Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 4 mars 1944 - Det enskilda företaget och dess sociala ansvar I - Företagarens syn på problemet, av Christian von Sydow - Arbetarens syn på problemet, av Valter Åman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 mars 1944
243
hjälp ha byggt upp åt oss, vilar också på den grundtanken
att genom sammanträffanden och resonemang mellan
likvärdiga parter försöka överbrygga uppkommande
misshälligheter. Längs den vägen ha vi fortfarande att vandra.
Men många områden återstå ännu, där arbetsgivarens
sociala ansvarskänsla kan få spelrum utöver vad lagar
och författningar ålägga honom — t.ex. arbetslokalernas
ändamålsenliga och hygieniska inrättande. Vår tids
svenska fabrikslokaler stå i allmänhet på en mycket hög nivå,
även om naturligtvis undantag finnas.
Ett av de viktigaste avsnitten i vår socialpolitik, där vi
tillika omgärdas av understundom mycket rigorösa
lagbestämmelser, är just arbetarskyddet. Men dessa
lagbestämmelser äro icke ensamma till fyllest. Vi måste även
här leda och ta initiativ. Alla på en arbetsplats verksamma
måste fostras till insikt om, att det dyrbaraste materialet
är det levande. Lagbestämmelser allena kunna icke ändra
olycksfallsfrekvensen. Det måste finnas tro på möjligheten
av och entusiasm för uppgiften att försöka nedbringa
denna. Det tillhör icke ett välordnat samhälle, att bilden
av denna frekvens fortfarande skall vara så föga
uppbygglig.
En fråga av stort intresse i detta sammanhang är
socialvården. Det är inte så lätt alt precisera vad denna
egentligen omfattar, men man skulle nog kunna säga, att med
socialvård menas alla de åtgärder, som äro ägnade att
bevara och ytterligare utveckla vad vi ha ärvt från den
pa-triarkaliska tiden, när den var som bäst: det goda
personliga förhållandet mellan arbetsgivare och anställda.
Bostadsproblemet är av fundamental betydelse. På detta
område är visst inte allt, som det borde vara i vårt land.
Trångboddhetens förbannelse tillhör ännu inte det
förflutna. Men här gäller dessvärre i större utsträckning än
på många andra sociala områden sanningen av ordstävet,
att Rom inte byggdes på en dag. Vad företaget ekonomiskt
orkar med, måste även i denna fråga bli utslagsgivande
för den takt, i vilken aldrig så behjärtansvärda reformer
kunna utföras.
Och så några ord om fritiden. Det förefaller
understundom nästan soin om svenska folkets största bekymmer
vore, hur fritiden bäst skall kunna användas och
organiseras. Man kan inte alldeles freda sig för intrycket, att
fritiden förhärligas som det väsentligaste i tillvaron, och
att arbetstiden därigenom sätts ner på någon sorts andra
plan, ett nödvändigt ont. Även om det kan vara på sin
plats att varna mot överdrifter även på detta område, skall
det likväl erkännas, alt det till en företagslednings
uppgifter också hör att ägna fritidsfrågorna sin
uppmärksamhet. Formen hjälp till självhjälp är härvid givet den
bästa.
Enligt modern svensk företagsledning står industrin i
samhällets tjänst. Den sociala ansvarsställningen har
därför även en utåtriktad sida. Ett företags ledning måste
med andra ord ta hänsyn också till det samhälle, där
företaget har sin hemortsrätt. En sådan lokalpatriotism
får dock icke drivas så långt, att man förlorar ur sikte
de huvudprinciper, på vilka vårt näringsliv är uppbyggt,
och som inte kunna kränkas ulan allvarliga störningar
för hela vårt ekonomiska liv. På kraftförsörjningens
område t.ex. ha på sistone tendenser gjort sig gällande att
ge en viss landsända en förmånsställning framför landet
i övrigt. Detta är i själva verket liktydigt med att
återinföra tullmurar mellan landskapen eller länen; eller
annorlunda uttryckt: en återgång till principer från
skråväsendets föga produktionsfrämjande epok.
