det var ett
mycket lyckligt grepp. Faksimileditionen förelåg färdig vid
utställningens öppnande.
Ett parti av en skeppssida från det i Stockholm 1677—79
av skeppsbyggmästaren Robert Turner byggda skeppet
"Carolus XI", sedermera benämnt ’Sverige", visar de
mäktiga dimensioner skrovtimren på ett dåtida stort skepp
hade. Som de timrade spanten stodo mycket tätt, bildade
de tre lagren — bordläggning, spant och garnering — en
nästan massiv vägg, omkring vattenlinjen på "Carolus XI"
icke mindre än ca 90 cm (se fig. 2), där den ökade
tjockleken tydligen var avsedd som skydd mot fientlig artillerield.
Även dimensionerna hos det utställda balkknäet imponera.
Skeppssidan liksom de ovanför knäet visade kanonkulorna
upptogos vid slipbyggnad på Lindholmen i Karlskrona
1941, där skeppet "Sverige" hade sänkts 1724. Intill
kanonkulorna finnas ett par diagram, visande bl.a. sjöartilleriets
genomträngningsförmåga i ektimmer under 1700-talets
förra hälft.
Bland övriga i denna sal utställda föremål må nämnas
"Storkyrkans votivskepp" (avbildat i Tekn. T. 1942 S h. 6
s. 59), samt en av den till Sverige inflyttade engelske
skeppsbyggmästaren Francis Sheldon medförd modell, som
anses som en av pärlorna i Sjöhistoriska Museet och som
torde föreställa det av Sheldon byggda skeppet "Naseby"
(ev. "St. George").
I museet finnes från 1700-talet ett synnerligen rikt
material, som belyser skeppsbyggeriet under denna epok.
Fig. 3. Porträtt av
skeppsbyggmästaren
Charles Sheldon
samt en av hans
konstruktioner,
skeppet
"Nordstjernan".
16 okt. 1943
S 49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
