Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 29 april 1944 - Teleteknik inom marinen, av C G Landström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 april 19U
All
dåre- och mottagareantennerna kunna
sammanbyggas. Den från sändaren till mottagaren
övergående direktimpulsen är någon million gånger
starkare än reflexen. Trots detta skall mottagaren
några få mikrosekunder efter det att
direktimpulsen mottagits, ha återtagit full känslighet, så att
reflexerna kunna registeras.
För att klargöra förhållandet: torde följande
analogi kunna var lämplig. En person står på
kvällen och betraktar, med ögonen
ackommode-rade för seende i mörker, ett ljussvagt föremål.
Detta motsvarar apparaten i mottagningsläge.
Plötsligt tändes ett kort ögonblick en stark,
bländande lampa framför honom, vilket motsvarar
den utgående sändareimpulsen. För att motsvara
förhållandena vid ekoradioanläggningen skulle
därvid erfordras, att mannen omedelbart sedan
ljuset släckts, kunde ackommodera om ögonen
för största möjliga ljuskänslighet.
För avståndsbedömning kan också en annan
metod användas. Även här torde en akustisk
analogi klargöra förhållandet. Vi tänka oss den
tidigare omnämnda högtalaren, uppställd på ett
avstånd av 170 m från en reflekterande yta,
matad med en tonfrekvensgenerator och låta tonen
glida mot högre och högre lägen. I ett visst
ögonblick utsändes exempelvis en ton på 1 000 p/s.
Följa vi denna tonvåg, tills den såsom eko
kommer tillbaka till örat, åtgår 1 s. Under tiden har
emellertid tonfrekvensen från högtalaren ändrats
till exempelvis 1340 p/s. örat kommer härvid
även att höra denna ton på 1340 p/s. Under
vissa omständigheter kommer differensen i
tonhöjd att göra sig märkbar såsom en svävning.
Eftersom den utsända frekvensen ändrats med ett
konstant antal perioder per sekund, kommer
svävningsfrekvensen att direkt vara ett mått på
målavståndet. Vid en frekvensändring av 340 p/s
kommer sålunda svävningsfrekvensen att bli 1 p/m
målavstånd. Givetvis kan man ej låta tonen glida
i höjden i oändlighet, utan låter den efter en viss
tid, som måste vara lång i förhållande till längsta
ekotiden, vända och gå tillbaka till utgångsläget,
varefter proceduren upprepas. Vid radiovågor låter
man frekvensen variera så rätlinjigt som möjligt
mellan ett nolläge och en högsta differensfrekvens
av 7,5 Mp på 1/40 s. Frekvensdifferensen blir
härvid sålunda 300 Mp/s, dvs. ca 2 p/m målavstånd.
Såsom ovan sagts, representeras varje avstånd
av en viss differenston. Givetvis kan avläsningen
ej ske enbart med utnyttjande av denna
tonfrekvens, utan den måste omsättas till ett
visareutslag på ett elektriskt instrument. Genom en
lämplig anordning (innehållande radiorör,
motstånd och kondensatorer) kan den erhållna
frekvensen omsättas i en elektrisk ström, vars
styrka blir i det närmaste direkt proportionell mot
avståndet. På det för avståndsavläsning använda
instrumentet erhålles härigenom ett utslag, som
kan direkt kalibreras i hektometer.
Inverkan av ekoradio på sjökrigföringen är
betydande. Framför allt kommer uppträdandet till
sjöss under mörker och tjocka att kraftigt
påverkas. Det blir ju praktiskt taget så, att effekten
av mörker och tjocka åtminstone i viss
utsträckning elimineras. Det är icke möjligt att här ingå
på dessa problem, vare det nog sagt att
fackmannen här fått ett rikt fält för sin tankeförmåga.
Jag kan icke låta bli att i detta samanhang
beröra en ur krigsberedskapssynpunkt mycket
allvarlig fråga — bristen på en fullständigt utbyggd
svensk elektronrörsindustri. Denna brist utgör
enligt min mening en av de allvarligaste luckorna i
nutida svensk försvarsberedskap. Om vi i
framtiden över huvud taget skola kunna tänka oss att på
ett kvalitativt jämbördigt sätt gå in i ett krig
framstår det, med den oerhörda betydelse som måste
tillmätas teletekniken i modern krigföring, som ett
oeftergivligt villkor, att en allomfattande
elektronrörsindustri snarast skapas i landet. Det synes
vara ett statens intresse att här träda in med
ekonomisk hjälp.
Inom kustartilleriet är teletekniken främst
företrädd av tråd och radio. För förbindelser till och
inom sektioner, spärrar och batterier erfordras
omfattande förbindelsenät. Trådnätet inom ett
kustartilleriförsvar är i allmänhet mycket väl
utbyggt, men såväl för reserv som för åtskilliga
ordinarie förbindelser komma radioförbindelser
till flitig användning. Kustartilleriet har på
senare tid tillförts ett antal rörliga batterier, vilka
givetvis försetts med erforderlig
förbindelsema-teriel.
I allmänhet avvecklas kustartilleriets radiotrafik
på kortvåg och ultrakortvåg. Framför allt för de
rena eldledningsförbindelserna har den senare
visat sig vara synnerligen lämplig. Det kan i detta
sammanhang påpekas, att inom vissa områden
riktad ultrakortvågsförbindelse kan vara av stort
värde för t.ex. förbindelserna mellan
kustartillerichefen och direkt underlydande chefer.
På kustartilleriets rörliga radiomateriel måste
ställas åtskilliga speciella krav såsom fältmässigt
utförande — den måste vara oöm och tåla
ordentliga omskakningar — den skall kunna
uppdelas på lämpliga bördor och varje börda skall
kunna bäras i mes i terräng — den skall kunna
drivas med batteri och detta oberoende av
temperaturförhållandena — den skall i vissa fall vara
särskild frekvensstabil m.m.
För marinen och kanske för flottan ha
teleteknikens framsteg varit av utomordentlig
betydelse och de ha, såsom åtminstone i vissa
delar torde framgå av den tidigare
redogörelsen så långt möjligt är tillvaratagits av de
marina myndigheterna i den utsträckning medel
kunnat erhållas av statsmakterna. Men för att
kunna följa med och utnyttja nya uppfinningar
och framsteg erfordras icke blott pengar, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
