Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 22 juli 1944 - Skydd av fartyg mot magnetiska minor, av Björn Löttiger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 juli 19 A A
861
Skydd av fartyg mot magnetiska minor
Civilingenjör Björn Löttiger, LSTF, Stockholm
Detta krig har uppvisat många intressanta
nyheter på krigsteknikens område. Alla nya
anfallsvapen ha på kort tid framtvingat mer eller mindre
effektiva skyddsåtgärder. Avståndsminan, som i
början av kriget lanserades såsom "hemligt
vapen", är vanligen en bottenmina, som i skydd
av mörkret fälles från flygplan i farleder och
hamninlopp. Det är framför allt magnetminan,
som omhuldats av de krigförande, men även den
akustiska minan har använts.
Magnetminans konstruktion
Magnetminan bygger på, att järnfartyg äro
omgivna av ett magnetiskt kraftfält, som påverkar
minans kännande organ. Detta består antingen
av en liten magnetnål eller av en spole, i vilken
en spänning induceras, då magnetflödet ändras.
Den senare utföringsformen är numera den
vanligaste, då den medger en mycket hög känslighet.
Magnetminan består av en nära 3 m lång
järncylinder innehållande sprängämne och
utlösnings-anordning. Inuti cylindern i dess centrum ligger
spolen lindad på en ca 1,5 m lång järnkärna.
Spolen är kopplad till ett mycket känsligt relä,
som sluter en sekundär strömkrets, innehållande
batteri och tändrör. Enär det magnetiska fältet
under ett fartyg snabbt avtar med ökat djup,
måste reläet vara ytterst känsligt, om minan skall
kunna användas på större djup; de strömstyrkor,
som det är fråga om, äro av storleksordningen
mikroampere. Mycket stora krav måste ställas
på precision och robust utförande, eftersom
minorna skola fällas från flygplan och därvid
utsättas för kraftiga stötar. Visserligen äro de
försedda med en fallskärm, men denna är liten och
har endast till uppgift att styra minan, så att den
faller lodrätt med den snedskurna ändan nedåt;
denna är utförd av tunn plåt och stukas vid
anslaget mot bottnen, varigenom stöten dämpas.
Det effektivaste sättet att skydda sig mot den
fara, som minor utgöra, är givetvis att
oskadliggöra dem genom svepning. Svepning av
magnet-minor tillgår så, att en strömmatad kabelslinga
eller elektromagnet bogseras efter en svepbåt.
Det kraftiga magnetfält, som erhålles, spränger
minorna på betydande djup. Svepbåtarna måste
vara omagnetiska för att ej själva påverka mi-
DK 623.933 + 623.959
norna. För ändamålet användas dels speciella
minsvepare, dels fiskebåtar av västkusttyp, som
äro byggda helt av trä.
Man har även försökt att svepa magnetminor
med flygplan, som utrustats med en kraftig
elektromagnet. Planen måste flyga nära intill
vattenytan, vilket medför risker då minorna explodera.
Stormakterna använda även magnetiska
spärr-brytare. Ett äldre, stadigt byggt fartyg lastas med
längsgående järnbalkar och förses med en
elektrisk tvärskeppslindning. Fartyget blir på så sätt
en elektromagnet med magnetfältet förlagt långt
föröver, som utlöser minorna. Fartyget lastas med
tomfat, så att det kan flyta, om läckor uppstå.
Emellertid är det omöjligt att svepa fullt
effektivt, beroende på vissa anordningar hos minorna.
Dessa utrustas t.ex. med stegverk, varigenom de
fungera först sedan ett visst antal fartyg passerat
eller motsvarande antal svepningar utförts; eller
också ha minorna en tidsinställning, som gör dem
farliga t.ex. först 200 h efter fälllningen.
Fartygsmagnetismen
Det magnetiska kraftfältet omkring ett
järnfartyg härrör dels från jordmagnetisk induktion
och dels från permanent magnetism i skrovet.
På våra breddgrader induceras huvudsakligen
vertikal magnetism, enär det jordmagnetiska
fältets vertikalkomposant här är betydligt större än
dess horisontalkomposant.
Vertikalmagnetise-ringen ger kraftlinjer, som gå ut från fartygets
bottendelar och sluta sig in mot sidor och däck
(fig. 1). Horisontalmagnetiseringen ändrar sig
med fartygets kurs; kraftlinjerna gå ut från fören
och in mot aktern på nordlig kurs, och omvänt
på sydlig. På ostlig och västlig kurs erhålles
tvär-skeppsmagnetisering, varvid kraftlinjerna sluta sig
från den ena fartygssidan till den andra (fig. 2).
Föredrag i avd. Skeppsbyggnadskonst den 29 november 1943.
Fig. 1. Inducerad vertikalmagnetisering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
