Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 5 augusti 1944 - Överföring av siktvärden vid luftvärnsartilleriet, av E L - Distorsion hos mikrofoner och hörtelefoner för telefonapparater, av Torsten Ljungström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
930
TEKNISK TIDSKRIFT
överföring av siktvärden vid luftvärnsartilleriet.
För att verksamt kunna bekämpa de snabba flygplanen,
som röra sig i rummets alla tre riktningar, använder
luftvärnsartilleriet centralinstrument, med vilket de tre
inställningsvärdena sidvinkel, elevation och krevadtid kunna
fastställas. Dessa värden måste snabbt kunna överföras till
ett antal kanoner, vilket sker med elektriska
överföringsapparater. Givaren ingår i centralinstrument eller
lyssnar-apparat. Mottagarna ha två visare, den ena anger det från
centralinstrumentet överförda värdet, den andra som är
direkt mekaniskt förbunden med kanonen anger kanonens
ställning. Riktarens uppgift är att inställa kanonen, så att
de bägge visarna täcka varandra.
Riktvärdena överföras från centralinstrumentet till
kanonerna med en mångtrådig kabel. Noggrannheten hos
överföringen måste vara hög, 0,1°, varför man alltid måste
uppdela överföringen i en grovinställning och en
fininställning. Grovinställningen behövs endast för övervakning.
Själva inriktningen sker genom fininställningen. Man måste
vara oberoende av yttre strömkällor, varför man använder
ackumulatorer, ofta laddade i hålladdning av en
bensindriven laddningsgenerator.
De olika typerna överföringsapparater kunna uppdelas
i likströms- och växelströmsapparater.
Likströmsapparaterna äro baserade på olika principer vridspolesystem,
system i bryggkoppling, steg för stegsystem och
lamp-system.
Vridspolesystemet förekommer i Frankrike och Polen.
Givaren, som består av en spänningsdelare, avger en mot
överföringsvärdet proportionell spänning, vilken inställer
mottagaren, ett känsligt vridspoleinstrument. Fördelen med
systemet är att strömförbrukningen är relativt låg; för ett
batteri på fyra kanoner med tillsammans 12
överföringsvärden omkring 10 W. För att få hög noggrannhet går
fininställningsvisaren ett varv runt på 72° och går alltså
tillbaka till noll 5 gånger på varvet. Anordningen erfordrar
konstant spänning, vilket är en nackdel. Man kan kalibrera
mottagarinstrumentet genom att koppla in hela
batterispänningen och sedan justera känsligheten med ett
seriemotstånd.
Systemet med bryggkoppling har icke visat sig så
lämpligt. Det har den nackdelen att det är svårt att inkoppla
ytterligare ett antal mottagare parallellt.
Steg-för-stegsystemet har fått ganska stor användning.
Det förekommer i England, Belgien och Holland och även
i Sovjet-Unionen. Principen är att man genom en
kopplingsvals ger pius- eller minusspänning successivt åt tre
borstar, vilka med direkta ledningar äro förbundna med
den trefasiga mottagaren. Det resulterande magnetfältet
påverkar ett fyrpoligt speciellt utfört ankare hos
mottagaren. Man arbetar i allmänhet med rätt hög strömstyrka
på kopplingsvalsen för att få höga riktkraften Mottagarens
utförande är något olika i olika länder. Man överför i
allmänhet endast fininställningen. Grovinställningen
erhålles på mekanisk väg från fininställningen. Ett steg
på mottagaren motsvarar 0,1°. Fininställningens visare går
ett varv runt för 10° och rör sig sålunda 3,6° för varje
impuls om 0,1°. Vid en rikthastighet av t.ex. 30° per
sekund erfordras ett impulstal av 300 per sekund. Man har
då kontakttider på ungefär 2 ms, under vilket man knap-
Fig. 2. Växelströmssystem med differentialmottagare.
past kan gå utan att mottagaren faller ur fas. En viss
nackdel med steg-för-stegsystemet är att hela systemet
faller ur fas vid strömavbrott.
Lampsystemet är en helt synkron överföringsanordning,
baserad på, att man genom att sluta kontakter i
givarapparaten får motsvarande lampor i mottagaren att lysa
upp. Genom att täcka de lampor som brinna, inställas
riktvärdena vid kanonen. Givaren har 30 kontakter, som
äro ordnade i tre ringar med 10 kontakter i varje ring.
Mottagaren har på samma sätt 30 glödlampor i tre ringar.
De tre ringarna äro utifrån räknat: fininställning,
mittel-inställning, grovinställning. Givaren är i allmänhet så
utförd, att drivanordningen är fastkopplad med
fininställningen. Mittel- och grovinställningen drivas genom ett
malteserkors från den närmast föregående ringen. Efter
ett varv på fininställningen går mittelinställningen ett steg
vidare osv. Man får alltså möjlighet att ställa in 1 000
lägen. Fininställningen är vidare så anordnad, att två
lampor samtidigt kunna brinna och därigenom visa halva
lägen. Man kan sålunda inställa 2 000 olika lägen. Detta
system kräver ett stort antal förbindelseledningar,
nämligen 108 trådar. Det användes i Tyskland och Ungern.
Växelströmsapparater ha framförallt kommit till
användning på fartyg. Givare och mottagare äro
asynkronmotorer med en enfasig stator och en trefasig rotor eller
tvärtom. Enfaslindningarna matas från en
växelströmskälla och trefaslindningarna hos givare och mottagare äro
förbundna med varandra. Givare och mottagare inställa
sig då synkront med en noggrannhet av 1°.
Fasförskjutningen är stor, nämligen 0,25 men den förbättras vanligen
genom kondensatorer. Systemet är helt synkront.
Lindningarna utföras med snedställda spår, varigenom
inställningen blir noggrannare. Botorerna måste ofta förses med
dämpningsanordningar för att förhindra översvängningar.
Genom kombination av flera enheter kan en addition eller
subtraktion av värden ernås. Om man nämligen utför en
mottagare med trefasig stator och rotor och förbinder dessa
med var sin givare, kommer mottagaren att visa summan
eller skillnaden mellan de båda givarnas värden. På grund
av växelströmssystemets stora möjligheter samt dess höga
driftsäkerhet blir dess användning allt större. Det användes
även i Sverige. (Z. VDI 1943 h. 29/30.) E L
Distorsion hos mikrofoner och hörtelefoner för
telefonapparater. Vid telefonförbindelser söker man
fullkomna den tekniska utrustningen så, att lyssnaren förlänas
samma ljudintryck som vid direkt samtal. Under det man
tidigare lagt huvudvikten vid att telefonapparaternas
mikrofoner och hörtelefoner skulle ha så stor känslighet
som möjligt, har man numera kommit till allt klarare
medvetande om, att det inte enbart är ljudstyrkan utan även
i hög grad kvaliteten, som är avgörande för
uppfattbar-heten av det överförda talet.
Av den goda ljudåtergivningens tvenne huvudfiender,
frekvensdistorsionen och den olinjära distorsionen, är den
förra mycket utpräglad hos såväl mikrofoner som
hörtelefoner av de äldre typer, som fortfarande äro de
dominerande inom de europeiska telefonnäten.
Nivådifferenserna inom det överförda frekvensbandet uppgå till ca
4 N, huvudsakligen beroende på de relativt odämpade
s.k. helmholtzresonatorer.
Även den olinjära distorsionen är hos kolkornsmikrofonen
Fig. 1. Steg- för stegsystem,
a, b. givar vals; c, d, e. borstar;
f. ledningsmotstånd; g.
kondensatorer för gnistsläckning;
mottagare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
