Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 11 mars 1944 - Kemiska bekämpningsmedel i lantbrukets tjänst, av Sven Telenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 mars 19A4
291
ofta visat sig effektivare än blyarsenat. De synas
även kunna absorberas genom huden, vilket
speciellt gäller metyltiocyanat, som användes i form
av spray. Man har därvid gjort den iakttagelsen,
att dessa föreningar vid fallande molekylvikt
uppvisa stigande effekt.
Den andra syntetiserade svavelföreningen, som
är värd ett närmare omnämnande, är
tiodifenyl-amin (Phenothiazine), vilken även uppvisar en
gentemot vissa av fruktträdsparasiterna starkare
gif t verkan än det i USA annars använda
bly-arsenatet. För närvarande pågå försök för att
utröna, huruvida detta preparat även lämpar sig
för svenska förhållanden. Det verkar framför allt
som nervgift och företer speciella egenskaper,
bl.a. är det praktiskt taget ogiftigt för
varmblodiga varelser. För medicinskt bruk har
preparatet även här fått relativt stor betydelse. Det har
visat sig, att doser upp till 250 mg/kg kroppsvikt
ej framkallat några skadliga verkningar.
Tiodifenylamin har på grund av sin ringa
giftighet börjat användas i Amerika för behandling
av boskap mot bromslarver, och det har även
kommit fåraveln tillgodo, där små mängder
tiodifenylamin kunnat tillföras födan och förhindrat
spridandet av för fåren farliga parasiter.
Jämsides med bruket av insekticida i fast eller
finfördelad form användas även lämpliga gaser,
speciellt när det gäller behandling av större
utrymmen. För närvarande komma enbart
organiska föreningar i fråga på ett undantag när.
nämligen svaveldioxiden, vars korroderande
verkningar dock göra, att man ej gärna tillgriper
detta medel, som dessutom framkallar
grodd-skador, Det är i stort sett endast enkelt
uppbyggda föreningar, som äga tillräckligt högt ångtryck
för att kunna användas som insekticida, då
erfarenheten lärt. att toxiciteten stiger ined
fallande molekylvikt.
Ett av de äldsta och fortfarande mest använda
medlen för bekämpning av förrådsskadedjur i
kvarnar och spannmålsmagasin utgöres av
cyan-väte, som synes ha kommit i bruk 1886 för
rökning av skadeinsekter, men vars stora giftighet
även för varmblodiga varelser gör. att man ej
anser sig kunna använda det i önskvärd
utsträckning. Hindrande för dess utbredning verka också
kostnaderna för utförandet av förgasningen, som
måste företas av auktoriserad cyanväterökare. En
av de uppgifter, som våra dagars forskare på det
insekticida området bearbeta, gäller därför
framställning av flyktiga ämnen med selektiv verkan
på skadeinsekter.
I handeln förekommer cyanväte för
insektsbekämpning icke i flytande form utan vanligen i
form av kalciumcyanid, som med luftens
fuktighet relativt snabbt avger gasformigt cyanväte.
Bland de gasformiga insekticida, som visat sig
kunna ersätta cvanvätet, märkes etylenoxid, som
vanligen tillhandahålles, under namnet T-gas, i
behållare innehållande 90 % etylenoxid och 10 %
kolsyra. Kolsyran ökar insekternas
andningsintensitet och därmed upptagningen av
etylenoxi-den. varför den för gasningen erforderliga tiden i
hög grad kan förkortas.
T-gasen kan som insekticid väl jämföras med
cyanväte men är för människor långt mindre
giftig än detta. Eldfaran är dock en nackdel, som
man sökt undvika genom ytterligare ökning av
kolsyrahalten. Det tyska "Cartox"-preparatet
innehåller sålunda endast 10 % etylenoxid,
medan resten utgöres av kolsyra. Denna
sammansättning medför även framför T-gasen den
fördelen, att spannmålens grobarhet icke nämnvärt
påverkas vid gasningen.
Åtskilliga andra kemiska medel ha prövats, och
några av dem ha även fått viss avsättning som
gasformiga kemiska bekämpningsmedel. Till
dessa hör nitrokloroform, vanligen kallad
klor-pikrin. som egentligen från början användes som
stridsgas. Föreningen utgöres av en vätska, som
vid användning lämpligen sprayas, då den
förflyktigas; den höga kokpunkten gör emellertid
ulvädringen långvarig, varför den oftast brukas
för jorddesinfektion.
I stort sett liknande egenskaper företer ett antal
klorerade och nitrerade kolväten. En del
klorerade alifatiska kolväten har fått en viss
användning som insekticider, framför allt koltetraklorid,
etylenklorid och trikloretylen, vilka genom sina
fettlösande egenskaper ha en genomträngande
förmåga. Trots frånvaron av eldfara måste man
dock ta avstånd från dessa medel, vilkas
giftverkningar tyvärr sträcka sig längre än till
skadeinsekterna; åtskilliga förgiftningar och dödsfall äro
kända vid användningen av klorerade kolväten.
Av de nitrerade aromatiska kolvätena synas
speciellt orto- och meta-dinitrokresoler ha
framtidsmöjligheter som bekämpningsmedel, då
lågprocentiga lösningar uppvisat god effekt som
frukt-trädsbesprutningsmedel. Måhända ligger största
värdet av dessa preparat i deras användning som
ogräsbekämpningsmedel, där de ha medfört upp
till 30 % ökade skördar. Framtiden får utvisa,
om preparaten i detta avseende äro att föredra
framför förut använda svavelsyra, natriumklorat,
kopparsulfat och kalkkväve. Om man kunde
påräkna skördeökningar av ca 30 %, skulle detta
betyda ett årligt merutbyte på närmare 100 Mkr.
Denna fråga är därför av allra största ekonomiska
betydelse och på allt sätt värd att bearbetas.
Hur skall insektsbekämpningen organiseras?
Den som har någon kännedom om läkemedlen
och deras systematik, kan ej undgå att finna en
viss parallellitet mellan dessa och
växtskydds-medlen. I båda fallen gäller det att åstadkomma
föreningar, som utöva en selektiv
förstörelseverkan på skadegöraren, medan värdcellerna lämnas
intakta. Liksom för läkemedlen uppstå här stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