För den som betraktar sitt företag som en samhällets
tjänare är det emellertid inte nog med att finna sig i
alla de statliga inflytanden, som förekomma för
närvarande. Vi måste också göra positiva insatser, särskilt
då det gäller vår direkta försvarsberedskap. Utan
minutiösa förberedelser, vare sig det gäller ett effektivt
ordnande av luftskyddet, en förhandsrekrytering av
reservarbetskraft eller andra lika viktiga krigsförberedelser
av tusen slag, ha vi inga utsikter att reda oss, om vi skulle
l>!i indragna i det stora kriget.
Arbetarens syn på problemet (sekreterare Valter
Åman)
Man kan säga, att de tre av företaget mest intresserade
parterna äro företagsledningen, aktieägarna och ,de
anställda. Dessa tre parter kunna ibland ha olika syn och
krav på företagen, men de ha också utomordentligt starka,
gemensamma intressen. Företagsledningen är främst
intresserad av företagens fortbestånd, välgång och framtida
utveckling. Aktieägarna och de anställda äro starkt
intresserade av vad de för tillfället kunna utvinna ur
företaget. Företagen äro emellertid inte endast vinstgivande
källor för enskilda människor utan också ekonomiska
organ, vilka äro av största betydelse för samhället i stort,
och som följaktligen måste arbeta i harmoni med
samhället. Ju vanligare det blir att betrakta människan som
centralpunkt för våra strävanden, desto naturligare finner
man det också, att samhällets åtgöranden inriktas på
hennes väl. Härvid spelar det ingen roll, om samhällets olika
organ äro samhällets eller enskildas egendom, eller om
de utgöras av sådana i kollektiviteter.
Den enskilde arbetaren ser företaget ur tre olika
synpunkter. Som medborgare ser han på företaget som
allmänt värdeskapande, dvs. det förser samhället med dess
ekonomiska resurser. Som fackföreningsman ser han på
företaget som den, med vilken han skall dela resultatet av
de gemensamma ansträngningarna. Som anställd betraktar
han företaget såsom medagerande i själva arbetet.
Medbor-garintresset kräver en så god försörjning som möjligt av
vårt folk, varav följer, att intresset måste vara starkt för
ett effektivt näringsliv. Medborgarintresset kräver vidare,
att företaget inte exploaterar arbetskraften på ett ur
samhällelig synpunkt sett skadligt sätt. Fackföreningsmannen
vill ur företaget utvinna bästa möjliga resultat för de
anställda, utan att effektiviteten för dagen eller framtiden
blir lidande härpå. Här kunna två rivaliserande intressen
göra sig gällande, nämligen utbytet för stunden och
tryggad försörjning för framtiden. Häremellan måste alltid en
avvägning ske. Den anställde slutligen är intresserad av
sin trivsel inom företaget.
Arbetarens ekonomiska syn på företagen har med tiden
avsevärt förändrats. Vid sidan av hans strävan till en höjd
lön har kommit kravet på största möjliga trygghet i
anställningen. I det nödtvungna valet mellan dessa två
faktorer torde den senare väga tyngst. När det har gällt
tryggheten i anställningen, ha många hårda ord sagts om
den stadgebestämmelse under namn av § 23, som Svenska
Arbetsgivareföreningen införde år 1905. Den är som
bekant numera uppmjukad genom det mellan
Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen träffade huvudavtalet
men icke på sådant sätt, att osäkerhetskänslan hos
arbetarna har eliminerats. Den avgjort största bristen i
nuvarande ordning, även huvudavtalet inbegripet, är att man
vid avskedandet av några arbetare i ett företag skapar
oro bland samtliga, enär ingen bestämt vet vem som
kommer att få stanna. Arbete garanterat av stat eller kommun
kan icke ersätta det mångåriga, invanda och trots allt
mera uppskattade arbetet, som man har tvingats att lämna.
Pensionsfrågan är i detta sammanhang av stor betydelse.
När efter ett belt långt liv inom samma företag en
arbetare får lämna detta utan någon omvårdnad om hans
ålderdom från arbetsgivarens sida, är det förklarligt, om
han får en bitter smak i munnen. För arbetaren är det
naturligtvis främst fråga om pengar men också om
tillfredsställelsen att känna sig ha betytt något i sin
vardagliga gärning.
De flesta arbetare veta tyvärr för litet om sina företag
och om företagsdrift i allmänhet. Man begär, att arbetarna
skola förstå rationaliseringsåtgärderna, att de skola inse
nödvändigheten av anpassning och omställning, men man
gör ingenting för att berika deras insikter om samman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
