Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
betade, och dessa böra ju icke rimligen sättas i
efterhand för standardbåtarna.
Då återstår förkrigslinjesjöfart på
amerikanska hamnar, där förut icke några amerikanska
fartyg haft sysselsättning. Här kunna givetvis ett
antal av dessa fartyg sättas in, i den mån de passa
för traden.
Standardfartygsbygget är dock en viss sorts
konfektionsskrädderi, och det är icke så säkert,
att kostymen passar överallt. Men där den
passar, få naturligtvis även de svenska fartyg, som gå
i sådan trafik, känning därav. Detta är dock en
ganska ringa del av vår flotta, och i stort sett
utgör detta alternativ ett tämligen begränsat
arbetsfält för standardfartygen.
Då återstår trampsjöfarten såsom det största
fältet för invasionsförsök. Där sådana stötar
sättas in, komma de givetvis i myckenhet att
fördärva marknaden icke blott för andra
trampfartyg utan även för sig själva.
Därför vore det oförnuftigt från alla
intressenters synpunkt, om denna överskottsflotta under
allt återuppbyggnadsarbetet efter kriget endast
skulle begagnas till att förstöra den ena
tramp-fartygsinkomstmöjligheten efter den andra,
varhelst säsongerna erbjöde sådana,
överskottsflottan kommer kanske då, där den verkligen icke
behövts för återtransporter av krigsmateriel och
dylikt, att trots allt gå samma öde till mötes som
sin förgångare under förra kriget —
nedskrotning.
Där kan den bli till verklig nytta, ty efter kriget
måste finnas en stor stålhunger, vilken med alla
ansträngningar måste mättas.
Tyvärr är det väl dock icke så säkert, att frågan
kan lösas på ett så, som man väl kan anse,
behagligt sätt.
Politik kan komma med i spelet, och då
frånkopplas som bekant alla affärsmässiga hänsyn,
åtminstone när det gäller affärer. Och det är väl
rent av troligt, att vi få uppleva yttringar därav,
ty det är tämligen självfallet, att den segrande
vill ha någon nytta av sin framgång och
kompensera sig för lidna förluster, i trots av alla
deklarationer.
Under sådana förhållanden följer man
naturligtvis minsta motståndets lag och låter den svage
betala.
För vår del kunna vi väl knappast vara så
blåögda i vår tro, att vi kunna godta
deklarationer, gjorda under krigsförhållanden, såsom
gällande efter en så oerhörd kraftmätning som
den nu förevarande, när vi, efter allt att döma,
gå mot tider, då de förmenta statliga intressenas
förespråkare vilja göra sina röster hörda, så att
näringarnas män förstummas. Då brukar det ta
någon tid, innan näringarna kunna igen flyta in
i sunda utvecklingsbanor, och det få nog även
vi i vårt land erfara, om tendensen går åt det
hållet.
I detta spörsmål, de amerikanska
standard-båtarnas inflytande i överskott på
sjöfartsnäringen, har jag med flit satt emot varandra den
affärsmässiga möjligheten och den politiska.
Bägge eventualiteterna finnas: rena
redaresynpunkter och gentemot dessa statsstyrda
synpunkter, statsstyrda avlastare, mottagare och
rederier. Vartåt utvecklingen kommer att gå, kan
ingen säga, lika litet som, om över huvud taget
standardfartygen bli så numerärt talrika, att de
fordra speciell hänsyn. Bli de icke det, blir
sjöfartsproblemet för redarna betydligt enklare att
lösa. Det är min uppfattning, att man ej bör se
med för stor respekt på de amerikanska
standard-båtarna utan mera på eventuella statsdirektiv,
och då äro de vanliga båtarna farligare, ehuru de
tarva en byggnadstid av 6 månader i stället för
6 dagar, ty de specialbyggas.
Det ordinarie skeppsbyggeriet i andra länder
kan också verka avkylande på standardbåtarnas
framfart — pius folkfrågan — då det nog är
antagligt att de främmande besättningsmännen på
de amerikanska fartygen efter kriget söka sig till
sina egna nationers fartyg. Man bör således ej
redan nu "måla Hin på väggen".
Lastfartygens hastighet
Emellertid — det finns ett annat problem, som
kanske också kan vara värt att fundera på för
rederierna, och det är den transoceana
lastflottans hastigheter. Här kanske också är en faktor,
som kommer att arbeta mot standardbåtarna.
Trafiken mellan närliggande hamnar, i motsats
till dem, som skiljas åt av oceaner, bestämmes av
andra hänsyn än de, som det här är fråga om,
varför de ligga utanför ramen av intresse just nu.
Var och en, som haft sin uppmärksamhet
riktad på spörsmålet, vet att fartygen vid tiden för
ungefär det förra krigets slut icke voro så
hastiggående som nutidens motsvarande.
Om man bortser från passagerarfartygen och
deras av speciella anledningar ordnade
hastighetstävlingar, kan man påstå, att gången mot
ökade hastigheter på oceantonnaget började
uppträda i och med motorfartygens tillkomst. Man
fann då, att det ökade kraftbeloppet för större
hastigheter kunde, vad bränslekostnaden
beträffar, erhållas till ett betydligt billigare och
affärsmässigt överkomligare pris på dessa fartyg än på
ångfartygen.
Numera ha ju visserligen även ångmaskinerna
så utvecklats, att de äro avsevärt mera
ekonomiska i drift än förut, men de ha åtminstone
ännu icke hunnit upp motorerna. Därom vittnar
förhållandet i antal mellan dessa bägge typer.
Jag vill minnas, att motorflottan nu är större än
ångbåtsflottan, från att under många föregående
år varit mindre i tontal. Vi gå mot motorfartyg
tillsvidare; gasturbinen kommer kanske senare.
20 nov. 1943
S 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
