Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 5 februari 1944 - Den elektriska samkörningen i Sverige, av Åke Rusck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-5 februari 1944
135
Avräkningen mellan de samkörande
kraftföretagen får ske i efterhand. Med ledning av
mätar-avläsningarna timme för timme och de
överenskommelser, som under hand träffats, göres en
sammanställning av kraftutbytet. En del kraft är
försåld eller inköpt. Denna avräknas och
debiteras eller krediteras. En del av kraftutbytet kan
även saideras. Härmed avses t.ex. att den
inmatning, som ett företag gjort till ett annat,
antecknas, och sedan får det första företaget vid ett
annat likvärdigt tillfälle ta ut motsvarande
kraft-kvantitet ifrån det andra företaget. Det är i
främsta rummet det oavsiktliga kraftutbytet, som
saideras.
Det är uppenbart, att kraftvärdet per kWh är
högst olika under olika tider. Vid avräkningen
måste man därför sortera kilowattimmarna i olika
grupper, alltefter de tider de förekomma och det
pris de betinga. Det är icke ovanligt, att man vid
storsamkörning i en enda punkt kan behöva
räkna med ett tjugotal olika sorters
kilowattimmar. Då därtill kommer, att samköming numera
sker i flera punkter med samma företag, har
avräkningen vid storsamkörningen blivit ganska
omfattande och kräver kvalificerad personal. Det
har emellertid hittills lyckats att väl lösa de
problem, som sammanhänga med avräkningen.
Avhjälpande av driftstörningar
Vakthavande ingenjören skall även ingripa, då
fel uppstår. Den allmänna riktlinje, som härvid
gäller, är att i första hand se till, att eventuella
avbrott i kraftleveranserna snarast avhjälpas.
Dess bättre har antalet störningar, som beröra
abonnenterna, kunnat högst avsevärt begränsas
tack vare dubbelmatningsmöjligheterna och den
förbättrade apparaturen.
En felaktig ledning urkopplas numera i
allmänhet fullt selektivt, utan att det övriga nätet
beröres. Eftersom de allra flesta fel äro
övergående, kan ledningen omedelbart återinkopplas.
Denna återinkoppling sker i vissa fall
automatiskt men vanligen dock av stationspersonalen.
Vakthavande ingenjören behöver sålunda icke
befatta sig med frågan. Förhållandet vid de flesta
andra störningar är liknande. Vid
Vattenfallsstyrelsen har man nämligen gått in för principen,
att nätet skall vara i största möjliga utsträckning
självläkande, och i den avsikten ha noggranna
skriftliga instruktioner utfärdats om, vad
personalen skall göra, om olika fel inträffa.
Upprättandet av goda instruktioner är visserligen en
komplicerad och svår uppgift, men arbetet har
väl betalat sig. Det förefaller som den angivna
principen är avgjort överlägsen den metod med
central ordergivning, som tillämpas på många
håll. Det kan emellertid inträffa händelser, som
icke varit förutsedda i instruktionerna, och det
kan naturligtvis även inträffa, att det klickar i
frågan om personalens tillämpning av
instruktionerna, och i sådana fall måste givetvis
vakthavande ingenjören ingripa.
En sak, som intimt sammanhänger med driften
och samkörningen, är övervakningen av
skydds-reläerna. Både reläprovningar och
reläinställningar måste fortlöpande ägnas stort intresse från
driftledningens sida.
Centrala Driftledningen
Tidigare fanns det icke någon central instans,
som övervakade, att krafthushållningen och
samkörningen blev den bästa för landet i dess helhet.
Det gick emellertid tämligen bra ändå. Härtill
bidrog det intima samarbetet mellan de större
drift-kontoren i landet, som var för sig skötte
övervakningen inom sina landsdelar.
Vattenfallsstyrelsens dominerande ställning som
kraftproducent har också underlättat en rationell
krafthushållning. Styrelsens verksamhetsområde sträcker
sig över större delen av landet, och styrelsen har
därför bättre förutsättningar än något annat
företag att överblicka och samordna förhållandena i
hela landet.
Numera finns det emellertid en särskild
organisation, som övervakar samkörningen i hela
landet. Det är Centrala Driftledningen, vanligen
kallad CDL. Denna hade organiserats i god tid före
kriget, och avsikten var, att den skulle träda i
kraft, så snart krig eller krigsfara inträffade.
CDL skulle därvid närmast under
Bränslekommissionen ta hand om landets kraftförsörjning.
Det ansågs nämligen på kraftverkshåll bättre, att
kraftverken själva skötte sina angelägenheter, än
att kraftförsörjningen skulle ställas under någon
myndighet, som icke hade tillräcklig erfarenhet
på området.
CDL är en helt frivillig organisation. Landet har
uppdelats i tolv block. Chefen för det ledande
kraftföretaget inom varje block benämnes
blockchef och ingår som ledamot i CDL. Vidare ingå
i denna representanter för Försvarsstaben och
Bränslekommissionen, och som ordförande
fungerar Vattenfallsstyrelsens generaldirektör. CDL
sammanträder då så erfordras — i allmänhet
endast några gånger om året — och tar då
ställning till de frågor, som uppkommit under
mellantiden, och lämnar allmänna direktiv för det
löpande arbetet.
Den direkta ledningen av kraftförsörjningen
sker ifrån en under CDL organiserad
Riksdrift-byrå, som upprättats med personal från
Vattenfallsstyrelsens Driftbyrå. Denna Riksdriftbyrå
uppgör varje vecka en riksdriftplan, som avser
krafthushållningen i hela landet för den
kommande veckan. Riksdriftplanen baseras på uppgifter,
som inkomma från de olika blockdriftkontoren,
som i sin tur få in uppgifter från kraftföretagen
inom blocken, blockföretagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
