Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 1 april 1944 - Teleteknikens utveckling sedan 1939. Radio, av Frank Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i april 19 A A
377
sentligaste av dessa svårigheter genom att i stället
för ramantenner använda vertikalantenner —
alltså närmast Adcockantennsystem — för
sändningen. Härvid uppstå emellertid lätt variationer i
kursriktningen av upp till ± 2,5 %, som synas ha
sin grund i förändringar i
antenn-jordegenskaperna med olika väderleksförhållanden.
Undersökningarna äro emellertid ej avslutade och man
hyser gott hopp om en tillfredsställande lösning.
Rundradiosändare
För den europeiska rundradions gynnsamma
utveckling kom krigets uppblossande på hösten 1939
synnerligen olämpligt, i det att därigenom de vid
den internationella radiokonferensen i Montreux
på våren samma år beslutade nya bestämmelserna
för våglängder, stationseffekter m.m. aldrig trädde
i kraft på våren 1940 såsom tänkt var. Den
omfattande ommöblering av hela det europeiska
rundradionätet, som Montreux-planen innebar»
skulle — om den kommit till utförande — helt
säkert ha resulterat i ett flertal nya och intressanta
sändarkonstruktioner och i synnerhet medfört en
livlig utveckling beträffande riktantenner för
mel-lanvåg. Montreux-planen byggde nämligen i stor
utsträckning på delning av våglängder mellan
storsändare i olika länder, varvid det främmande
landet skulle skyddas för radiostrålning från eget
lands sändare genom användning av riktantenner.
Sålunda skulle Göteborg få arbeta med 120 kW
antenneffekt, om en antennkonstruktion
användes, som avsevärt reducerade strålningen i
riktning mot den på samma våglängd arbetande
Alger-stationen. Omvänt gällde samma förhållande
för Alger-sändaren.
Genom krigets mellankomst har emellertid all
utveckling i fråga om lång- och
mellanvågssända-re avbrutits. Man kan möjligen peka på den
växande tendensen att utföra stora sändarrör för
luftkylning i stället för vattenkylning. Luftkylda rör
ha givetvis stort intresse överallt där vattenfrågan
är svår att ordna men ha också den fördelen
framför vattenkylda rör att mera sällan utsättas
för de våldsamma kortslutningar, som plötsligt
frigjorda gasrester inuti rören ibland förorsaka.
För rör av medeleffekt lämpar sig luftkylning
väl, men för de största sändareff ek terna är
vattenkylning fortfarande att rekommendera.
I fråga om rundradiosändare för kortvåg har
under krigsåren ingen större avmattning i
utvecklingen konstaterats. Ett stort antal sändare arbetar
nu med 100 kW bärvågseffekt, i regel alstrad av
endast två push-pullkopplade rör i slutsteget,
varigenom svårigheter med självsvängningar m.m.
lättare kunna bemästras. God kortvågsservice för
rundradio kräver snabba våglängdsväxlingar,
vilket givit upphov till ett flertal konstruktioner. I
regel äro därvid de tidigare stegen i sändaren
dubblerade för alla förekommande
våglängdsband, under det att näst sista och slutsteget ut-
rustas med separata svängningskretsar för varje
använd frekvens.
Rundradiosändning på ultrakortvåg har under
de senaste åren tagit ett stort steg framåt i
Amerika i och med introduceringen av
frekvensmodu-leringen. Sedan Armstrongs m.fl. år 1936 och
däromkring publicerade teorier och försöksresultat
diskuterats ett par år, började industrin på
allvar tillverka frekvensmodulerade
rundradiosändare och rundradiomottagare år 1939.
Genom Federal Communications Commission
utfärdades 1940 standardiseringsbestämmelser för
fiekvensmodulerade sändare. Frekvensbandet 42
— 50 Mp/s fick användas. Kanalbredden
bestämdes till 200 kp/s och frekvenssvinget till ± 75 kp/s.
Sändareffekterna standardiserades till 1/4, 1, 3,
10, 25, 50 och 100 kW. De flesta hittills utförda
sändarna äro på 1 kW, men under de senaste åren
ha alla storlekar upp till 50 kW byggts. För
närvarande torde ett fyrtiotal frekvensmodulerade
stationer vara i gång i Amerika men den
ytterligare utvecklingen har avstannat i och med USA:s
inträde i kriget.
Frekvensmoduleringens största nackdel är, att
dess avlyssning kräver särskilda mottagare, som
därtill ställa sig rätt dyrbara. Att i vårt land med
dess relativt folkmängden höga bestånd av
mottagare för amplitudmodulering införa
frekvens-modulerad rundradio anses därför f.n. ej
tillrådligt. Telegrafverket har likväl anskaffat en 1 kW
frekvensmodulerad sändare för att genom försök
och mätningar kunna följa utvecklingen på detta
område.
Bristen på våglängder för rundradion har hittills
i hög grad hindrat förbättringen av de i stora
delar av landet otillfredsställande
mottagningsförhållandena. Genom tillkomsten av det högfi ek
ven-ta trådradiosystemet ha emellertid möjligheter
såväl till bättre mottagning som till lösandet av
frågan om dubbelprogram erhållits. Tyskarna
började med detta system 1935 och med den
erfarenhet, som redan fanns från anläggningar för
bär-frekvenstelefoni på telefonledningar och för
överföring av television på koaxialkablar, kom man
snabbt till lovande resultat. Man använder sig av
små sändare på endast några watts utgångseffekt,
som ställas upp på telefonstationerna.
Abonnentledningarna anslutas till sändaren via
filteranordningar, som skilja det högfrekventa
radioprogrammet från det lågfrekventa telefonsamtalet.
Hos abonnenten dirigeras genom liknande filter
radioprogrammet och telefonsamtalet till
mottagaren resp. telefonapparaten. Till en och samma
telefonledning kunna flera radioabonnenter
anslutas. Lämpligt frekvensområde för överföring av
trådradioprogram är 150—-250 kp/s, varför
vanliga mottagare med långvågsband utan vidare
kunna användas. Vill man avlyssna vanlig
trådlös utsändning kopplas mottagaren till antenn och
jord i stället för till trådradioanslutningen. Tråd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
