Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 12 augusti 1944 - Konjunkturutsikterna och den ekonomiska politiken under den närmaste efterkrigstiden, av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 augusti 19 U
937
att den önskade totala inkomstsumman och
sysselsättningen skall kunna nås. Investeringarna skulle då i
kompensation behöva stiga med omkring 40 %. Under
1930-talet bestämdes den starka ökningen i den totala
investeringsverksamheten framför allt av bostadsbyggandets
enorma expansion. Man har i en relativt optimistisk
prognos räknat med en ökning av bostadsbyggandet 1949
av 10 % utöver 1939 års nivå. I så fall skulle den övriga
investeringsverksamheten behöva öka ännu mera,
räkne-mässigt med bortåt 50—60 % över 1939 års volym.
Man kan av detta räkneexempel dra den slutsatsen, att
en betydande expansion av investeringsverksamheten inom
det privata näringslivet blir nödvändig, oin goda
konjunkturer skola bibehållas. Ju större svårigheterna bli för
exporten, desto större betydelse får hemmamarknaden
som ett incitament till den behövliga stora
investeringsökningen. Det gäller nu att söka belysa förutsättningarna
för en sådan marknadsutveckling.
Jag återkommer nu till det andra stadiet i
konjunkturutvecklingen under den närmaste tiden efter kriget. Med
all sannolikhet kommer detta att för oss betyda fortsatt
knapphet på viktiga råvaror och bränslen, särskilt sådana
varor som kol och koks, oljor och gummi. Men även på
andra områden kan brist uppstå. Även med hänsyn tagen
till en viss minskning i försvarsutgifterna torde vårt
ekonomiska läge under den närmaste efterkrigstiden komma
att karakteriseras av knapphet och köpkraftsöverskott.
Den totala sysselsättningsgraden kommer inte att som i
normala tider primärt bestämmas av efterfrågan utan av
tillgången på vissa nyckelråvaror och bränsle samt av
transportkapaciteten.
Under detta stadium blir pris- och lönepolitiken av
dominerande betydelse såväl för den ekonomiska
utvecklingen under samma period som för konjunkturen under det
följande stadiet, då normala fredsbetingelser börja att
dominera. Under denna fas av utvecklingen kan
prispolitiken få mera positiva uppgifter än att förhindra
prisstegring. En aktiv prissänkningspolitik kan vara av
betydelse ur konjunktursynpunkt. Vi ha f.n. mycket
onaturliga relationer mellan olika priser. Dessa ha i huvudsak
bestämts av en starkt varierande uppgång i kostnaderna
under kriget, men de äro ofta helt onaturliga ur
efter-fråge- och bruksvärdessynpunkt. En sund
konjunkturutveckling kan hämmas, om dessa onaturliga
prisrelationer få bestå. Det är inte säkert, att möjliga
prissänkningar på alla punkter komma till stånd genom den fria
konkurrensen; det kan bli nödvändigt för den statliga
priskontrollen att ingripa i prissänkande syfte. Risk
föreligger nog, att, om inte prissänkningar komma till stånd
snabbt, där de äro möjliga, kostnadsökningar, framför
allt lönehöjningar, komma att utfylla tomrummet. De av
en otålig allmän opinion framställda kraven på höjda
löner kunna icke hållas tillbaka, om inte priserna sänkas
relativt snart.
Det starkaste motivet för en aktiv prissänkningspolitik
ligger nog i kravet på gynnsamma konkurrensvillkor för
exporten under det tredje stadiet. På grund av de abnormt
stegrade importpriserna och den dyrbara
ersättningspro-dukfionen har vår prisnivå stigit mera än prisnivån i
England och USA. Lönekostnaderna däremot synas ha stigit
något mindre i Sverige. Faran är nu, att vår pris- och
kostnadsnivå eventuellt kommer att ligga för högt.
Eftersom vi denna gång knappast få upprepa 1931 års trick att
genom en depreciering öka vår konkurrenskraft, bli de
höga inhemska priserna och kostnaderna en bestående
belastning för exportindustrin. Samma synpunkt kan i
viss mån också läggas på den hemmamarknadsindustri,
som konkurrerar med importerade varor.
Risken för att vår frihet att sätta ner kronans värde blir
strängt beskuren motiverar sålunda prissänkningspolitiken
under övergångstiden. Någon fara för att prissänkningar
under denna period skulle få omedelbara verkningar i
konjunkturförsvagande riktning föreligger väl knappast.
