Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
läggningskostnaderna och anses ingå i dem.
Driftkostnaderna kunna uppdelas på liknande sätt i
fasta och rörliga, men inom ifrågakommande
gränser kunna de ofta antas vara praktiskt taget
oberoende av utbyggnadsmängden.
Inkomstkurvan blir praktiskt taget rak upp till
qmi„ på varaktighetsdiagrammet, och den stiger
sedan långsammare, dels på grund av minskad
möjlig utnyttning av utbyggnaden, dels på grund
av lägre pris på sekunda och ännu sämre energi.
Den behöver ju. lika litet som de andra kurvorna,
dras ut till qmiI på varaktighetskurvan, men det
må framhållas, att den långt dessförinnan uppnår
praktiskt taget maximum och sedan fortsätter
horisontal (men ej fallande, som man ibland i
hastigheten får se skisserat).
Avsättas anläggningskostnaderna direkt, måste
underhålls- och driftkostnaderna samt
inkomsterna kapitaliseras till nutid, annars får man såsom
ordinator avsätta ränta och amortering på
anläggningskostnaderna och införa årskostnader
för det övriga. Diagrammet ändrar härigenom
icke karaktär; det blir endast så att säga
framställt i olika ordinatskalor i de båda fallen.
Ur diagrammet avläses lätt absolut maximum
av nettoinkomst, och vill man ha fram relativt
avkastningsmaximum på det nedlagda kapitalet,
kan man utföra den på diagrammet visade
tangentkonstruktionen.
I praktiken måste vissa jämförande alternativa
kostnadsberäkningar genomföras. Den här givna
framställningen avser huvudsakligen att klarlägga
grundbegreppen.
Dessa stora ekonomiska problem förutsätta, att
de olika detaljerna av byggnadsverken var för
sig utformas ekonomiskt.
Såsom det mest framträdande av
detaljproblemen inom vattendragstekniken bör framhållas
den ekonomiska dimensioneringen av till- och
avloppsanordningarna vid
vattenkraftanläggningar, dvs. kanaler, tuber och tunnlar. Här få vi
tillfälle till mera matematisk behandling vid
till-lämpningen av de i början av föreläsningen
formulerade ekonomiska villkoren.
Vid öppna kanaler möter det ofta svårigheter
att uttrycka anläggningskostnaden som en enkel
matematisk funktion av storleken av den sökta
våta sektionen eller det sökta hydrauliska
medeldjupet, beroende bl.a. på schaktmassor, som ligga
ovanför vattenytan. Genom ett par
försöksberäkningar -— helst liggande på var sin sida om den
sannolika ekonomiska sektionen — kan dock ett
dylikt uttryck erhållas.
Vid tuber bli förhållandena i detta hänseende
i regel enklare. Vid nivåtuber, där den av
praktiska skäl erforderliga plåttjockleken ej fullt kan
utnyttjas för upptagande av dragspänningarna
på grund av inre övertrycket, blir tubkostnaden
per meter nära proportionell mot tubdiametern
(d meter) eller ca 180 d kr/m (fredspris). Vid
trycktuber (inre övertryck p 40 m
vattenpelare) blir tubkostnaden nära proportionell mot
kvadraten på tubdiametern eller ca pd2 kr/m
(fredspris). Dessa värden äro approximativa och
överensstämma mindre väl i närheten av
övergången mellan nivå- och trycktub (de stämma
blott vid d 4,5 m).
Driftkostnaden representeras i dessa fall av
energiförlusten på grund av friktions- eller
fallförluster i ledningarna. Lämpligast för den
matematiska behandlingen är att för fallförlusternas
beräkning använda potensformeln för
hastigheten, vilken formel även rekommenderas för
allmän användning även i andra fall.
Den klassiska (Cherzy’s) formeln
v — c YR!
är ju matematiskt enkel, så länge c är konstant,
men införes c som funktion av R enligt t.ex.
Bazin eller Hessle, blir den besvärlig vid lösning
av minimiproblemet.
Sättes i stället c<= kVR (enligt Hagen m.fl.)
kommer man till
JL 1
v = kR3 12
vilket är den vanligaste typen av den moderna
potensformeln, vilken praktiskt taget motsvarar
verkligheten lika bra som de andra formlerna
men är matematiskt lätthanterligare. Den kan
tillämpas för såväl slutna som öppna ledningar.
För cirkeltuber med diametern d meter
erhålles därav tryckhöjdsförlusten på grund av
friktion, A/i meter, på ledningslängden L meter, då
/ =
Ah
L ’
och R — —
Ah =
q2 ■ L 43 _ 64 ¥ 4
d5,33 . kt . n2 -
q^L
d5,33
10,3
k2
d
4
q2L
d5,88
För tuber kan k sättas till 70, vilket ger
A A = 0,002 •
q2 ■ L
d5,33
Vid en tilloppsledning få vi även beakta
in-strömningshöjdförlusten, även om denna —
särskilt vid tuber — sedermera delvis återvinnes.
Vid korta tuber kan förlusten bli relativt stor i
förhållande till den nyss beräknade
tryckhöjdsförlusten på grund av friktion och måste då tas med
i beräkningen. Vid långa tuber blir den
emellertid i regel liten i förhållande till friktionsförlusten
och kan då försummas vid sidan av denna.
Vid en årlig drifttid av a timmar med q m3/s
och om värdet av 1 hkh är a kronor och
verkningsgraden r], blir värdet av den genom
friktionsförlusterna i tuben förlorade energin under
året
Ai =
_ A h • 1000 ga ■ oc- r]__ (f^a L-oc-rj
75 _ d5,33 3,75
kronor
25 sept. 1943
V 159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
