Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 12 augusti 1944 - Metalliska motståndsmaterial för industriugnar, av Gösta Rehnqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
942
TEKNISK TIDSKRIFT
kring en keramisk stav, vilken deformerats till
följd av den höga temperaturen.
För krom-, kisel- och nikromlegeringarna ligger
specifika elektriska ledningsmotstånd (se tabell 1)
vid ca 1,0 ohm/m/mm2 eller närmare bestämt
mellan 0,95 och 1,11. För
krom-aluminium-järn-legeringarna äro motsvarande siffror 1,35—1,45.
I allmänhet är det fördelaktigt med ett relativt
stort specifikt motstånd, men det är av betydligt
större vikt att motståndet icke undergår alltför
kraftiga förändringar med temperaturen dvs.
temperaturkoefficienten bör vara så liten som
möjligt.
Fig. 4 visar diagram över elektriska
ledningsmotståndet för de vanligaste motståndslegeringarna.
Av diagrammet framgår att de låglegerade typerna
av nikrom undergå en synnerligen kraftig
motståndsökning vid ökad temperatur.
Kromkisel-legeringarna ställa sig betydligt gynnsammare i
detta hänseende under det att motståndskurvan
för den mest höglegerade typen av nikrom har
ett oregelbundet förlopp. Kanthallegeringarna ha
i jämförelse med de övriga motståndsmaterialen
en mycket låg temperaturkoefficient och vid låga
temperaturer är deras specifika motstånd
praktiskt taget konstant. På grund härav ha dessa
legeringar fått en icke obetydlig användning även
för lågtemperaturmotstånd t.ex.
förkopplingsmotstånd, på vilka man ställer det anspråket att de
skola ha ett noggrant avpassat ohmskt motstånd.
Användandet i elektriska ugnar och
värmeapparater av motståndsmaterial med hög
temperaturkoefficient medför den betydande nackdelen att
effekten icke blir konstant. Vid ugnens
igångsättning, då motståndsmaterialet är kallt, erhålles
sålunda en mycket hög effekt, vilken dock minskar
allt eftersom motståndselementen bli varma.
Ugnens ledningar, kontaktorapparater m.m.,
måste därför dimensioneras för en effekt, som
är betydligt högre än den verkliga drifteffekten.
Ugnen kommer också att arbeta med lägre effekt,
då den användes vid högre temperatur, ehuru
förhållandet helst borde vara det motsatta.
Vid längre tids upphettning till hög temperatur
undergå motståndselementen en successiv
motståndsökning, som är betingad dels av
areaminskning till följd av oxidation och dels av
förändringar i materialets struktur. Dessa successivt
skeende processer leda förr eller senare till att
motståndselementen bli förbrukade. Denna
motståndsökning är mindre märkbar vid
motståndsmaterial med fast vidhäftande skyddsoxid.
Särskilt stor blir motståndsökningen, då man
använder keramiska motståndselement, t.ex. av Silit
eller Globar. Man måste då vanligen kunna
kompensera motståndsökningen och den därav
följande effektminskningen genom att höja
ugnsspänningen. Detta förutsätter användandet av
avkopplingsbara transformatorer eller
regleringsmotstånd.
Tabell 2. Livslängd för några legeringstyper vid snabbprov
(enl. H Nolte).
Livslängd, h
Legeringstyp
1 000° 1 300°
Nikrom 80 % Ni.......... 761 5,2
Nikrom 60 % Ni.......... 155 0,9
Nikrom 30 % Ni.......... 102 1,2
Fe—Cr—Al-legering ........ 1 042 37,4
Metoder för kontroll av eldhärdighet och livslängd
För att pröva motståndsmaterialens livslängd
finnes ett flertal metoder utarbetade, genom vilka
man på relativt kort tid kan fastställa materialets
kvalitet. En vanlig metod är grundad på
metallens viktändring efter upphettning till hög
temperatur under viss tid. Man avlägsnar det
uppkomna oxidskiktet på mekanisk väg eller genom
betning, varvid viktminskningen är ett mått på
legeringens värmebeständighet. Denna metod
lämpar sig dock icke för sådana legeringar, som
ha mycket starkt vidhäftande oxidskikt.
För sådana motståndslegeringar, som användas
vid höga temperaturer, begagnar man sig därför
hellre av sådana provningsmetoder, där
provkroppen utgöres av en tråd med viss fastställd
diameter, t.ex. 0,40 eller 0,70 mm, vilken
upphettas till viss temperatur, vanligen 1 200°,
därigenom att den får passeras av elström med
lämpligt avpassad strömstyrka. Upphettningen sker
intermittent, varvid perioderna för strömmens
in-och urkoppling bruka ha en längd av 2 min
vardera. Tråden utsättes alltså för växelvis
upphettning och avkylning till dess att den brister.
JOO 950 1000 1050 1100 1150 1200 1250 1300 "C
Fig. 5. Livslängd i medeltal vid snabbprov
(enl. Bash och Har sch).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
