Teknisk Tidskrift / 1943. Väg- och vattenbyggnadskonst samt husbyggnadsteknik / 70 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Teknisk Tidskrift

Fig. 5. Materialtransporter i Mensträsk.

vilka byggts en stor plattform för gruslastning
De bogserades av tre motorbåtar.

Som jag nämnt gick parallellt med röjning och
vägbyggnad även utkörning av materialet. Den
definitiva mastplaceringen var emellertid ej känd.
I våra anbudshandlingar hade vi utlovat att köra
fram betongmaterialet till en plats inom 25 m
från varje gjutplats. Vi visste, att masterna skulle
stå på ca 200 m avstånd. Med utgångspunkt från
driv- och brytstationerna placerade vi ut våra
högar med omkring 200 m mellanrum, i
förhoppning att det skulle bli rätt. I de flesta fall blev det
nog också så, men på vissa sträckor fingo vi vid
den senare mastutsättningen konstatera, att
högarna nog råkat komma mitt emellan.

Under vårt sökande efter lämpligt betonggrus
hade vi som sagt hittat sex användbara grustag.
Trots att våra provsållningar visade, att den
naturliga singeltillgången skulle bli i knappaste
laget, beslöto vi att för gjutningarna endast
använda singel och ej makadam, dels därför att vi
därigenom skulle erhålla en bättre betong, dels
därför att tillgängliga granitförekomster voro så
få, att transportlängderna komme att bli allt för
stora.

Så snart huvudkonstruktionerna blevo kända,
kunde vi också bestämma oss för
styckestorlekarna. Vi bestämde oss för att tillhandahålla grus och
singel i tre storlekar, 0—7, 7—25 och 25—60 mm.

Enligt bestämmelserna i vårt kontrakt med
Nordströms Linbanor skulle vi ett visst antal veckor
efter det att vi avlämnat profilerna få veta
mastdata, dvs. placering, höjd och belastning, och
motsvarande data för spännstationerna. Tidpunkten
för de första uppgifterna sammanföll helt med
tiden, då entreprenörerna anlänt och ville sätta
spaden i marken.

Vi skulle då göra utsättningarna. Åter
kontrollstakades linjerna med teodolit,
höjdmätningen kollationerades i samband med den enskilda
mastuppsättningen, och, vilket var mycket viktigt,
utsättarna hade order att omedelbart rapportera,

om grunden vid en mast kunde misstänkas vara
sådan, att normal grundläggning inte kunde ske.
Denna rapport gick till en i Boliden centralt
placerad vågmästare, som vid förekommande fall
dirigerade till platsen sex jordborrarlag, som
under hela byggnadstiden hade full sysselsättning.

Vi hade i samtliga fall använt oss av
sondborr-ning. Senast varje kväll hade varje borrförman
att ringa in borrprotokollen till den centrale
vågmästaren och morgonen därpå lågo protokollen
färdigutskrivna hos oss. Då i de flesta fall
entreprenören började schakta gropen strax före eller
omedelbart efter vår markundersökning, måste vi
omedelbart kunna meddela entreprenören
grundläggningsdjup, plattstorlek, plåttjocklek etc.,
varför vi så fort vi hade borrningsprotokollet i
vår hand fingo ringa in det till Granholms
Konstruktionsbyrå, för att efter någon eller några
timmar per telefon få besked om plattans
utbredning, armering osv.

I många fall vid besvärliga
grundförhållanden eller om placeringen för övrigt visade sig
olämplig, men en mindre flyttning kunde
förbättra dessa förhållanden, föranledde
ändringarna givetvis telefonrapport från linjen, åtföljd av
ett telefonsamtal från oss till Nordströms
Linbanor i Stockholm med förfrågan om flyttningen
kunde ske och vilka förändringar i närliggande
masters placeringar och höjder, som en sådan
flyttning skulle medföra. I de flesta fall fingo vi
telefonsvar från Nordströms Linbanor på detta
och gåvo så telefonorder ut till linjen.

Det var i detta sammanhang, som den i
tidningarna så omtalade radioanläggningen skulle
komma till användning. Tyvärr drog
koncessionsansökan m.m. så ut på tiden, att vi endast fingo
mycket liten användning för den, men under den
korta tid den provades, var den till
utomordentligt stor nytta och visade sig fungera utmärkt. Det
var en från Aga förhyrd anläggning med
frekvensmodulerade ultrakorta vågor. Vi hade en
fast anläggning i Boliden och en likadan i det 70
km därifrån belägna Rakkejaur. Dessa två
stationer kunde obehindrat tala med varandra.
Dessutom hade vi en rörlig station i den bil, vari
ar-betsingenjören åkte omkring. Bilen nåddes var
som helst på linjen av antingen Rakkejaur- eller
Bolidenstationen.

Varför klarade vi oss inte med de ordinarie
telefonlinjerna? Ja, trots att Telegrafverket på
ett utomordentligt sätt hjälpte oss med att dra
nya linjer, förslogo de dock ingenting. Ett
ilsam-tal mellan Boliden och Kristineberg kunde ta
ända upp till fem timmar. De flesta
småstationerna voro dessutom stängda på natten. Helt
naturligt blevo linjerna blockerade, då, förutom alla
privata samtal, en arbetsstyrka på 1 500 man
skulle i stor utsträckning dirigeras per telefon och
samtliga entreprenörer dessutom stodo i ständig
kontakt med sina huvudkontor i Stockholm och
med leverantörer och arbetsförmedlingar i hela
Sverige.

Byggandet av de nya telefonlinjerna gick i
allmänhet så till, att Telegrafverket stakade dem, vi
byggde stolplinjerna, varefter Telegrafverket
återkom för att dra ledningarna.

V 70

29 maj 1943

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>