Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 5 augusti 1944 - Teknik och taktik i bombkriget — den allierade luftoffensiven mot tyska hemorten under senare hälften av 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 augusti 1944
917
der senare hälften av år 1943, utgöra icke enbart ett led i
strävan efter överraskning. Ändamålet är snarare främst
att undvika att i onödan överflyga områden till vilka
motsidan har koncentrerat sina luftförsvarsorgan och att
samtidigt tvinga honom att splittra dessa. Taktiken går i
huvudsak ut på att flygplan, som t.ex. starta i England, icke
omedelbart återvända utan landa på av de allierade
behärskade flygplatser i andra länder. På hemresan anfalla
de ånyo mål i Tyskland. Härigenom undvikes att de starkt
försvarade områdena längs Kanalkusten överflygas mer än
en gång per anfall, och att följaktligen tyskarna tvingas
till att gruppera om sina stridskrafter, om anfallsstyrkorna
skola kunna mötas innan anfallen ha genomförts.
Försvarstaktiken domineras av jaktflyget, även om man
i enstaka fall kan påvisa, att luftvärnet har uppnått lika
goda eller bättre resultat. Det senare var t.ex. fallet vid
den tysk-italienska evakueringen av Sicilien. Berlins
luftförsvar använde vid några tillfällen under senare delen
av 1943 en i viss mån ny luftvärnstaktik. I stället för av
nattjaktflyg utgjordes luftförsvaret av sex väldiga
ljuspelare, var och en sammansatt av ljuset från 50 strålkastare.
Uppför dessa ljuspelare sände ett mycket stort antal
batterier en ström av granater, så snart något bombplan
råkade bli belyst. Denna metod påstås av tyskarna ha visat
sig vara mycket effektiv.
En grundläggande strävan hos försvararen måste vara
att gruppera sina styrkor så, att anfallsflyget kan mötas
i god tid innan målen nås, för att åsamka den anfallande
största möjliga förluster och om möjligt splittra eller
"avvisa" bombförbanden.
Regeln för allt försvarsjaktflyg är att försöka att så tidigt
som möjligt komma i kontakt med fienden. Detta gäller
i särskilt hög grad nattjaktflyget. Ett massuppträdande av
nattjaktplan inom begränsade områden är nämligen för
närvarande icke möjligt, utan man måste i stället
eftersträva att åstadkomma verkan under lång tid. Anledningen
härtill är icke så mycket risken för kollisioner mellan
planen som svårigheten att lokalisera och dirigera flera
jaktplan samtidigt mot målen.
Ett medel att underlätta nattjaktens verksamhet har varit
fällning av kraftiga lysbomber för att göra eldgivningen
mot bombplanen effektivare. Denna metod är emellertid
tveeggad, i det att även jaktplanen belysas och därför bli
säkrare mål för bombplanens försvarsvapen. Metoden lär
därför redan ha övergivits och i stället markera de tyska
jaktplanen anfallsplanens färdvägar med ljusröda, lysande
rökband, varigenom andra nattjaktplan lättare kunna
ingripa.
Ett typiskt exempel på växelverkan mellan anfalls- och
försvarsmedel samt mellan anfalls- och försvarsmetoder
erbjuder den av tyska jaktflygplan en tid tillämpade
nosan-greppstaktiken. När de allierade bombplanen försågos med
motståndskraftig bepansring, vilken bl.a. innefattade ett
få-töljliknande kroppspansar för de viktigaste
besättningsmännen, började de tyska jaktplanen angripa på mötande
kurs och besköto rakt framifrån de oskyddade
nospartier-na. Efter attacken, som i regel ansättes från högre höjd
än motståndarens, dyka jaktflygplanen under bombfor-
mationerna och inta i samband härmed ryggläge,
varigenom den pansrade undersiden vänds mot bombplanens
automatvapen. Denna anfallsmetod, som ställer mycket
stora krav på jaktplanspiloten på grund av de
utomordentligt höga relativa hastigheterna, besvarades genom att även
nospartierna bepansrades i den mån detta lät sig göra.
Kort tid därefter omnämndes i allierade rapporter för
första gången de tyska raketkanonerna, med vilka
bombformationerna kunde splittras från långt avstånd. Härpå
följde i sin tur införandet av 75 mm kanoner i den
amerikanska flygplanbeväpningen.
Ett studium av det tyska luftförsvaret berättigar till det
allmänna omdömet, att det kännetecknas av stor
anpassningsförmåga och stor förmåga att variera
försvarstaktiken. Detta är också en nödvändig förutsättning för att med
framgång kunna möta den variabla allierade
anfallstaktiken.
De för våra förhållanden kanske viktigaste defensiva
lärdomarna ur de pågående storanfallen mot Tyskland beröra
emellertid främst luftskyddet och socialtjänsten. Redan
första dagens anfall mot Hamburg visade, att en stad av
denna storlek icke kunde effektivt försvaras. Huvuddelen
av stadens miljonbefolkning måste evakueras. Erfarenheten
har också lett till att evakueringsförberedelserna i andra
tyska städer ha drivits mycket långt, och till att
evakuering i många fall har genomförts i en omfattning, som
betydligt torde överstiga den planlagda svenska
luftskydds-evakueringen. Enligt tysk uppgift evakuerades den 1—8
augusti icke mindre än en miljon människor från Berlin.
När bombanfallen mot Tyskland med dess i jämförelse
med våra förhållanden mycket starka luftförsvar
framtvingat så rigorösa evakueringsåtgärder, måste detta
innebära en mycket allvarlig tankeställare för de svenska
luft-skyddsmyndigheterna. Evakuering av svenska samhällen
har visserligen planlagts och förberetts i betydligt större
omfattning, än vad som var fallet i Tyskland före det stora
anfallet mot Hamburg. Men det kan inte förnekas att
planerna trots det aktningsvärda förberedelsearbete, som
hittills har utförts, ännu räkna med alltför många åtgärder,
som skola vidtas sedan kriget har brutit ut, dvs. sedan
den inledda bomboffensiven har dragit ett streck över stora
delar av planerna. Man kan inte heller förneka att vi ännu
äga alltför liten praktisk erfarenhet av hithörande
problem. Har det t.ex. någon gång förekommit en verklig
provevakuering av en svensk stad eller av blott en stadsdel?
I detta sammanhang måste de problem beaktas, som
uppstå, när det gäller att sörja för de utbombade. Tillsammans
med själva evakueringsproblemen bilda nämligen alla dessa
frågor ett jättelikt problemkomplex. De utbombades antal i
Tyskland har av neutrala observatörer uppskattats till
inemot 10 % av hela befolkningen. Att anskaffa husrum, mat,
kläder, kontanter osv. för 8 miljoner människor är en
uppgift, som måste vara ytterligt väl förberedd, för att
man icke skall ställas inför olösliga uppgifter.
Till övriga av det totala luftkriget framtvingade
försvars-förberedelser höra emellertid även att anpassa stadsplaner
och byggnadsteknik efter krigserfarenheterna. Ett studium
av de direktiv, som meddelats av riksminister Speer för
Fig. 7. Lockheed Lightning
långdistansjaktplan med extra
bensintankar som fållas efter
tömningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
