Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 29 april 1944 - Hur »Crystal Palace» kom till, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532
TEKNIS K TIDSKRIFT
Fig. 1. Kristallpalatset, t.v. efter Paxtons första skiss, nedkastad på ett läskpapper
vid ett bolagssammanträde, t.h. efter bild i lllustrated London News den 16 juni 1850.
som stodo i vägen och sedan återplantera dem på den
ursprungliga platsen; detta dock med undantag av en
grupp fullväxta almar mitt emot Prince’s Gate.
Byggnadskommittén blev helt naturligt missnöjd med
Paxtons tidningsaktion, men den allmänna opinionen blev
bestämt övertygad om planens förträfflighet; och samma
allmänhet som hade vägrat att acceptera kommitténs
förslag ens som tillfällig byggnad, önskade nu ej endast att
Paxtons byggnad skulle uppföras, utan även att den skulle
behållas som ständig prydnad i Hyde Park. Entusiasmen
ökades tack vare det slagord, som lanserades av en av
Paxtons vänner, Douglas Jerrold, en av de ledande
männen i Punch; det var han som först kallade byggnaden
"The Crystal Palace".
Efter tre veckors betänketid accepterades Paxtons plan
och firman Fox & Henderson åtog sig att uppföra den för
tre miljoner kronor. På ett undantag när var detta det
billigaste av de inlämnade förslagen, men den avgörande
faktorn var dock, att Paxtons byggnad var den enda, som
kunde uppföras inom den bestämda tiden — 22 veckor —
och som kunde flyttas till annan plats efter utställningens
slut. Denna sista omständighet var av största vikt, ty
staten fordrade bestämt, att Hyde Park efteråt skulle återta
sitt ursprungliga utseende. Man hade nu kommit till juli
1850, men ännu voro alla svårigheter inte undanröjda. I
sista stund önskade kommittén, att även gruppen av fuilväxta
almar skulle byggas in i glashuset, och Paxton lade
därför till ett tvärskepp täckt av glastunnvalv. Den 30 juli
1850 kunde arbetet börja.
Standardiseringen hade drivits så långt som möjligt. Alla
kolonn- respektive tvärbalks- och bindbalksdelar voro
exakt likadana och de 300 000 glasrutorna voro alla
1 250 X 300 mm. Dessa mängder av byggnadsmaterial
levererades på platsen och behövde endast passas ihop och
fästas med skruvar och bultar. Byggnadens skelett
tjänstgjorde samtidigt som byggnadsställning och det omgivande
trästaketet var sammanfogat utan att bräderna skadades
och så att de sedan kunde användas till golvbeläggning.
Kolonnerna voro även här ihåliga och tjänstgjorde som
stuprännor samtidigt som de buro taket.
Om man betraktar byggnadens längdmått, märker man
Fig. 2. Paxtons glasmåstarvagn, vars
hjul löpte i Paxton-ribbans (t.h.)
vattenränna. Vagnarna kunde vid
otjänlig väderlek täckas med ett kapell.
snart att siffran 8 var liksom en magisk siffra, ty alla
längdmått äro multiplar av 8, och vid byggandet måste
denna modul ha varit till stor hjälp. Långsidan var sålunda
1 848 fot, hela byggnadens bredd 466 fot, mittskeppets
bredd 72, sidoskeppen 48 och gallerierna 24 fot. En allmän
farhåga var att vattenångan i luften skulle kondenseras
mot glastaket och droppa ned på besökare och
utställningsföremål. Men den kloke Paxton hade inte förbisett någon
detalj i sina beräkningar. För att förhindra detta hade
han sålunda konstruerat en speciell ribba, Paxton-rännan,
vilken samtidigt som den samlade regnvattnet på takets
yttersida och förde det till de ihåliga kolonnerna även
uppsamlade det vatten som kondenserades på insidan av
taket och ledde bort det. För att underlätta glasets
på-läggning hade han vidare konstruerat små vagnar, som
rullade på hjul, och hjulen löpte just i den urholkade
delen av Paxton-rännan, fig. 2.
I en glasbyggnad av detta slag var det likaså risk, att
det på sommaren kunde utvecklas alltför stark hetta. Även
detta hade Paxton förutsett och förebyggt. Först och
främst hade han uppfört väggarna runt hela byggnaden
som ett slags järnjalusier, som kunde öppnas och stängas
efter behov. Dessutom lät han täcka hela sydsidan och
taket med segelduk på utsidan; om det behövdes kunde
man fukta väven för att på så sätt göra luften inomhus
t.o.m. svalare än yttertemperaturen. Segelduken skyddade
dessutom glaset, om det skulle komma alltför häftiga
hagelskurar.
Till skillnad från de flesta andra utställningar var denna(
färdig på den från början bestämda invigningsdagen den
1 maj 1851. Som bekant blev Kristallpalatset året därpå
flyttat till Sydenham i södra London, där det användes
som utställnings- och konsertlokal, tills det ett par år före
det senaste världskriget gick till spillo genom brand.
(Konstvärlden julnr 1943.) sah
Fig. K rist all
palatsets mittskepp
under uppförande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
