Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 11 mars 1944 - Konsthartsernas utveckling och användning, av Halvard Liander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-276
TEKNISK TIDSKRIFT
De härdbara hartserna, som på ett visst
mellanstadium äro termoplastiska, men vid fortsatt
upphettning kondensera vidare och bilda allt större
molekylaggregat, äro i härdat tillstånd
osmältbara och även olösliga i alla lösningsmedel, som
inte sönderdela hartset. De ha betydande styrka,
fasthet ocli seghet, men de äro helt amorfa och
ligga efter de fibrösa materialen i hållfasthet och
elasticitet vid vanlig temperatur.
De värdefullaste egenskaperna äro olösligheten
och hållfastheten i värme. Som alla ämnen med
polära grupper äro de emellertid inte särskilt goda
isolermaterial, och det har inte saknats försök
att bygga upp lika stabila molekylaggregat av
kolväten. Man kan t.ex. blandpolymerisera styrol
med divinylbensol så att en rvmdförgrenad
molekyl erhålles. En dylik tvärförbindning mellan
rena kolvätekedjor förankrar emellertid inte
molekylerna på långt när lika fast som i t.ex. bakelit.
Det förefaller alltså, som om närvaron av polära
grupper skulle vara nödvändig för att man skall
få ett stabilt rymdfördelat molekylkomplex. Detta
är en tråkig slutsats, särskilt med hänsyn till
konsthartsernas användning som elektriska
isolermaterial.
Om vi återgå till fig. 1 står det sålunda klart
att användningsområdet för ett konstharts är i
hög grad beroende på om det är termoplastiskt
eller ej. Termoplasterna — såväl polymeriserat
som polykondensat — användas för sprut- och
gjutmassor, konstfibrer, konstgummi, lackhartser
och lim, och de härdbara hartserna
huvudsakligen till lackhartser och pressmaterial. Om
molekylvikten kan i största allmänhet sägas, att den
brukar röra sig om 8 000—20 000 för lackhartser
och 10 000—100 000 för sprutgjutningsmassor,
textilmaterial m.m.
Konstmassor
De termoplastiska materialen ha i allmänhet inte
sådan beskaffenhet, att de kunna användas utan
vidare. De måste så att säga "legeras" med ett
mjukningsmedel för att de skola få god
formbarhet och elasticitet. Som mjukningsmedel lämpa
sig företrädesvis högkokande lösningsmedel, t.ex.
feta oljor, ftalsyreestrar och fenylfosfater.
Inblandningen av mjukningsmedel medför
emellertid också nackdelar, bl.a. att materialet tenderar
att bli sprött i den mån mjukningsmedlet
avdunstar. Detta bör alltså ha så lågt ångtryck som
möjligt.
Inte heller de härdbara hartserna användas
gärna enbart. Eftersom de äro amorfa, äro de
långt sprödare än termoplasterna, ocli sprödheten
kan bara i undantagsfall mildras av
mjukningsmedel, eftersom de härdade hartserna äro
olösliga. Enda möjligheten är att — såsom också sker
i lackhartserna — hygga in uppmjukande
kolvätekedjor i jättemolekylen. Men härigenom går
härdbarheten delvis förlorad. Man armerar därför
de härdbara hartserna med fibrösa material. För
formpressning avsedda pressmassor innehålla
alltså trämjöl, textilschnitzel eller asbest, som knådas
ihop med hartset medan detta ännu är smältbart.
Härdningen, dvs. slutkondenseringen, sker sedan
i värme och under högt tryck vid pressningen.
Särskilt god hållfasthet ha skiktade produkter,
som man framställer genom hoppressning av
hartsimpregnerat papper, träfaner eller väv.
Hållfasthetsegenskaperna hos konsthartserna
och därav framställda material äro inte på långt
när så väl kända som för metaller. Hållfastheten
och framför allt elasticitetsmodulen äro emellertid
mycket sämre än för de vanligen använda
metalliska konstruktionsmaterialen. Draghållfastheten
uppgår sålunda i regel inte till mer än några få
kilogram per kvadratmillimeter och är därtill
beroende av den hastighet med vilken dragprovet
utföres. Materialet "kryper" alltså, och för
konstruktioner utsatta för permanent belastning får
man inte räkna med mer än hälften till
tredjedelen av vanligen uppgivna siffror. Hållfastheten
faller vidare starkt med temperaturen, och detta
gäller framför allt de termoplastiska materialen.
Det är sålunda i allmänhet andra synpunkter än
hållfastheten, som äro avgörande för
konsthartsernas användning.
Utvecklingen i Sverige
Det är egentligen förvånansvärt, att ett så
utpräglat cellulosaland som Sverige bidragit så föga
till uppfinningen och utforskandet av de
konstämnen, som grunda sig på cellulosan. Man har
velat skylla detta missförhållande på att det från
början var bomullen, som var det enda
användbara utgångsmaterialet för cellulosaderivaten.
Men senare års utveckling har dock gett vid
handen, att det går lika bra med träcellulosa.
Nu ha vi i alla fall kommit i gång. Vi göra
konstfibrer i stor skala, och Bofors nitrerar
träcellulosa inte bara till krut utan också för civila
ändamål och i tillräcklig omfattning för den inhemska
förbrukningen. Utom för läcker finner detta
cellulosanitrat användning som bindemedel
exempelvis i den nya typen av korkmatta, den av
Forshaga tillverkade forbolinmattan. Men så vitt
jag har mig bekant har ingen fabrikation av
celluloid ännu upptagits inom landet. Det beror
väl i så fall främst på bristen på mjukningsmedel.
Celluloiden hör dock fortfarande till de mest
använda sprutgjutningsmaterialen, och genom
användning av sådana mjukningsmedel som
trikre-sylfosfat har man kunnat väsentligt minska
an-tändbarheten.
Tyvärr är intresset för celhilosaacetatet
fortfarande klent. Det har dock på andra håll fått en
omfattande användning, kanske inte så mycket
för konstsilke, utan framför allt för
konstmassor, folier m.m. I Amerika utgöra cellulosaacetatet
och acetobutyratet inte mindre än en fjärdedel av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
