Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 29 januari 1944 - Insänt: Measuring stresses and deformations in solid materials, av Sven Olof Asplund och Nils Hast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 januari 19 A A
115
löst skyddsrör. Spolen 7 matas med växelström på samma
sätt som i Hasts tryckmätare. Ledningsförmågan hos den
med pil utmärkta magnetiska kretsen påverkas
magneto-striktivt av det mekaniska axiella trycket i
permalloy-rören, principiellt på samma sätt som i Hasts mätare.
Även i Pfliers mätare blir utslaget i första hand ett
mått på mätarens egen längd. Även Pfliers mätare synes
vara så konstruerad, att den får ungefär samma
elastici-tetsegenskaper i axiell led som den undanträngda delen av
det medium, för vilket mätaren är avsedd. Tvärtemot
påståendet att de bägge tryckmätarna endast ha den yttre
cylindriska formen gemensamt, inses alltså att mätarna i
huvudsak äro identiska. Pfliers mätare är, såsom
framhölls i anmälan, större.
Intet synes dock hindra, att dess dimensioner minskas,
särskilt ifall mätaren enligt Sacerdote tillverkas av nickel.
Av intresse vore närmare upplysningar om varför man
bestämt kan utsäga, att kapacitiva mätare aldrig kunna
göras så stabila, att de bli praktiskt användbara samt
huru dr Hast vet, att Hedbergs kapacitiva mätare icke
kommit i bruk.
Emot påståendet, att mätningar av
tangentialdeforma-tionerna i mellanlägget utförts, bör observeras, dels att
de mätningar dr Hast hänvisar till ej hänföra sig till det
rätta mediet, nämligen mellanläggets, utan till en
tryckstämpel av betong, dels att ifrågavarande mätningar ej
publicerats i avhandlingen. Av insändaren framgår, att det
teoretiskt ogrundade antagandet om det tangentiella
trycket får anses vara anpassat efter försöken. I sådant fall
kan teorin givetvis ej anses bli verifierad av försöken,
vilka senare för övrigt ej synas överensstämma särskilt
väl med de "teoretiska" beräkningsresultaten.
Påståendet att jag skulle ha förbisett de skiftande faserna
hos gummimellanläggets utflytning och det
tredimensionella spänningstillståndet är både oriktigt och vid sidan
av saken. Dessa faktorer äro ej den i avhandlingen
åberopade felaktiga förklaringsgrunden.
Det är obegripligt var man kan finna, att jag "tycks
tro" att avhandlingen skulle vara tryckt på "amerikanska"
i stället för på engelska. Eftersom det mest är i fråga om
slang som amerikanska och engelska skilja sig åt men
icke i fråga om vetenskapligt skriftspråk, kan den
förmenta språkskillnaden ingalunda "förklara" de språkliga
anmärkningarna emot avhandlingen. I själva verket är
avhandlingen så fylld av fel ur rent engelskspråkig synpunkt,
att språket torde vara fullt begripligt endast för dem, som
också förstå svenska. Jag kan därför icke inse, att det
skall finnas något att invända emot den
bianmärk-ning rörande språket, som intogs i anmälan för att
fullständiga bilden av avhandlingen.
Av formuleringen av dr Hasts insändare skulle man
kunna tro, att något personligt missförhållande oss
emellan existerar. Så är icke fallet. Jag är ej personligen
bekant med dr Hast och har ej haft något mellanhavande
med honom med undantag för hans offentliga avhandling,
som jag nu granskat enbart ur formell och saklig
synpunkt, för att tidskriftens och avhandlingens läsare skola
kunna få sin uppmärksamhet fästad vid de berörda
sakförhållandena. Vederbörande läsare må själva bilda sig
sin egen uppfattning. Sven Olof Asplund
Dr Asplund påstår, att han har framställt endast en
tredjedel av sina anmärkningar vid disputationen, trots
att han vid detta tillfälle i verkligheten gjorde sin
granskning så ingående att den även omfattade kommateringen.
