Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 6 maj 1944 - Kortslutningslaboratoriet vid K. Tekniska Högskolan, av Emil Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 maj 19 A A
551
verkan måste som synes den primära
magnet-strömmen till en början stiga hastigare än vad
eljest skulle ha behövts för ett visst flöde (kurvan
h + i-2 i fig. 14 kan nämligen anses representera
variationen hos den resulterande mmk resp. hos
flödet). I stället för den ur
tomgångskarakteristi-ken erhållna stationära magnetiseringsströmmen
(150 A vid 6 300 V) behövs vid tillslagning av en
för hög likspänning av denna anledning för
normalt flöde en väsentligt större strömstyrka (vid
vissa prov mer än dubbla värdet). Om vi i fig. 14 a
anta likspänningen så hög, att slutvärdet på
ström och flöde bleve 5 gånger det normala
(normalvärdet på flödet alltså 20 %), synes att
motsvarande primärström (som motsvarar den
tillförda magnetströmmen) är ca 42 % av slutvärdet,
dvs. mer än dubbelt för stort. Detta gör, att det i
mataren disponibla spänningsöverskottet ej är så
stort som det skulle ha varit vid laminerad rotor.
På grund härav har det visat sig, att med en dylik
hastig uppmagnetisering den nu installerade
mataren skulle vara för liten, trots att den enligt
ovan anförda beräkningar skulle ha räckt till, om
rotorn varit laminerad*. På grund härav har det
varit nödvändigt att undersöka vad som kan göras
för att såvitt möjligt eliminera de skadliga
verkningarna av rotorns massiva utförande.
Av den föregående framställningen är det då
klart, att man först och främst måste tillse att de
mot den egentliga magnetströmmen verkande
virvelströmmarna i det massiva rotorjärnet så
fullständigt som möjligt hinna avdämpas, innan
kortslutningen sker. Detta kan ske därigenom att
man till en början i serie med magnetlindningen
kopplar ett yttre ohmskt motstånd av sådan
storlek, att magnetströmmens slutvärde vid högsta
disponibla matarspänning blir den för önskat
huvudflöde behövliga stationära strömmen (för
6 300 V alltså 150 A). Vid en högsta
matarspänning av 232 V behövs härför en extra resistans
av 232/150—0,32 1,23 ohm (se fig. 15). Man
kan då hålla mataren så länge inkopplad, att
* Undersökningarna vid "flygande kortslutning" utfördes år
1941—1942 som examensarbete av H Törnwall.
Fig. 15. Magnetiseringsanordning för högskolans
kortslutningsgenerator.
tidigare omnämnda virvelströmmar i rotorjärnet
hinna praktiskt taget helt avdämpas. Samtidigt
med att kortslutningsprovet göres, dvs. kniv c i
fig. 15 tillslås, kortslutes även
förkopplingsmotståndet Ry i magnetkretsen med kniven b.
Härigenom får magnetlindningen på en gång den
ökade spänning som behövs för att
magnetströmmens likströmskomposant ej skall dämpas ned.
Om brytaren a i fig. 15 varit tillslagen tillräckligt
länge, behöver man ej räkna med några
motverkande virvelströmmar i det massiva rotorjärnet,
och någon reduktion av flödet av denna anledning
förefinnes då ej. Fig. 14 b visar, huru ström- och
flödesförloppen ändras, om resistansen i
primärkretsen ökas till fem gånger så stort värde som i
fig. 14 a. Härav framgår, att man i detta fall kan
anse, att huvudflödet nått sitt stationära värde
efter ca 5 s.
Av institutionens förste assistent, civilingenjör
Högfeldt, nyligen utförda försök ha bekräftat
riktigheten av detta resonemang. Fig. 16 visar ett
oscillogram, upptaget med denna anordning.
Seriemotståndet i magnetlindningens strömkrets
har därvid varit inkopplat under 3 s, innan
kortslutningen av trefasgeneratorn och av
seriemotståndet sker. Utförda överslagsberäkningar (se fig.
14 b) ha dock visat, att denna tid är något för kort
för att virvelströmmarna i rotorkroppen skola ha
helt bortdämpats (inkopplingstiden bör
sannolikt ökas till ca 5 s). På grund härav har flödet
och därmed den inducerade spänningen
fortfarande avtagit något under kortslutningstiden. Med
den valda utväxlingen (ett varv av kontrolleraxeln
på 5 s) kunde dock ej seriemotståndet vara
inkopplat längre tid, om alla manövrer skulle kunna
medhinnas under ett varv på kontrolleraxeln.
Inställes seriemotståndet så, att
generatorspänningen omedelbart före kortslutningen blir något
högre än normalt (här ca 6 750 V i stället för
6 300 V), har man ändock kunnat erhålla en
spänning omedelbart efter kortslutningens bryt-
Fig. 16. Oscillogram vid slutning och brytning av en
kortslutning på högskolans kortslutningsgenerator med
magnetiseringsanordning enligt fig. 15.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
