Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 12 augusti 1944 - Metalliska motståndsmaterial för industriugnar, av Gösta Rehnqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 augusti 19 U
939
Metalliska motståndsmaterial
för industriugnar
Bergsingeniör Gösta Rehnqvist, Hallstahammar
Till följd av sina utmärkt goda driftegenskaper
ha de elektriska motståndsugnarna under det
senaste årtiondet funnit en starkt stegrad
användning inom industrins alla grenar. I jämförelse
med eldade ugnar kännetecknas
motståndsugnarna nämligen främst av hög verkningsgrad och
stor temperaturnoggrannhet. Vidare är deras
enkla skötsel, vilken sammanhänger med att
el-ugnarna vanligen ha automatisk
temperaturreglering, en synnerligen stor fördel. Man kan därför
förutsätta att elenergin även i fortsättningen
kommer att spela en allt större roll inom
värmetekniken.
Vid motståndsuppvärmning omvandlas
elenergin till värme i elektriskt ledande kroppar, vilka
antingen kunna vara av metalliskt eller
keramiskt material. Den senare typen representeras
av sådana motståndsmaterial, som huvudsakligen
bestå av kiselkarbid, såsom Silit och Globar, och
vilka användas vid jämförelsevis höga
temperaturer. För sådana ändamål begagnar man även i
vissa fall element av grafit eller kol.
Med de metalliska motståndsmaterialen, vilka
utan gensägelse äro de allmännast använda,
behärskar man vid industriell drift
temperaturområdet upp till 1 350°, och i speciella fall kan
ytterligare några tiotal grader högre temperatur
uppnås. Först ovan dessa temperaturer är man
således helt hänvisad till att använda sig av
keramiska motståndsmaterial.
För vissa småugnar och specialapparater
begagnar man motståndselement av rena metaller
såsom platina eller molybden, men i det stora
flertalet motståndsugnar utgöras elementen av
me-tallegeringar, sammansatta av två eller flera
metaller. Dessutom innehålla de patentskyddade
legeringarna ofta speciella tillsatser, vilka kunna
förbättra legeringens egenskaper i hög grad trots
att de vanligen endast förekomma i små
mängder.
I en sammanställning, som utfördes av
Wald-mann och Dornblatt vid tiden strax före kriget,
upptas icke mindre än 592 legeringar, var och en
DK 621.316.84 : 621.365.4
med sin speciella beteckning, vilka samtliga voro
eldhärdiga. Av dessa voro flertalet användbara
som el-motståndsmaterial. Då denna förteckning
icke på långt när är fullständig inses att det antal
kvaliteter av motståndsmaterial, som under
normala tider saluföras på världsmarknaden, är
oerhört stort. Trots detta kunna dock de nu kända
motståndsmaterialen hänföras till ett fåtal
huvudtyper av legeringar, av vilka de viktigaste äro
nickel—krom, nickel—krom—järn, krom—järn—
kisel och krom—järn—aluminium. Härtill
komma sådana legeringskombinationer i vilka koppar
ingår och vilka främst användas för relativt låga
temperaturer, t.ex. nickelin och konstantan.
Karakteristiskt för de egentliga eldhärdiga
legeringarna är att dessa undantagslöst innehålla en
relativt stor mängd krom, vilket likaledes är fallet
med de rostfria stålen. I detta sammanhang kan
Föredrag i avd. Mekanik den 18 januari 1944.
-(Fe OJ-
SëpOj
Fig. 1. Detalj ur tillståndsdiagrammet Fe—O (enl.
Pfeil, Heindlhofer & Larsen). Strukturbilden och
det undre diagrammet illustrera oxidskiktets
sammansättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