För att pröva hans påstående har från utomstående en
förfrågan gjorts hos vid disputationen fungerande
opponenter, vilka som bekant var och en föra protokoll över
vad som tilldrar sig under akten i fråga. Svaret har
samstämmigt blivit, att dr Asplunds anmärkningar i allt
väsentligt diskuterats under disputationen och att de
därvid av mig på fullt tillfredsställande sätt vederlagts.
Dr Asplund tror fortfarande att en tryckmätare verkar
Fig. 2. Tvärsnitt av
mät kropp enl. Hast,
jämte kontur av
mätanordning enl. fig. 1,
båda i naturlig
storlek.
som en deformationsmätare, även då den är ingjuten i
en massa. Förutsättningen för en noggrann
spänningsmätning inuti en massa är att tryckmätaren icke verkar som
en deformationsmätare. Inlägges tryckmätaren på sätt dr
Asplund har föreslagit vinkelrätt mot axeln i en tryckt
betongpelare registrerar den, som i avhandlingen
omnämnts, en rörelse som icke ens uppgår till hälften av
betongens verkliga tvärtöjningsrörelse. Tryckmätaren kan
således icke betecknas som en apparat för
deformationsmätning. Dr Asplund visar detta klart med sitt eget
exempel. Mitt tidigare intryck att själva kärnpunkten i min
avhandling förbigått dr Asplund kvarstår efter detta hans
sista inlägg såsom än mera bestyrkt.
Ett mellanläggsmaterial som paraffin har en max.
tryckhållfasthet av ett par kg/cm2. Bevisligen kan dock
materialet i fråga i mitten av ett mellanlägg uthärda axiella
tryckspänningar som äro flera tusen gånger större. Detta
är icke möjligt med mindre än att materialet i varje punkt
fimktionerar i huvudsak som en vätska, varvid de
tangentiella spänningarna bli lika med de axiella. Om man som
dr Asplund tvivlar på de tangentiella spänningarnas
existens bör man tänka efter vad som händer, om de sättas
= 0. Skiktet skulle flyta ut och mellanlägg av dylika
plastiska material vid tryckprovningar skulle vara en
omöjlighet. De tangentiella spänningarna äro även direkt mätta.
För alt möjliggöra bestämningen i tunna skikt ha
mät-kropparna, inlagda i tangentiell led, försänkts till hela sin
tjocklek i urtagningar i tryckplattorna. Urtagningarna äro
något längre än mätkropparna. Det visar sig, att
mät-kroppens ändar åverkas hydrauliskt av sidokrafterna i
skiktet.
I dr Asplunds fig. 1, som visar Pfliers anordning, äro
mätarens huvuddelar betecknade med siffrorna 1—7. Dr
Asplund undviker dock att omnämna att de klena rören
1 och 2 måste svetsas fast vid plattan 5, ett arbete som
blir helt ogenomförbart om inan som dr Asplund tänker
sig en ytterligare minskning av mätarens dimensioner. I
varje fall har Pflier själv icke lyckats att göra det. Fig. 2
visar min egen spänningsmätare, som består av en
tråd-rullformad kärna a, en trådlindning b och två löst pålagda,
i sektion halvcirkelformade täckbleck c för slutning av
det magnetiska fältet. En direkt jämförelse ger vid
handen, att ingendera av de visade huvuddelarna i fig. 1,
nämligen rören 1 och 2, ringarna 3, stålringarna A eller de
pålagda plattorna 5 återfinnas i fig. 2. Man frågar sig
då vari den identiska överensstämmelsen består? Det
enda gemensamma är att båda apparaterna grunda sig
på magnetostriktionseffekten. Denna effekt upptäcktes
emellertid på 1840-talet. För övrigt har jag på s. 15 i min
avhandling hänvisat till Pfliers arbete: Elektrische Messung
mekanischer Grösse (1940). Påståendet att apparaten
enligt fig. 1 är identisk med min, som visas i fig. 2, är
emellertid betecknande för arten av dr Asplunds "recension".
Även vad dr Asplund i övrigt anför i sin senare inlaga
innehåller intet nytt. Nils Hast
Härmed avslutas diskussionen i denna sak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
