Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 10 juni 1944 - Aluminium och aluminiumlegeringar för plastisk formgivning, av Vilhelm Christiansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(708
TEKNISK TIDSKRIFT
aluminium bildar en legeringsserie på samma sätt
som de enskilda elementen var för sig.
Al—Mg—Si-legeringarna innehålla i regel 0,6—
0,9 Mg, 0,8—1,2 Si samt vanligen ca 0,6 Mn. Ett
överskott av Mg minskar starkt lösligheten av
Mg2Si i Al och därmed även härdningseffekten,
varför ett dylikt överskott bör undvikas. I stället
användes ett litet överskott av Si i hithörande
legeringar. Vid denna legeringstyp inträder en
mindre ökning i hållfasthet och hårdhet redan
under lagring vid rumstemperatur efter
upplösningsbehandlingen. För att uppnå maximal
hållfasthet och hårdhet tillgripes varmåldring,
vanligtvis vid ca 160°, fig. 5. Mot varje temperatur
svarar en viss bestämd tid, som ger optimal
hållfasthet. Genom att variera
varmåldringstempera-turen och varmåldringstiden kunna
hållfasthetsegenskaperna varieras inom vida gränser, tabell 1.
Legeringen mjukglödgas vid 330—370°.
Upplösningsbehandlingen utföres vid 520—560°.
Varmåldringen utföres vanligen vid 155—160° under
3—12 h.
Dessa legeringar ha ej fullt så hög hållfasthet
som Al—Cu—Mg-legeringarna. De äro däremot
lättare att varmsmida, ha bättre
korrosionsegenskaper samt äro mera lätta att polera. De
användas till detaljer, då god hållfasthet och god kemisk
beständighet erfordras. Exempel på
användningsområden äro smidda, varmpressade eller valsade
detaljer för spårvagnar, bussar och fartyg. De
användas vidare för armatur och maskindelar, inom
arkitekturen i form av lister och profiler för
beslag, trappräcken osv. Al—Mg—Si-legeringarna
lämpa sig för eloxering.
Hållfasthet och fysikaliska egenskaper
Kännedomen om utmattningshållfastheten är för
många användningsändamål av största betydelse.
Vid aluminiumlegeringarna föreligger ej någon
utpräglad utmattningsgräns, dvs. ett gränsvärde,
under vilket brott ej inträder ens vid oändligt
stort antal belastningsväxlingar. Ett
provningsresultat bör därför alltid kompletteras med
uppgift på använt antal belastningsväxlingar och ju
större detta tal väljes, desto lägre värde erhålles
på utmattningsgränsen. En sammanställning av
utmattningsegenskaperna hos några typiska
aluminiumlegeringar återges i tabell 5. Värdena äro
baserade på 50 miljoner växlingar. Färdiga
konstruktionsdetaljer böra, om de bli utsatta för
ut-mattningspåkänningar, utföras med släta, helst
polerade ytor, i avsikt undgå anvisningar, som
vid aluminiumlegeringar i hög grad försämra
utmattningshållfastheten.
Då aluminiumlegeringar i stor utsträckning
användas för flygplanmaterial, är det av stort
intresse känna deras egenskaper vid låga
temperaturer. Vid låga temperaturer, ned emot —40°,
erhålles en ringa ökning i
hållfasthetsegenskaperna. Även slaghållfastheten ökar, vilket är i hög
grad beaktansvärt. Som synes av fig. 6 förbättras
hos aluminiumlegeringarna slaghållfastheten
något med sjunkande temperatur, under det att
hos stål, med undantag för vissa austenitiska
Cr—Mn—Ni-kvaliteter, slaghållfastheten sjunker
katastrofalt, då temperaturen blir låg.
En sammanställning av de viktigaste fysikaliska
egenskaperna hos renaluminium och de mest
betydelsefulla aluminiumlegeringarna anges i tabell
6. För erhållande av jämförelse äro uppgifterna
för några andra material även införda i tabellen.
Fig. 6. Inverkan av temperaturen på slaghållfastheten.
Fig. 5. Inverkan av varmåldringstemperaturen och -tiden
på egenskaperna hos Al—Mg—Si.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
