Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 1 april 1944 - Teleteknikens utveckling sedan 1939. Radio, av Frank Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
TEKNISK TIDSKRIFT
Navigering med radio
Luftfarten
Den tekniska utvecklingen inom detta område
är synnerligen livlig. Några tillförlitliga uppgifter
ha emellertid varit omöjliga att erhålla, då alla
verkligt användbara nyheter tagits i bruk av den
för närvarande helt dominerande militära
luftfarten. Det kan emellertid fastställas, att
navigering av flygplan med radio visat sig vara av
större värde för de militära luftoperationerna än som
förutsågs före krigets utbrott. De viktigaste
faktorerna synas vara följande:
De modernaste utrustningarna för
kortvågspej-ling från markpejlstationer äro direktvisande och
använda katodstrålerör som riktningsindikatorer.
Härmed möjliggöres kontinuerlig pejling från
utgångsstationen, vilket är av stor betydelse, då en
viss bestämd kurs exakt måste följas.
Positionsbestämning från flygplan utföres
numera med stor noggrannhet med ledning av
marksändare i startområdet. Detta har sin speciella
betydelse i samband med nattbombfällning, och
kravet på precision är ytterligt skärpt vid
gemensamma aktioner, då anfallet skall företas inom
loppet av några få minuter av en hel luftarmada,
vars olika enheter använda olika
anflygningsvä-gar. De metoder som användas för att ernå denna
precision äro icke kända.
Lokalisering au flygplan med hjälp av
utrustningar av ekoradiotyp. I första hand rör det sig
därvid om markutrustningar för övervakning av
lufthavet inom ett visst område. Det finns
emellertid även utrustningar avsedda för nattflygplan.
Kollisionsindikatorer och höjdmätare byggda på
samma principer ha också framkommit och
väntas få stor användning i den civila luftfarten,
speciellt i starkt trafikerade flygcentra.
Även om alla detaljer rörande
ekoradioutrust-ningar äro strängt hemlighållna, äro de använda
grundprinciperna numera kända. I samtliga fall
rör det sig som bekant om utsändning av en
riktad signal med mycket kort våglängd, och
mottagning av det eko, som erhålles vid vågens
reflexion mot det pejlade föremålet. Vissa
utformningar använda samma princip som Western Electrics
absoluta altimeter, om vilken data publicerades
redan före krigsutbrottet. Den utsända vågen är
därvid frekvensmodulerad, och bestämning av
avståndet till det reflekterande föremålet sker
genom uppmätning av reflexens gångtid i form av
frekvensskillnaden mellan den i ett visst ögonblick
utsända vågen och det samtidigt inkommande ekot.
Andra ekoradioutrustningar använda
impulsmetoden. Sändaren nycklas därvid med mycket
korta impulser, och tidsskillnaden mellan
utsändningen av en impuls och ankomsten av dess eko
uppmätes med hjälp av en katodstråleoscillograf.
Även denna metod var principiellt känd före
krigsutbrottet, då den som bekant användes inom
jonosfärforskningen.
Området blindlandning är i vad avser
militärflyget tämligen okänt, men man vet att
bombplanen ofta äro utrustade med mottagare enligt
Lorenzsystemet av samma typ som användes av
den civila luftfarten. Det finns skäl att anta, att
därjämte även modernare metoder kommit i bruk.
I Amerika ha blindlandningsanläggningar enligt
Indianapolissystemet installerats på ett stort antal
civila flygfält. Systemet arbetar med skilda
kurs-och glidbanesändare på 109,9 Mp/s och 93,9 Mp/s
respektive, och är endast avsett för visuell
indikering på instrument av korsvisartyp. Dessutom
finnas markeringssändare arbetande på 75 Mp/s.
Detta blindlandningssystem är av speciellt
intresse, därför att det håller på att kompletteras med
utrustningar av mycket närbesläktat slag,
avsedda för navigeringen längs flyglinjerna. De
nuvarande långvågsfyrarna ersättas därvid i viss
utsträckning med ultrakortvågsfyrar med två eller
fyra kursriktningar, arbetande efter samma
principer som blindlandningsutrustningens
kurssändare och på frekvenser av samma storleksordning.
Samtidigt insättas markeringssändare med
frekvensen 75 Mp/s på strategiska punkter längs
kursen och i långvågsfyrarnas tystnadskoner.
Här föreligger alltså en utveckling som i fullt
utbyggt tillstånd skulle medge såväl blindlandning
som navigering längs flyglinjerna med i
huvudsak en och samma mottagarutrustning ombord
på flygplanet. Huruvida detta system passar för
europeiska förhållanden, och huruvida det
kommer att överleva den brådstörtade utveckling
av hithörande områden, som kan förutsättas ha
skett i den militära sekretessens skugga, får väl
framtiden utvisa.
Sjöfarten
För navigering till sjöss föreligga inga nyheter
från utlandet utöver de sparsamma uppgifterna
om ekoradioutrustningar. Dessa väntas givetvis
bli av stor betydelse i fredstid, exempelvis för att
minska kollisionrisken vid navigering i dimma
och mörker.
För övrigt kan nämnas, att vi här i Sverige
fortsatt de före kriget påbörjade undersökningarna
med riktade sjöradiofyrar på frekvenser omkring
1 600 kp/s. En ny sådan radiofyr har uppförts vid
Vänern. Man har vid mätningar kunnat
konstatera mycket hög absorption på grund av sötvattnet.
På 25—30 km avstånd från sändaren är
fältstyrkan blott omkring en tredjedel av vad som
erhålles under liknande förhållanden i Östersjön.
Vidare förekommer ofta besvärande fading i Vänern
på nyssnämnda avstånd. I Östersjön börjar
fa-dingen först på omkring 60 km avstånd. Slutligen
har man i Vänern kunnat konstatera förekomsten
av reflekterade vågor, som på avstånd över 18 km
förorsaka falska kurslinjer. Motsvarighet härtill
har ej iakttagits vid saltvatten.
Det har visat sig, att man kan eliminera de vä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