Annorlunda blir givetvis läget vid en eventuellt följande
fredskris, då prisfallet blir en direkt fara för
koiyunktur-utvecklingen.
Någon risk för en hemmagjord fredskris i Sverige
föreligger sannolikt inte. Liksom vid normala
konjunkturomslag måste impulserna nog väntas komma utifrån och
då liksom tidigare huvudsakligen via vår export. I
händelse av en svårare påfrestning kommer utfallet att till stor
del bero på den förda ekonomiska politiken.
Erfarenheterna från kriget visa otvetydigt statens förmåga
att skapa betingelser för en enastående högkonjunktur
inom det privata näringslivet, en högkonjunktur vars
omfattning endast har hämmats av brist på råvaror och
arbetskraft. Detta resultat beror inte bara på storleken av
de statliga utgifterna. Förklaringen ligger väl också däri,
att denna utgiftspolitik i huvudsak har accepterats och
befunnits nödvändig och naturlig även av näringslivets
män. Att tidigare experiment med offentliga arbeten i
konjunkturhöjande syfte ha misslyckats, särskilt i USA,
kan till stor del förklaras av det misstroende och den
misstämning, som dessa ingrepp skapade inom
näringslivet, varigenom budgetunderskottets konjunkturpolitiska
effekt till stor del uteblev. Situationen bör nu bli en annan.
Om i en kommande fredskris exporten skulle sjunka
avsevärt, kan det privata näringslivet enligt all erfarenhet
inte lösa sysselsättningsproblemet på ett acceptabelt sätt.
Det svenska näringslivet kommer att under sådana
förhållanden ha det största intresse av att staten genom stöd
för investering i bostadsbyggande och konsumtionen på
vissa områden samt genom offentliga arbeten håller uppe
den totala efterfrågan på industrins och andra
näringsgrenars produkter.
Som bekant är risken med en sådan politik, att de
produktiva krafterna disponeras om och bindas på för lång
sikt, så att vid en konjunkturförbättring chanserna inte
kunna tillvaratas lika väl som annars. Vid en avvägning
av de bägge samhällsintressena, nämligen dels intresset att
arbetskraften utnyttjas väl även under en
lågkonjunktursperiod, och dels intresset att näringslivets
utvecklingsmöjligheter på längre sikt inte försummas, böra stora
möjligheter till samförstånd mellan staten och
näringslivet finnas.
Från denna synpunkt sett framstår det slagordsmässiga
kravet på full sysselsättning som någonting ganska vid
sidan om det gemensamma intresset. Den fulla
sysselsättningen vid varje tillfälle kan inte vara det primära.
Näringslivets utvecklingsmöjligheter på längre sikt måste
sättas i första rummet. Under nedgående konjunkturer
förorsakade av minskning i exporten kan det vara riktigare
att tolerera en viss, t.o.m. ganska avsevärd ökning i
arbetslösheten hellre än att binda produktiva krafter så, att
de sedan inte snabbt kunna lösgöras vid en följande
konjunktursvängning. Det vore från denna synpunkt rimligt
att utbyta kravet på full sysselsättning mot ett krav på i
huvudsak bibehållen levnadsstandard för de arbetslösa.
För konjunkturutvecklingen kunna vissa risker uppstå på
grund av otåligheten hos en allmän opinion och kanske
också på grund av en under kriget uppkommen övertro
på statens reglerande förmåga. Denna otålighet kan pressa
fram åtgärder från statens sida och på lönefronten, som
försvåra den besvärliga anpassningen till de
fredsekonomiska betingelserna. Mycket beror dock på företagarnas
egen inställning och på deras förmåga att rida ut
stormarna. Företagen äro i allmänhet väl konsoliderade, varför
deras motståndskraft inför prisfall och
produktionsomläggningar måste vara relativt stor. Det svenska
näringslivets öden under efterkrigstidens svåra
anpassningsprocesser komma till mycket stor del att bero på företagarnas
egna insatser såväl på produktionens som prisbildningens
områden. En hygglig konjunkturutveckling kommer att i
mycket stor omfattning bero på det enskilda näringslivets
initiativkraft och villighet att ta risker genom nya
investeringar. Företagen måste därför vara villiga och beredda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
