Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 22 juli 1944 - Skydd av fartyg mot magnetiska minor, av Björn Löttiger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(862
TEKNISK TIDSKRIFT
Så gott som undantagslöst finnes permanent
magnetism i fartygsskroven. Särskilt utpräglat är
detta hos nybyggda fartyg, där den permanenta
magnetismen ger ett fält, som är av samma
storleksordning som den inducerade. Det vanligaste är
att fartygen äro längsmagnetiserade, dvs. ha poler
i för och akter. Stundom finnes ett flertal poler.
Under byggnadstiden magnetiseras
fartygsskrovet av jordens magnetiska fält och magnetismen
blir vid den kraftiga mekaniska bearbetningen
inarbetad och mer eller mindre permanent. På
så sätt erhålles långskeppsmagnetism, om
stapelbädden har nord-sydlig riktning. Detta
förhållande har tidigare varit känt och beaktat, då det ju
har konsekvenser för kompassens tillförlitlighet.
Sedan fartyget kommit i bruk avtar den
permanenta magnetismen så småningom, allt
eftersom fartyget går på olika kurser under inverkan
av vibrationer från maskineriet och stampningar
i sjön. Efter något år bli förhållandena stabilare.
Magnetismen i ett fartyg undersökes genom
uppmätning av det fält, som finns under skrovet.
Enklast sker detta genom att låta fartyget löpa
över en på visst djup placerad
fältmätningsappa-rat, som registrerar fältstyrkan från för till akter.
För ändamålet användes dels en med konstant
varvtal roterande spole med luftkärna, i vilken
induceras en spänning direkt proportionell mot
fältstyrkan. För rutinmätningar användes
emellertid normalt en på 10 eller 12 m djup placerad
horisontell kabelslinga med dimensionen 50 X 2
m, kopplad till en fluxmeter. Spolen har sin
längdaxel i nord-sydlig riktning och fartygen löpa
över den på ostlig eller västlig kurs. Fluxmetern
anger det vertikala magnetiska flödet i olika
sektioner av fartyget från för till akter.
Mätresultaten avgöra, vilka skyddsåtgärder, som kunna
påfordras. Fig. 3 visar två exempel på fältfördelning
under fartyg; bägge fartygen ha permanent
längs-magnetisering — i första fallet nordpol i för och
sydpol i akter, i andra fallet omvänt.
Avmagiietisering
Skyddsåtgärderna gå i första hand ut på att
avlägsna den permanenta magnetismen, framför
allt längsmagnetismen, och därefter att
kompensera den inducerade vertikalmagnetiseringen.
Den permanenta magnetismen avlägsnas genom
avmagnetisering, på så sätt att fartyget utsättes
för ett mycket kraftigt magnetiskt växelfält med
successivt avtagande styrka. Magnetismen kan
tänkas orsakad av ett stort antal molekylar-
magneter. I omagnetiserat järn ligga dessa huller
om buller, varför de sinsemellan upphäva
varandras verkan utåt. I magnetiserat järn ligger ett
antal av dessa elementarmagneter orienterade i
en bestämd riktning med nordpolerna åt ett håll,
och deras verkan adderar sig.
Avmagnetisering-en avser att bringa oordning bland
elementar-magneterna, vilka under inverkan av
växelmagne-tiseringen vippa runt; då fälstyrkan avtar,
stanna de i det läge, där den avmagnetiserande
kraften ej längre förmår att vrida dem.
Svårigheten att åstadkomma en fullständig
avmagnetisering i ett fartygsskrov är framför allt
den, att växelmagnetiseringen ej alltid förmår att
tränga in på djupet i järnet. De yttre delarna av
skrovet bli väl avmagnetiserade, medan de inre
delarna — maskineri, pannor, axlar m.m. —-
vilka dessutom äro magnetiskt hårda, endast
påverkas i mindre grad.
I avmagnetiseringsstationen i Stockholm arbetar
man f.n. med en styrka av 35 000 Av på
av-magnetiseringsspolen. Den kommer inom kort att
vara utbyggd till 55 000 Av. Att ytterligare höja
detta beräknas icke ge nämnvärt bättre resultat.
Även växelmagnetiseringens frekvens inverkar:
lägre frekvens ger bättre inträngning. Fartygen
passera avmagnetiseringsspolen med en fart av
2—3 knop; lägre hastighet är önskvärd, men av
navigatoriska skäl icke möjlig. För att man vid
fartygets passage skall få tillräckligt antal
växel-magnetiseringar i skrovet kan frekvensen
emellertid ej sättas lägre än ca 0,3 p/s. Vanliga
växelströmsgeneratorer för kraftfrekvens — 50 eller
25 p/s — kunna alltså ej användas för
strömmatningen. I stället användes en likströmsgenerator,
som ommagnetiseras i den önskade frekvensen.
Fig. 4 visar en avmagnetiseringsspole. Den
består av kablar, ordnade i form av två U-formade
skänklar med mellanliggande horisontella delar.
Fig. 3. Fältkurvor — före och–-efter behandling, överst
fartyg på 534 brt, behandlat med motmagnetisering;
därunder fartyg på 2 700 brt, behandlat med
magnetskydds-anläggning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
