Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift
ensstämmelse med vanliga vattentuber med
bandningen i vinkeljärn. Det största antalet
formdelar voro gjorda i tvåmeterslängder, några
en-meterslängder och så passbitar för erhållande av
0,5 m mått. Justeringarna intill de halva meterna
gjordes av oss genom variation av plinthöjden.
Samtliga formar voro tillverkade i
halvcylindrar. Sedan masten armerats, sattes halva formen
på hela masthöjden. Allteftersom gjutningen steg
i höjden, monterades den ena efter den andra
motsvarande framhalvan dit.
Detta förfaringssätt tillämpades huvudsakligen
på grund av den bestämmelse om tillåten
gjut-ningshöjd, som vi hade i vår ursprungliga
arbetsbeskrivning. Vi hade maximerat den till 4—5 m
genom gjutrör. Sedermera konstaterade vi genom
upprepade försök, att om en man nere i formen
hela tiden med vibratorn följde gjutningen uppåt,
kunde gjutningen få ske ända uppifrån,
oberoende av hur hög masten var. Ifrågavarande firma
tillämpade därefter såväl det nyss beskrivna
sättet som bel formsättning på en gång med
gjutning ända uppifrån
Jag måste säga, att sistnämnda förfaringssätt
var det bästa, framförallt sedan formarna varit i
användning några gånger. Det hände nämligen
eljest ibland att det hakade upp sig med
formsättningen, och gjutningen tog allt för lång tid,
varvid fara för gjutskarvar uppstod.
En av de andra firmorna hade mastformen i
trä, på samma sätt som den föregående, men
däremot tvärstycket i plåt. Bortsett från att denna
förändring av material i formen ger betongen på
de olika ställena helt olika ljusreflexionsförmåga
och därför ger intrycket av olika färg på mast och
tvärstycke — ett skönhetsfel alltså — så förefaller
det mig som om materialvalet plåt var riktigt för
denna för inriktningen så känsliga del. För övrigt
var arbetsförfarandet här lika som i det
föregående fallet.
Den tredje firman hade för såväl mast som
tvärstycke valt plåt. Otvivelaktigt är nog detta
det ur utförandesynpunkt lämpligaste materialet.
Dels har det visat sig att ursparingar, bulthål
m.m. härvid knappast i något fall kommit fel,
då detta däremot förekom allt för rikligt vid
"trä-firmorna’. Dessutom har konstaterats, att
justeringar, reparationer m.m. av dessa plåtformar
 |
| Fig. 9. Tvärstycksarmering. |
knappast i något fall behövt förekomma. Om de
olika besparingarna täcka de ökade
anskaffningskostnaderna undandrar sig emellertid mitt
bedömande.
I plåtformsfallet hade entreprenören tänkt sig
att montera och armera formen på marken och
sedan med tillhjälp av en på plinten monterad
bock med gångjärn samt med en mindre
hjälp-mast resa mastformen. Detta förfaringssätt
visade sig fullt användbart, men ett senare tillämpat
sätt med montering del för del på plinten torde
ha varit såväl enklare som billigare.
Firman med plåtformarna göt ända uppifrån.
I varje formdel fanns en på gångjärn stäng- och
öppningsbar lucka, varigenom vibreringen skedde.
Resultatet av detta arbetssätt blev gott, men på
alla master kunna konturerna av dessa luckor
skönjas som fönster, och det ser inte så vackert ut.
I samband med vad som nu sagts om formarna
och ursparingarna och noggrannheten i
bult-hålens placering skulle jag vilja erinra om, att
formsättning och gjutning i terräng inte är någon
exakt vetenskap. Man kan inte begära att varje
bulthål skall sitta rätt på centimetern.
Järndetaljerna måste därför levereras med rätt stora
toleranser eller justeringsmöjligheter.
Betongkvaliteter
Bottenplattorna götos av E-cement i
trögflytande koncistens, plint och master däremot av
A-cement som vibrerad betong. Vid gjutningen
av masten sköttes alltid vibratorn av en man,
som befann sig nere i masten och följde med
gjutningen uppåt. När gjutningen nådde masttoppen,
lades den i förväg iordningställda
tvärstycksarmeringen (fig. 9) in och gjutningen fullbordades.
Under hela tiden kontrollerades mastens rätta
riktning med teodolit eller stakningsinstrument.
Nu kom ett problem, som efter vad jag kan
förstå, fortfarande är olöst eller, rättare sagt, som
det är något galet med. Efter gjutningen borde
ju en vattning av konstruktionerna börjat och
fortgått åtskilliga dygn framåt. Men hur skulle
denna vattning ske ute i naturen? Vi kunde inte
lösa frågan för rimliga kostnader. Alltså förblev
denna relativt sett såväl cementrika som grova
konstruktion, som i utomordentligt hög grad är
utsatt för sol och vind, ovattnad.
Vari ligger felet? En relativt välskyddad men
lättåtkomlig betong vattna vi i minst 8 dygn, men
så kommer en konstruktion, som ej går att vattna
och då låta vi helt enkelt bli!
Vattnet till gjutningarna hämtades i närmaste
vattendrag eller vattensamling, sedan vattnet
undersökts med hänsyn till renhet och halt av fri
kolsyra. Endast i ett fall måste vi på grund av
för hög fri kolsyrehalt i vattnet — 5,3 mg/l —
förbjuda användningen av närmast till hands
förekommande vatten. En firma transporterade
vattnet på bil i 50 l mjölkflaskor, som entreprenören
inköpt i mycket stort antal. En annan firma
körde det i speciell tankvagn och den tredje firman
körde det med häst eller bil i vattentunnor eller
kar alltefter omständigheterna.
Betongblandarna flyttades dels genom
bogsering med traktor, dels helt enkelt med upplast-
29 maj 1943
V 73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:42:55 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1943v/0077.html
