Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 26 februari 1944 - Monteringsfärdiga stenhus, av Hilding Brosenius och Arvid Bjerke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-226
TEKNISK TIDSKRIFT
Som följd härav framlade Brosenius i slutet av
1937 för HSB:s ledning ett förslag i enlighet med
i inledningen omnämnda principer samt vissa
nya konstruktiva metoder för problemets lösning.
I samband därmed igångsattes nedan närmare
omnämnda förberedande undersökningar och
försök med vissa limmade formsättningselement,
som enligt förslaget avsetts att komma till
användning. På grund av bristande tid m.m. fingo
försöken dock tidvis vila utan att en
tillfredsställande lösning ernåtts, tills de hösten 1940 i
samband med tillkomsten av vissa nya
konstruktioner kröntes med framgång. En kort tid därefter
framlade Bjerke för HSB sitt på likaledes förut
omnämnda principer grundade förslag jämte
tillhörande principkonstruktioner.
Man enades då om ett samarbete under HSB:s
egid och som grundval för arbetet fastslogos
följande riktlinjer:
husets stomme ovan grund utföres med hjälp
av monteringsfärdiga i fabrik tillverkade lätta
vägg- och bjälklagselement, som monteras
våningsvis och därvid samtidigt bilda formsättning
för en efterföljande betonggjutning. Vägg- och
bjälklagselementen, som ha karaktären av
relativt lätta skal, tjänstgöra som bärare för största
möjliga del av byggnadens arbetskrävande
utrustningsdetaljer, i första hand dörrar, fönster,
evakueringskanaler, vissa ledningsrör m.m., vilka
monteras i vägg- och bjälklagselementen vid
fabriken. Enligt hittillsvarande byggnadssystem ha
dylika detaljer måst hantverksmässigt utföras
på byggnadsplatsen;
huvudmaterial för de lättare
byggnadselementen skulle vara trä för att få ett spikbart material
för sammansättningar och fästande av lister;
de tunga materialen, armeringsjärn och betong,
som tillika bilda byggnadens bärande samt
brand-och ljudisolerande stomme men i motsats till
föregående kräva föga bearbetning, tillföras
direkt på arbetsplatsen genom inmontering resp.
igjutning i den monteringsfärdiga lätta
form-s tommen;
vägg- och bjälklagselementens synliga ytor
bilda direkt byggnadstommens färdiga innerytor,
på vilka målning eller tapetsering omedelbart
kan utföras utan föregående putsning.
Karakteristiskt för systemet är alltså, att flertalet
av byggnadens arbetskrävande detaljer så att
säga äro samlade i lätta vägg- och bjälklagselement,
där dessa arbeten kunna utföras med fabrikens
alla hjälpmedel, medan de tunga men mindre
arbetskrävande materialen, armeringen och
särskilt betonggjutningen, tillföras på arbetsplatsen
kontinuerligt, alltså i form av ej svårhanterliga
enheter.
Varje annat system synes leda till konsekvenser,
som gör det mindre lämpat för fabriksmässig
framställning. Murade väggar kunde från början
uteslutas, emedan sådana väggar icke äro trans-
portabla och över huvud taget icke kunna i någon
form förhandsvis framställas fabriksmässigt.
Vidare måste de putsas. Väggar av våningshöga
plattor av lättbetongmaterial och bjälklag av
liknande plattor ha på senare år kommit till viss
användning även i Sverige men synas lia vissa
nackdelar. De äro, som tidigare antytts, tunga att
hantera och transportera, de ge vidare en
byggnadsstomme med begränsad sammanhållning
mellan stommens olika delar och de möjliggöra
endast byggande av stenhus med relativt få
våningar. Slutligen blir ljudisoleringen i väggar
och bjälklag på grund av plattornas med
nödvändighet ringa vikt mycket otillfredsställande.
Olägenheten hos hus av plåt har ovan angivits.
Det praktiska genomförandet av det ovan i
princip angivna systemet var i första hand
beroende av lämpliga lösningar på transporterbara
vägg- och bjälklagsformelement.
Ett väggformelement för en innervägg hör å ena
sidan som en vanlig gjutform kunna ta upp rätt
avsevärda formtryck och å andra sidan efter
igjutningen av betong uppvisa sådana färdiga
ytterytor, att dessa utan vidare behandling genom
putsning e.d. bilda släta hela ytor, på vilka
målning och tapetsering direkt kunna utföras.
En på vanligt sätt utförd gjutform med
utan-påliggande reglar, som sammanhållas av
formstag av bandjärn eller rundjärn, nödvändiggör
ju ett sårande av formväggarnas ytor med hål
för de genomgående stagen. Det är påtagligt, att
varje sådan traditionell typ av formsättning icke
är ägnad att möjliggöra en tillfredsställande
lösning av de vid fabrikstillverkade
formsättningselement för gjutna väggar aktuella problemen.
Förutom att form väggarna skadas av de
genomgående stagen komma de utanpåliggande
formreglarna att praktiskt taget omöjliggöra
utförandet av väggformelementen i form av
transporter-bara monteringsfärdiga block, och vidare skulle
olämpliga hinder och kostnader vållas genom
formreglarnas rivning.
I Bjerkes förslag tänktes formväggarna utförda
av formbräder, som sammanhöllos med
plåtbeslag eller liknande, varjämte husstommens
bärande system i huvudsak utbildats som ett system av
betongpelare med tunnare icke gjutna väggluckor
emellan. Brosenius’ förslag var baserat på
användning av formväggar av tunna plattor, som
genom vattenfast limning förenades inbördes och
med ett stomsystem av trä för att bilda de för
systemet erforderliga vägg- och
bjälklagsformarna, varjämte husstommens bärande system
utformats enligt den vid helgjutna betonghus
till-lämpade typen med ytterväggar och
lägenhets-skiljande väggar och i mån av behov även vissa
mellanväggar av hela betongplattor. Dessa
sistnämnda utföringsformer ha vid systemets
detaljutformning blivit de som kommit till användning.
Genom limningsförfarandet fick man formsätt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
