Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Till att börja med kan man påstå, att dessa
fartyg både med hänsyn till konstruktion och
tekniska effekt överförd på kommande
fredsförhållanden och antal, när kriget slutat, äro
frågetecken. Emellertid måste vi i dag anta, att de
efter kriget komma att kvalitativt och
kvantitativt bli en faktor att ta hänsyn till.
Vad deras byggnad och utrustning beträffar
erbjuda de enligt tillgängliga uppgifter inga
sensationella nyheter. De äro närmast att jämföra
med våra moderna lastfartyg av ungefär samma
storlek, bortåt 10 000 tdw och "general
cargo"-båtar.
Såvitt mig är bekant räknas ej
tankfartsbyg-gena till standardfartygen, ehuru det väl är
antagligt, att även dessa byggas efter ett enhetligt
schema.
Till de egentliga standardbyggena räknas
emellertid de s.k. Liberty-båtarna och de av något
högre kvalitet benämnda "C"-båtarna. Dessa
fartygs lossnings- och lastningsanordningar äro,
synes det, något vidlyftigare än på våra svenska
båtar genom sitt större antal vinschar och
kraftigare sådana.
Ett steg åt rätt utveckling har man tagit däri,
att även ångfartygen ha elektriska vinschar på
"G"-båtarna, men det beror kanske på, att man
velat bereda marken för dessa fartygs
förvandling till motorfartyg efter kriget.
De s.k. Liberty-fartygen äro, som redan sagts,
av enklare slag och erbjuda icke dessa
möjligheter. De motsvara nog ungefär förra krigets
standardbåtar, vilka ju icke voro så lyckade, om
man nu vill begagna denna omskrivning för ordet
misslyckade. Jag har hört talas om ett fall av
kantring, kanske beroende på olämplig lastning,
samt ett fall, där fartyget vid hemkomsten gått i
två delar.
Inredningen för befäl och besättning, ehuru den
är förlagd midskepps, är spartansk och går i klass
ej upp mot våra moderna fartygs.
Farten beräknas för de olika typerna variera
mellan 10 och 16 knop. De bättre äro sålunda i
paritet med våra moderna fartyg.
Konstruktivt tyckas de vara lätt byggda, då
man uppger, att de ha 600 t mindre
stålmaterial i sig än motsvarande fartyg skulle haft,
om de varit nitade. De äro svetsade, varvid man
emellertid uttalat tvivelsmål om pålitligheten av
svetsade långväxlar, ehuru man påstår sig vara
långt framom Europa i svetsningsteknik. Den
viktbesparing man uppgett sig göra, är väl
bortemot 50 % större än den vi räkna med här.
De standardfartyg, vilka icke omändras till
motorfartyg, kommer givetvis att dra betydligt
mera brännolja under gång, säg omkring 40 %.
Detta är ett minus i konkurrenshänseende. Om
man vidare tar hänsyn till, att säkerligen en stor
kostnad åtgått att förvandla fartygen från ånga
till motor, de som undergå denna ombyggnad, så
bli även dessa från amorteringssynpunkt
betydligt sämre ställda än våra, än mer som de
kosta ungefär dubbelt så mycket att bygga
ursprungligen, också här ett minus i
konkurrenshänseende.
Med de underliga företeelser man förut sett
inom amerikansk sjöfart får man emellertid
kanske icke räkna för mycket därmed, ty när
man kommer till efter-kriget, kommer måhända
amerikanska staten att frikostigt eliminera detta
europeiska försprång.
Från fartygsteknisk synpunkt kan man dock
med fog påstå, att standardbåtarna icke äro
några farliga konkurrenter.
Problemet blir då förenklat så till vida, att
man endast har att möta dem såsom ett
massanfall mot den, om jag så får säga, hävdvunna
förkrigssjöfarten.
I den situationen är det väl då antagligt, att
först en väsentlig del av dessa fartyg kommer
att gå åt för att fylla de luckor, vilka inom
handelsflottorna åstadkommits av torpeder, minor
och bomber. Att antyda några siffror härvidlag
är givetvis nu omöjligt.
Men ett förhållande är väl tämligen säkert, och
det är, att dessa fartyg då endast först tas ut
till att ersätta förlorat tonnage av ungefär samma
storlek, genom försäljning eller på annat sätt.
Det andra kan det ju ej praktiskt ersätta.
Ett utgående härifrån skulle visserligen
innebära, att så mycket mer så att säga skadligt
konkurrerande tonnage skulle återstå, men också att
varven i den mån de komma att arbeta såsom
sådana få ägna sig åt att bygga fartyg av andra
storlekar och typer för att ersätta även detta
förlorade tonnage, vilket i detta resonemang tillhör
det så att säga icke skadliga tonnaget.
Förnuftsenligt är då att anta, att byggandet
av "Liberty"- och "G"-fartygen kommer att
avstanna, då det ju redan finnes överskott därav,
såsom mina förmodanden anta.
En axelmaktsseger kastar hela detta spörsmål
över ända och ligger till sin konsekvens helt
utanför bedömande.
Låt oss sålunda anta en allierad seger med
ett överskott på standardfartyg. Hur kan man
då tänka sig dessa sysselsatta?
Utgår man ifrån en viss balans i staternas
uppträdande emot varandra efter kriget — och detta
står ju på alla presumtiva segrares program —
så bör det bli svårt för detta fartygsöverskott
att tränga sig in på förkrigslinjesjöfarten,
åtminstone vad det gäller mellan icke amerikanska
hamnar.
Man kan ju rimligen ej anta en amerikansk
världssjöfartsdiktatur.
Det bör även bli svårt att tränga sig in på
linje-sjöfarten på amerikanska hamnar, ty därvid kan
man då icke undgå att såra amerikanska
intressen, där amerikanska fartyg redan före kriget ar-
S 54
20 nov. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
