Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 8 april 1944 - Malmgeologisk forskning på Nordostgrönland, av Olof Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i april 19 A A
395
mineralisering vid Drömbukten. Vid en
flyg-rekognoscering över Glaveringön och
Zackenberg-landet kunde jag själv dessutom rita in ett flertal
rostzoner, och under sommaren
uppmärksammades en mångfald starkfärgade lokaliteter.
Forskaråret 1933—1934 fortsatte de
malmgeologiska undersökningarna, varvid arbetet i första
hand gick ut på, att regionalt, geologiskt och
tekniskt skaffa klarhet över de möjligheter, som
Ostgrönland har i malmhänseende. Under vintern
samt sommaren 1934 konstaterades sura tertiära
effusiv med kisimpregnationer på Hold With
Hopes sydöstra del och gipshorisoriter i
kontinental trias (?) i Pingeldalen undersöktes.
I allt flera fall kunde påvisas, att den tertiära
rörelseepoken medfört sprickbildning i äldre
bergarter samt haft kisimpregnationer,
mineralisering och kvartsgångar m.m. till följd. Sådana
bildningar anträffades bl.a. på Wegener- och
Can-ninghalvöarna, Hold With Hope, Hollandön,
Myskoxfjorden, på Claveringön och i
Lindeman-bukten. Vidare funno vi förmodligen
postmeso-zoiska, metasomatiska blyglans- och
kopparkis-förekomster i permkalken på Wegenerhalvön.
Från innersta områdena av Kempefjord
meddelar Wegmann fynd av kopparkis samt
peg-matitisk-pneumatolytiska volfram- (?)
mineralbildningar i pegmatiter i det metamorfa komplexet.
Genom Backlund och Wenk förtäljdes från
innersta Scoresbysund om mäktiga marmor- och
magnetkisfynd (med nickel?) i prekambrium samt
mindre kopparkis- och
molybdenglans-(?)impreg-nationer.
Malmgeologisk utveckling
Grönland är en sköld med positiv tendens i
förhållande till den kanadensiska, liksom den
fenno-skandiska i förhållande till den ryska. Den första
utvecklingen synes ha varit sköldbildning med
berg, därefter peneplanering och efter denna
geo-synklinalbildning i prekambrium (grönlandium).
Den därpå inträdande skandiska fasen gav
erup-tiv på nordkusten och ställvis i östkustens inre
fjordområde och efterföljdes (efter höjning) av
peneplanering i norr och glaciation på östkusten.
I geosynklinalerna avlagrade sig de
kambrisk-ordoviciska sedimenten.
Den vidare utvecklingen i Ostgrönland
domineras av den kaledoniska orogenesen, varvid stor
del av de prekambriska sedimenten (bestående
mestadels av kvartsiter, skiffrar och kalker)
veckades, förgnejsades och genomsattes av eruptiv
av synorogen natur, vilket vackert kommer till
synes på flera ställen i Grönland.
Devonsedimen-ten avlagrades nu delvis i bäcken i den
prekambriska och metamorfa bergskedjan i de
centrala delarna i Ostgrönland. De äro
molassbild-ning till den kaledoniska veckning, som ännu i
devonen visar sig, med veckning, lokalt med
starka rörelser och vanligen följda av erup-
tivverksamhet. De devoniska sedimenten bestå
vanligen av sandstenar men även av skiffriga,
kvartsitiska och märgliga bergarter samt
konglomerat.
Efter devon följde kontinental karbon, vars
sediment ofta ha samma utseende som
devonsand-stenarna. De karboniska sedimenten ligga, såsom
de devoniska, i det centrala Ostgrönland och
kon-kordant ined dessa.
Den kontinentala avlagringsperioden efterföljdes
av en marin transgression i perm, som här och
var bildade kalker och dolomiter o.d. I perm
insatte så berggrundsrörelser, som på flera platser
hade konglomeratavlagringar, sandstenar o.d. till
efterverkningar. Öster om den i ca NNO till SSV
gående begränsningen till de kaledona, devona
resp. karbona bergarterna befinna sig de delvis
överlagrande mesozoiska sedimenten, vilka
synbarligen till största delen bildats som
transgres-sioner. Dessa bergarter ha endast lokalt, och i
ringa grad utsatts för dislokationskrafter. Själva
kustlandet i öster, utanför mesozoikum, utgöres
till största delen av tertiära (eventuellt delvis
sen-kretaceiska) eruptiv.
Bergbildande perioder
Dessa, vilka ha eruptivbildning och möjligheter
till magmatisk mineralisation, äro i huvudsak:
en kraftig kaledonorogenes med omfattande
syntill sensynorogen, sur eruptivinvasion. Denna visar
sig mestadels gångformigt, men även batoliter
och lakkoliter förekomma;
en svagare, men lokalt relativt kraftig,
intra-devon och upp i karbon gående veckning
(sannolikt en fortsättning av kaledonrörelsen) med
avsevärd eruptivuppträngning i vissa områden.
Dessa eruptiv äro mestadels sura (dock ej så som
kaledonens) till intermediära bergarter och ha
oftast porfyrisk (lokalt även massformig)
stel-ningsstruktur;
en svag bergbildande rörelse i perm utan eruptiv;
en i tertiär (eventuellt även senkrita) tid
storslagen förkastningsorogenes, som följdes av
ut-gjutning av mängder av basaltiska (även några
sura) effusiv — några djuperuptiv uppstodo även.
De vulkaniska eruptiven övertäckte, genomsatte
och uppbröto de äldre sedimentbergarterna. I
samband med denna sena rörelseepok — särskilt
på därför lämpliga svaga ställen — uppstodo
sprickor, som på sina håll fylldes av kvarts m.m.
Sedimentära perioden
De sedimentärt eller på liknande sätt förefintliga
möjligheterna till mineralbildning äro i huvudsak:
prekambriska malmer i de likåldriga
sedimenten;
"alluviala" fynd i devon-, karbon- och
permo-triasbasiskonglomerat;
mineralbildning genom vittring i kalker o.d.;
alluviala förekomster i bäckar och liknande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
