Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 2 september 1944 - Ultrakorta vågors utbredning, av Ove Norell - Problemhörnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 september 1944
1027
Fig. 15. Förskjutning av
understa interferensmaximum på
grund av brytningen i
atmosfären (enl. Eckart och Plendl).
Den schatterade kurvan anger
fältstyrkan som funktion av
höjden på 350 km avstånd från
sändaren. (X = 4,1 m, hs — 1 000 m)
Utan brytning i atmosfären.
När man t.ex. enligt fig. 7 skall beräkna A med
hänsyn tagen även till brytningen, innebär det
ovannämnda konstgreppet en väsentlig
förenkling. Genom att förstora jordradien kan man
fortfarande räkna med räta linjer för rx, r,2 och r.
Genom brytningen erhålles en deformering av
interferensfältet. Maxima förskjutas ned mot
jordytan, och härigenom stiger fältstyrkan i alla
de punkter där dE/dh är positiv. I fig. 15 visas
hur för 4,1 m våglängd lägsta
interferensmaximum på 350 km avstånd förskjutes från 6 200 m
höjd till 4 200 m. Även vid jordytan stiger
fältstyrkan genom att man i diffraktionsformlerna
får räkna med en förstorad jordradie.
Vid rätlinjig utbredning skulle vågorna tangera
jordytan på avståndet
Ds = V2Rhs = 3,57 Vh, km
där hs är sändarhöjden i m.
Genom brytningen flyttas emellertid sändarens
"horisont" till avståndet
D’t = V 2 R’ hs km
vilket vid insättning av de tidigare beräknade
värdena på R’ ger
för torr luft D’s= 3,91 V hj km
för medelfuktig luft £’,= 4,15 Vhs km
för mycket fuktig luft D’s= 4,45 Vhs km
På samma sätt är det med mottagarens "synvidd".
För att sålunda mottagaren skall komma upp
ovanför den brutna jordtangenten genom
sändaren, kräves det att vid medelfuktig luft
avståndet är mindre än
DK^lb[Vhs + Vhm) km
Men även i fjärrzonen, där D är större än
ovanstående, påverkas fältstyrkan av refraktionen.
Räkna vi grovt med, att E i detta område avtar
exponentiellt med en exponent, som är
proportionell mot fås på grund av medelrefraktionen
förhållandet
D’
D
Med brytning i atmosfären; den med• 2
markerade linjen utgör orten för
understa maximum.
.R) « 1,352’3= 1,22
alltså en räckviddsökning av 22 %.
De ovan gjorda beräkningarna av brytningen
bygga på en idealiserad £-kurva. Som nämnts
kunna emellertid moln, skiktbildning i
atmosfären, temperaturinversioner etc. ge upphov till
lokalt mycket höga värden på dejdh, varigenom
brytningen stundom blir synnerligen kraftig
(.g < R). Även totalreflexion torde kunna
förekomma. Man bör dock observera, att hela
förloppet utspelas i troposfären på relativt låg höjd,
varför man vid kommunikation mellan
markstationer aldrig skall arbeta med eleverade
rikt-antenner.
På grund av de ständiga förändringarna i
lufthavet ske även ständiga förändringar i den
bryt-ningsbestämmande derivatan ds/dh. Resultatet blir
fading. Genom att det alltid rör sig om små
riktningsförändringar hos "strålen" bli de
motsvarande fluktuationerna i fältstyrkan av betydelse
först på stora avstånd.
Atmosfären utövar ingen dämpning, inte ens i
samband med slagregn eller snö
(millimetervågorna äro dock ännu outforskade). Vid
utbredning i vatten dämpas de ultrakorta vågorna
däremot mycket starkt, och man kan där endast
uppnå räckvidder av samma storleksordning som
den använda våglängden. För
undervattensigna-lering kan sålunda endast långvåg komma i
fråga.
Problemhörnan
Problem 8/44. Vilken form, begränsad av en
sammanhängande linje, bör man ge ett flygfält för att med
minsta yta uppnå en given och konstant startlängd i alla
riktningar? Det förutsättes härvid att startbanans längd är
stor i förhållande till nödvändig bredd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
