Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 1944 - Tändstiftet som indikator för motorns driftförhållanden, av Erik Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
TEKNISK TIDSKRIFT
Tändstiftet® utseende vid olika niotortillstånd
och olika värden
I praktiken företer tändstiftet så många olika
utseenden att endast de vanligaste här kunna bli
föremål för behandling. Om man dock utnyttjar
sina erfarenheter och tränar sitt öga är det inte
alltför svårt att med några typiska
tändstifts-utseenden som förebild fälla ganska säkra
omdömen om de tändstift man träffar på.
Rätt tändstift sv cil, motorn väl trimmad,
bränsleluftblandningen god
Den diagnosen kan ställas om isolatorfoten är
ljus- eller mörkbrun även sedan stiftet använts
en längre tid i en motor, som körts med flytande
bränsle utan tillsats av kemiska
antiknacknings-medel eller med gas, exempelvis god gengas.
Elektroderna äro oklanderligt gråa i färgen och
sockeln är torr eventuellt med en lätt avsättning av
sot eller oljekollager, se fig. 5.
Det blyblandade bränslet ger isolatorfoten en
måttlig torr gulbrun till brun beläggning, som har
pulverform och lätt kan skrapas bort.
Elektroderna verka "oberörda"’ under förutsättning att de
ej ha varit utsatta för kemisk eller termisk
åverkan. Men de uppvisa ofta i likhet med sockeln
samma beläggning som isolatorfoten.
Det stift som återgivits i fig. 6 träffar man ofta
på — om man bortser från de kemiskt hårt
angripna elektroderna på bilden — även om
tänd-stiftet är rätt valt med hänsyn till värmetal, och
motorns allmänna tillstånd inte ger anledning till
anmärkningar. Stiftet företer bladliknande
avlagringar av blyföreningar, som uppstå vid
förbränningen; beläggningar som jämförelsevis lätt
gå att skrapa bort. Det tyder på en relativt hög
halt blytetraetyl eller på en för fet
bränsleluft-blandning. Det föreligger inte någon fara för att
tändgnistan skall utebli, då beläggningen inte
täcker hela isolatorfoten.
Tändstiftet har för lågt värmetal, det blir för
varmt, motorn får för mager blandning eller har
någon defekt som ger tändstiftet för hög
temperatur
Ett tändstift vars isolatorfot är torr och ljus,
nästan vitbränd, med elektroderna mer eller
mindre korroderade och med en onormal
förbränning vid gnistgapet kan sorteras under denna
rubrik (fig. 7). Förutsättningen är dock att
tändstiftet körts tillräckligt länge — ett tändstift som
varit i drift endast en kort tid får nämligen ofta
en nästan vit isolatorfot förutsatt att det är fråga
om tändstift med en keramisk isolator, som "går
i vitt" (fig. 8). I detta fall kan tändstiftet ha
fungerat utan anmärkningar. Möjligen kan
glöd-tändning påvisas av andra orsaker, exempelvis
effektminskning eller smällar i avgasröret. Om
man kör på bränsle med tillsats av blytetraetyl,
kan man också i detta fall ofta få se en mörk-
brun-brunsvart beläggning, som många gånger
är glasyrartad i synnerhet på isolatorfoten. Den
är ofta täckt med glasartade pärlor och sitter
mycket hårt fast. Elektroderna se anfrätta ut och
äro starkare avbrända än vad fallet är när man
kör på blyfritt bränsle. Fig. 9 visar hur ett sådant
tändstift ser ut. Sidoelektroderna äro ganska väl
bibehållna under det att man på mittelektroden
redan kan konstatera en påbörjad frätning. Om
i dylikt fall inte något motorfel kan konstateras,
som förorsakar för hög temperatur och om
förgasaren är rätt inställd, måste man gå över till
ett tändstift med högre värmetal.
Tändstift från motorer som drivas med gengas
visa ofta en mittelektrod med stark frätning, trots
att ingenting finns att anmärka mot färgen på
isolatorfoten. Vid vedgas beror detta på den höga
ättikssyrehalten och vid stenkols- och antracitgas
på den höga svavelhalten hos dessa gaser.
Frätningen kan i vissa fall när det gäller dessa gaser
ta sådana former, att isolatorfoten spricker på
grund av att mittelektroden sväller upp. Då den
kemiska åverkan har mindre effekt vid lägre
temperaturer så bör man också i detta fall pröva
tändstift med närmast högre värmetal, alltså stift
som under likartade förhållanden i motorn
förbli kallare.
Tändstiftet arbetar under självreningstemperatu-
ren, mecl för fet bränsleblandning eller med
onormalt mycket smörjolja i
förbränningsrummet
På ett tändstift som har för högt värmetal
bildas oftast en sammetsliknande torr beläggning
av sot på isolatorfoten, elektroderna och sockeln
så som fig. 10 visar. Ofta är denna beläggning
även genomdränkt av olja. Kör man på
blyblan-dad bensin finns det också en pulverliknande
beläggning på isolatorfoten, vilken också kan vara
svart eller svartgrå. På elektroderna finns i
normala fall ingenting att anmärka.
Under förutsättning att tändstiftet från början
arbetar felfritt är den troliga orsaken till
tänd-stiftets utseende för fet bränsleblandning på
grund av fel i förgasaren, för stort munstycke
eller omställning till annat bränsle, otäta
ventiler eller fel i tändsystemet varigenom tändningen
tillfälligt uteblir.
Fig. 11 visar hur ett fullständigt nedoljat
tändstift tar sig ut; fällningen består av olja eller
oljekol. Orsaken kan även vara att man har valt
ett tändstift med för högt värmetal, varför det
i drift förblir för kallt. Om tändstiftsvalet från
början emellertid var rätt och förändringarna i
tändstiftet först senare under drift ha visat sig,
så är det ett osvikligt tecken på något fel hos
motorn. Orsaken härtill är ofta att söka hos
kolvringarna, cylindrarna eller ventilstyrningen,
vilken har för stort spel. Det finns för mycket
olja i vevhuset eller — detta dock mera sällan —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
