Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 26 februari 1944 - Frågor och svar om Nedre Norrmalm, av sah - Ingenjörsarbetet och kulturen, av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-222
TEKNISK TIDSKRIFT
emot inte framkommit mot gatukontorets förslag
— knappast några alls av estetiskt slag, och de
trafiktekniska frågetecknen är icke av samma
gripbara och omedelbara slag som t.ex. det
problem, som uppstår, när Sveavägens trafik skall
ledas förbi slottet och Gamla Stån.
De båda förslagens fördelar respektive
nackdelar ur affärslivets synpunkt har vi kanske inte
berört så mycket; där rör man sig på ett område,
som är synnerligen omstritt — man vet faktiskt
inte hur en god butiksgata skall se ut! Men man
har alla skäl att tro, att en överdimensionering
av körtrafiken kan bli riskabel för butikslivets
utveckling, och att en lämplig fördelning av
gångtrafiken på flera stråk, så att den så att säga silar
igenom stadsdelen, måste vara att föredra
framför en stor uppsamlingsled.
Tyvärr har diskussionen om Nedre Norrmalm
med tiden blivit ett ställningskrig, där
prestigesynpunkter, förhandsbundna partitaganden och
tonvis av svårgenomträngligt officiellt tryck gjort
sitt bästa för att skymma realiteterna. Därför
får man inte slå sig till ro med, att det är en
fråga som man kan överlåta åt andra att ordna
åt sig. Tvärtom är frågan om Nedre Norrmalm
av den arten, att det inte kan vara likgiltigt för
någon av oss, hur den blir löst: det gäller helt
enkelt vår huvudstads liv och utveckling under
decennier, kanske århundraden framåt.
Det måste därför vara en plikt för var och en,
som kan ha något inflytande på hur frågan blir
löst, att tränga in till frågans kärnpunkter och
bilda sig en egen, sakligt grundad uppfattning.
Avgörandet av frågan om Nedre Norrmalm får inte
lämnas åt slumpen! sah
Ingenjörsarbetet
och kulturen
Vad tekniken ur mänsklighetens synpunkt sett strävar att
skapa är en ram kring tillvaron i form av bostaden med
dess tekniska installationer, verkstaden, fabriken,
samfärdsmedlen, staden osv. En fråga av fundamental
betydelse blir då, om tekniken själv i denna sin positiva
funktion också är eller kan ingå som ett led i den allmänna
kulturen och bli en del av de kulturella värdena.
Hittills är det den tillämpade tekniken, den del av
tekniken alltså, som förändrar eller kan förändra den
enskildes eller samhällets liv i såväl positiv som negativ riktning,
som har gjorts till föremål för studier och undersökningar.
Förutsättningen för den tillämpade tekniken är
emellertid ett omfattande forskningsarbete, baserat på teoretiska
och laboratoriemässiga undersökningar. Resultatet av detta
forskningsarbete påverkar ofta nog direkt det praktiska
arbetet, men många av dessa forskningsresultat kunna
endast indirekt och ofta på stora omvägar sätta sin prägel
på större områden av den mänskliga tillvaron. Genom
Sammandrag av uppsats av arkitekt Gerløv-Knudsen i
Ingeniøren 1943 h. 76.
denna del av det teknisk-vetenskapliga arbetet utför
tekniken en kunskapsteoretisk och därigenom en betydelsefull
kulturell insats.
Ramen om den mänskliga tillvaron skapas i sin helhet
av arkitekten och ingenjören i förening men under olika
arbetsförhållanden och ofta nog från olika principiella
synpunkter. Någon tydlig gräns mellan dessa två
arbetsområden finnes icke. I allmänhet tillfredsställas byggherrens
och samhällets intressen, om de olika uppgifterna utföras på
ett tekniskt, konstnärligt och ekonomiskt föresvarligt sätt,
utan att det blir fråga om, ifall de ifrågavarande arbetena
praktiskt, tekniskt eller organisationsmässigt höra till
arkitektens eller ingenjörens arbetsområde. Endast ur
pedagogisk synpunkt blir det nödvändigt att ha en klar och tydlig
uppdelning av arkitektens och ingenjörens arbetsområden.
I praktiken finns det en tendens till en viss gemenskap
mellan de två facken i förhållande till byggherren, en
gemenskap som ofta fördjupas genom direkt samarbete.
För högskolornas vidkommande går tendensen också i
riktning mot en ömsesidig komplettering av
undervisningen, så att arkitekterna försöka att öka sina kunskaper om
material- och konstruktionslära i så hög grad, att de även
i fråga om större och svårare konstruktioner bli i stånd att
välja konstruktion och fastställa erforderliga dimensioner.
Det som sätter sin prägel på arkitektundervisningen är
överblicken över uppgiftens lösning, dvs. uppgiften så
uppfattad, att den om möjligt tillfredsställer de
föreliggande behoven och tillika ur sin inre och yttre
uppbyggnad är ett uttryck för uppgiftens funktion. Att ta hänsyn
till denna synpunkt och denna metod i arkitekternas
undervisning innebär, att det här blir fråga om ett
formstudium. Något motsvarande ha ingenjörerna hittills
endast tillfälligtvis sysselsatt sig med i sin undervisning,
även om det för de olika ingenjörsuppgifterna i lika hög
grad som för arkitekterna rör sig om formgivning. Vid
Danmarks Tekniska Högskola försöker man nu att
avhjälpa denna brist för byggnadsingenjörernas del genom
en serie föreläsningar om formläran. Även för de övriga
ingenjörsfackens vidkommande skulle det vara av värde
om en överblick över formläran i dess huvuddrag
infogades i undervisningen. Man har anledning förmoda, att
denna ömsesidiga undervisning såväl för ingenjörerna som
arkitekterna skulle bidra till att förbättra samarbetet och
förståelsen mellan de två fackens utövare.
Vardera facket borde icke blott känna till sitt eget
område utan även vara i stånd att ta konsekvensen av sin
tekniska och konstnärliga begränsning. Medan arkitekten
med hjälp av skisser och försök söker sig fram till bästa
möjliga lösning av en viss arbetsuppgift, är ingenjören
benägen att nöja sig med första bästa lösning, som
tillfredsställer de tekniska och ekonomiska kraven, även om
det finns möjligheter att nå ett resultat, som skulle kunna
bli ett klarare och sannare uttryck för den ifrågavarande
arbetsuppgiften. Framtiden kommer antagligen att ställa
betydande fordringar på såväl arkitekterna som
ingenjörerna, och detta mången gång mot en något annan
bakgrund än tidigare.
Arkitektens och byggnadsingenjörens arbete bör kunna
betraktas som en enhet med formgivning som gemensam
nämnare men med de båda fackens självständighet
bevarad. Ingenjörsarbetena i allmänhet komma härigenom
att få ett värde utöver det rena bruksvärdet och få
möjlighet att i högre grad än hittills ingå som led i de
allmänna kulturprodukterna. Hamn- och
järnvägsanläggningar, broar, siloer och krananläggningar böra var för sig
kunna betraktas som konstverk jämställda med, och
eventuellt skyddade liksom arkitekternas arbeten. Det bör
läggas vikt vid ett gott samarbete de båda facken emellan,
så att till exempel hamnar och järnvägsstationer
planläggas icke som fria isolerade uppgifter utan som en del av
ett stadssamhälle, med särskild hänsyn tagen till
affärs-och levnadsförhållanden.
Ingenjörerna böra alltså icke slå sig till ro med att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
