Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 2 september 1944 - Ultrakorta vågors utbredning, av Ove Norell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1026
TEKNISK TIDSKRIFT
Ett typiskt fall av markreflexion vid
ultrakort-våg visas i fig. 12, som änger K och <p som
funktion av oc. Här är q = 0, varför
reflexionskoefficienten är frekvensoberoende. För en viss vinkel
ockra = arccot V s blir vid vertikal polarisation
Ä» = 0. För små elevationsvinklar är99c= cph = n,
men för vinklar större än den kritiska är ^ei=0.
Fig. 13 visar reflexionskoefficienten vid reflexion
mot havsyta för en våglängd av 6 m (/1= 50 ’
• 10°, <7= 1 440). Som synes äro vid horisontell
polarisation både amplitud och fasvinkel tämligen
oberoende av elevationsvinkeln, medan vid
vertikal polarisation amplituden Kv redan för en
mycket liten vinkel (1,5°) når ett minimum på
0,4. Den utifrån värdet n snabbt ökande
fasvinkeln <pv passerar vid denna vinkel värdet
3 te/2. Ökar man ledningsförmågan, inträffar K
minimum vid en ännu mindre vinkel.
Brytning i atmosfären
Det har redan nämnts, att vågorna vid sin
utbredning genom atmosfären äro utsatta för
brytning (refraktion). Brytningsindex beror av
dielektricitetskonstanten enligt sambandet
n V~e (4)
e är en funktion av tryck och temperatur enligt
ekvationen
— 1 = k
T
(5)
där p = trycket, mm Hg,
T = absoluta temperaturen. °K,
k =211 • 10-6 för torr luft.
Nu innehåller emellertid luften större eller
mindre mängd vattenånga, och dess k är
temperaturberoende och ca 20 gånger större än den torra
luftens. För fuktig luft beräknas e — 1 genom
xlO-4 t-t
3 -
2
/O km
Höjd
Fig. 14. £ = 1
som funktion
av höjden
(enl. Eckart
och Plendl).
att addera de ur (5) beräknade värdena på e — 1
för torr luft och vattenånga. Trots vattenångans
ringa partialtryck ger den genom sitt höga
k-värde ett avsevärt bidrag till den resulterande
dielektricitetskonstanten.
Av det sagda inses, att atmosfären ingalunda är
något homogent dielektrikum. Tryck, temperatur
och fuktighet avta vanligen med höjden, och till
följd härav erhålles normalt även ett med höjden
avtagande såsom fig. 14 visar. Detta är dock
endast grundtillståndet. Skiftande väderlek,
luftströmningar, temperaturinversioner m.m. kunna
ge upphov till kraftiga rubbningar. Medelvärdet
för brytningen kunna vi emellertid bestämma
med ledning av figuren. Vågens fashastighet är
omvänt proportionell mot brytningsindex och
ökar därför med höjden. En horisontell "stråle"
brytes sålunda ned mot jorden. Krökningsradien
blir
n
Q = — ,
dn
dh
Emedan såväl e som n æ 1 fås
? (6)
dn
dh
de
dh
de
För lägre höjder än 5 km är derivatan – enligt
fig. 14 i det närmaste konstant. För medelfuktig
luft avläses
de
dh
= — 0,8 10
— 4
vilket ger krökningsradien
2
25000 km
0,8 10"4
dvs. den på detta sätt beräknade
medelkrökning-en är betydligt mindre än jordytans krökning
{R 1=6 370 km).
Vanligen intresserar ej strålbanans absoluta
krökning utan endast krökningen relativt
jordytan. Man kan i detta fall nå en förenkling
genom att räkna med rätlinjig vågutbredning
(o = oo) och i stället använda en förstorad
jordradie R’, som är så väld, att relativa krökningen
är oförändrad
R
1-*
R’ =
där R i= verkliga jordradien = 6 370 km,
g = strålens krökningsradie, km.
De mot olika fuktighetsgrad svarande
"ekvivalenta jordradierna" bli
för torr luft R’ = 7 600 km, dvs. en ökning av
R på 20 %.
för medelfuktig luft /\>’ = 8 600 km, dvs. en
ökning av 35 %.
för mycket fuktig luft R’ = 9 900 km, dvs. en
ökning av 55 %.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
