Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 1 april 1944 - Luftvärnets eldledningsinstrument, av C W Winsnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
TEKNISK TIDSKRIFT
pjäserna helt skilda instrument,
centralinstru-merit. Med detta inriktas och ledes elden från ett
flertal pjäser, vars servis inte behöver kunna se
målet — härav namnet indirekt riktning.
Det indirekta riktförfarandet utvecklades under
1920-talet. Det kännetecknas av ett för hela
batteriet centralt eldledningsinstrument med stor
noggrannhet. Denna metod krävde helt nya
centralinstrument och medförde något helt nytt både
för krigsmakten och industrin. Till en början
fordrade man, att centralinstrumentet skulle vara
uppbyggt av rent mekaniska element. För
överföring av de uträknade värdena från
centralinstrumentet till pjäserna blev det dock
nödvändigt att ha elektriska hjälpapparater. Härmed
hade elektriciteten kommit till användning, och
stegvis infördes sedan elektromotorer i de olika
arbetsoperationerna, så att instrumentet blev
automatiskt. Härigenom vanns större
noggrannhet samt kunde instrumentet betjänas av färre
personer.
Den första svenska luftvärnskanonen
konstruerades år 1917. Dess kaliber var 7,5 cm, och
eldröret var hämtat från det rörliga fältartilleriet.
Redan året därpå infördes en förbättring i
rikt-medlen. Dessa pjäser voro konstruerade för fast
uppställning. I början på 1920-talet inköptes från
utlandet några för fältarmén avsedda rörliga
luftvärnskanoner. Först år 1930 var den första rent
svenska rörliga luftvärnskanonen fullt färdig. De
medel, som staten ställde till förfogande för
utvecklingen, voro blygsamma. Kanonen var
konstruerad vid Bofors. Utvecklingen gick dock
raskt framåt. 1936 kunde Bofors leverera en
nykonstruerad fast och 1937 en rörlig
luftvärnskanon med en kaliber av 7,5 cm.
Dessa tunga luftvärnspjäser voro dock icke
lämpliga att i alla lägen bekämpa fientliga
flygare. Även ekonomiskt sett ställde de sig vid
många tillfällen icke lämpliga. Så konstruerades
av Bofors en helt ny vapentyp, den numera
världsberömda 40 mm automatkanonen. Den
utmärker sig för stor rikt- och eldhastighet, 120
skott/min. Det var 1936 svenska armén började
sina inköp av denna luftvärnsautomatkanon.
Jämsides härmed utvecklade Bofors sin typ av
20 mm luftvärnsautomatkanon, fig. 1.
Redan i slutet av 1920-talet byggdes ett
helsvenskt centralinstrument. Detta, som arbetade
med rent mekaniska element, har undanträngts
av modernare automatiska instrument, vilka dels
inköpts från utlandet och dels tillverkats inom
landet. På senaste åren ha även framkommit
centralinstrument, som utföra räkneoperationerna
på helt elektrisk väg.
Ringsiktet
Vid låganfall mot markmål uppträda flygplanen
i regel överraskande och på mycket låg höjd,
under 200 m. För att nå överraskning sker i all-
mänhet även anflygningen på låg höjd i skydd av
terrängföremål. Utmärkande för låghöjdsflygplan
är stor hastighet, förmåga att snabbt ändra
rörelseriktning och i regel ringa målyta. Stor
eldberedskap och snabbhet vid eldens öppnande och
avgivande mot dylika mål äro därför
oeftergivliga förutsättningar för ett gott resultat.
Bekämpningen av låganfall måste göras med vapen, som
äro lätta och snabba att inrikta, lätta att handha
och äga stor rörlighet. Ett användbart vapen är
luftvärnskulsprutan. Servisen vid en
luftvärnskulspruta måste under ett anfall uppträda och handla
självständigt. Varje kulspruta är därför försedd
med riktmedel för direkt riktning mot målet och
med en anordning, som omedelbart kan uträkna
den erforderliga framförhållningen.
Ett flygplan flyger i en rätlinjig och horisontell
bana. Vid den tidpunkt då skottet avfyras,
befinner det sig i fyrpunkten Fp, se fig. 2. Den tid,
som förflyter från avfyringsögonblicket tills
projektilen når flygbanan, är skjuttiden ts s. Med
farten / m/s hinner flygplanet förflytta sig f ’ ts
m framåt i sin bana. Eldrörets kärnlinje skall i
avfyringsögonblicket med den avvikelse, som
betingas av kulbanans form, vara inriktad mot
träffpunkten, Tp, belägen f’ †s m framför flygplanet.
Luftvärnskulsprutan måste ges en viss
framförhållning. Avståndet från luftvärnskulsprutan till
träffpunkten är A’ m. På avståndet a m från
kulsprutans sikte inriktas en linje parallell med lin-
jen Fp—Tp. Denna änger i skalan * framför-
Fig. 1. 20 mm automatkanon i pansarluftvärnslavett och
med ringsikte. (Bofors.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
