Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 6 maj 1944 - Kortslutningslaboratoriet vid K. Tekniska Högskolan, av Emil Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550
flödet. Denna metod användes bl.a. vid Aseas
kortslutningslaboratorium i Ludvika.
Av teorin för de vid plötslig kortslutning av en
synkronmaskin uppstående fenomenen framgår,
att magnetströmmen, som omedelbart före
kortslutningen må vara den för märk spänning
erforderliga tomgångsmagnetiseringsströmmen / m0)
samtidigt med kortslutningen kommer att få en
likströmskomposant, som i
kortslutningsögonblicket [t = 0) har värdet
t ^rn0
där
iko
ki = j° = den relativa kortslutningsströmmen
vid stationär kortslutning och vid
tom-gångsmagnetisering,
Pxk~ den relativa kortslutningsspänningen, om
kortslutningsreaktansen Xk genomgås av
märkströmmen i a.
I förevarande fall är för märkspänning,
märkström och vid kortslutning direkt på
genera-torklämmorna ki <= 1,12 samt sedan
virvelströmmarna i rotorns läck vägar bortdämpats pXkæ
~ pZk =0,189 och lmo t= 150 A, alltså
I rau = 4>72 7«o= 707 a
Det ur proven erhållna värdet var 725 A, dvs.
2,5 % större. Räknas med detta ur senare värde
uppstår alltså vid plötslig kortslutning en stegring
av likströmskomposanten i magnetlindningen
med ,725—150 <=575 A. Det är denna
strömkom-posant som vid konstant magnetspänning
ned-dämpas med den tidigare angivna tidskonstanten
tm = 0,25 s.
Medan magnetspänningen för Imo= 150 A
tidigare angivits vara 48 V, kräver Imkl för att bestå
oförändrat en magnetspänning = 232 V. Det
erforderliga spänningstillskottet, 184 V, erhålles vid
de ovan beskrivna proven (kortslutning vid
konstant magnetspänning) genom den vid
huvudflödets neddämpning i magnetlindningen inducerade
spänningen.
Om man emellertid redan före kortslutningen
har mataren uppmagnetiserad så, att den kan
avge den för Imk[ erforderliga likspänningen (i
förevarande fall 232 V), skulle någon neddämpning
av huvudflödet ej behöva ifrågakomma för att
vidmakthålla denna ström. Därmed skulle alltså
även den i statorlindningen inducerade
spänningen och sålunda också statorns
växelströmskomposant vid kortslutning ej behöva sjunka, och
kortslutningseffekten bleve oförändrad.
Vid laminerad rotor och med försummad inver-
Fig. 13. Inkoppling till likspänning
av en ömsesidig induktans med
kortsluten sekundärlindning.
TEKNIS K TIDSKRIFT
kan av järnmättningen, vilket senare antagande
med viss approximation kan tillåtas upp till
normal spänning, beräknas rotorns
tomgångsinduk-tans till ca 0,64 H. Då rotorlindningens resistans
tidigare angivits till 0,32 ohm, är sålunda
tidskonstanten vid öppen stator 2 s. För en
tillkopplad magnetspänning av 0,32 X 725 = 232 V stiger
då magnetströmmen och flödet till sitt normala
värde på något under en halv sekund, varefter
kortslutningen skulle kunna ske.
Den omständigheten att rotorn i verkligheten är
massiv medför dock vissa ändringar i ovan
lämnade framställning. Den massiva järnkärnan kan
nämligen relativt huvudflödet uppfattas såsom
en med magnetlindningen koaxiell extra
kortslut-ningslindning. Detta har dels den inverkan, att
rotorns tidskonstant vid öppen rotorlindning
skenbart ökas (enligt prov med ca 50 % till ungefär
3 s), dels att strömmar av motsatt riktning mot
magnetströmmen uppstå i den massiva
rotorkroppen. Strömförloppet vid magnetlindningens
inkoppling får således ungefär samma form som
då en primär induktans, magnetiskt kopplad till
en kortsluten sekundär induktans, anslutes till
en likströmskälla, se fig. 13. De därvid erhållna
strömförloppen visas i fig. 14.
För att övervinna de sekundära strömmarnas
t-■^ u -
Fig. 14. Ström- och flödesförlopp vid inkoppling av en
ömsesidig induktans till en likspänning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
