Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 16 september 1944 - Sveriges bränsleförsörjning, av K-G Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1054
TEKNISK TIDSKRIFT
måste därför sörja för att vi till den tiden ligga
inne med tillräckliga bränsleförråd. Den
industriella produktionen och samfärdseln borde inte
behöva begränsas på grund av bränslebrist.
Riktlinjerna för kommissionens handlande ha
därför under den senaste tiden varit ungefär
följande. Även om man beträffande vissa bränslen
kanske inte behöver hålla lika hård hand över
tilldelningen till förbrukarna som förut, få
bränsletillgångarna inte lättsinnigt förslösas.
Behövliga reservlager måste hållas och
lagerställningen på vissa områden ytterligare förstärkas.
Produktionskällorna måste hållas vid liv. Även
om — på grund av trafikväsendets inskränkning
och minskad sysselsättning för vissa
bränslekrä-vande industrier — produktionen av vissa
bränslen nu kan minskas något, måste själva
produktionskapaciteten bevaras, så att den framdeles, i
den mån så behövs, snabbt kan utnyttjas i full
utsträckning.
Det är uppenbart, att kommissionen med denna
uppfattning av läget inte kan tänka sig att slopa
de bestående produktionsregleringarna. Därmed
är icke sagt, att man inte på vissa håll kan jämka
något. Jag erinrar om att
produktionsregleringarna kommit till i främsta rummet för att stimulera
och trygga en viss produktion. Att nu alltför
mycket rubba på regleringarna skulle verka oroande
och lätt kunna leda till att produktionsförmågan
minskades. På litet längre sikt får man nog
betrakta produktionsregleringarnas bibehållande
såsom ett gemensamt intresse för både producenter
och konsumenter.
Oavsett detta har det emellertid ur allmän
pris-politisk synpunkt ansetts vara lämpligt att ta
prissättningen för vissa ersättningsbränslen under
förnyat övervägande. Priserna ha fastställts med
hänsyn till nödvändigheten att snabbt få fram
största möjliga produktion. Man har därvid inte
Fig. 1. Sveriges import av stenkol och koks under ären
1911—1943.
kunnat tillämpa alltigenom enhetliga principer,
och förhållandet mellan priserna för olika
bränsle-slag har inte alltid kunnat avvägas riktigt och
rättvist. Även om Bränslekommissionen i
nuvarande ovissa läge velat undvika alla större
förändringar, har det ansetts motiverat att justera
vissa producentpriser, i första hand för torv men
även för några tjärprodukter och för bilkol.
Det förbättrade läget gör också, att
Bränslekommissionen inte längre behöver fatta som sin
uppgift att strama åt tilldelningen av bränslen till det
yttersta på alla områden, såsom varit
ofrånkomligt under tidigare bränsleår med sämre
utgångsläge. När det gäller valet av bränsle, ved och torv
å ena sidan eller stenkol och koks å andra sidan,
måste kommissionen emellertid strängt hålla på
att det fossila bränslet, beträffande vilket vi äro
beroende av importen och som är
lagringsbestän-digt, bör läggas i reserv och sparas, under det att
veden och torven, som produceras i landet och
mindre väl uthärda lagring, i första hand böra
förbrukas.
Stenkol och koks
En överblick över förhållandena beträffande de
viktigaste bränsleslagen kan lämpligen inledas
med stenkol och koks. Fig. 1 visar kolimportens
storlek under vart och ett av åren fr.o.m. 1911
t.o.m. 1943. Jag vill särskilt fästa
uppmärksamheten på förhållandena kring förra världskriget.
Man ser, att importen hölls mycket väl uppe t.o.m.
år 1916. Sedan blev det med ett slag högst
avsevärt sämre. Och det dröjde ända till år 1923,
innan kolimporten hade återhämtat sig. Nu efteråt
är det mycket svårt att avgöra, i vad mån den
där stora gropen i vår kolimport efter
vapenstilleståndet i november 1918 berodde på att vi
inte kunde få köpa kol eller på att vi inte behövde
och därför inte ville köpa kol. Jag vill erinra om
att det var under förra kriget och under de
närmaste efterkrigsåren som elektrifieringen tog fart
här i landet. Under den tiden övergick man inom
industrin i stor utsträckning från mekanisk till
elektrisk drift och från lokalt alstrad ångkraft till
fjärröverförd vattenkraft. Det innebar en
betydande minskning av landets kolbehov. Säkert är,
att den stora nedgången år 1921 till stor del
berodde på kolstrejken i England.
Under de senast förflutna krigsåren har
kolimporten, som synes, varit betydligt lägre än under
åren omedelbart före krigsutbrottet. Det förekom
under de senaste förkrigsåren en viss
reservlagring av kol och koks, men även bortsett från den,
är ju importen under krigsåren nedskuren i
betydande omfattning. Från något över 8 Mt om
året ha vi kommit ner till 5,6 Mt under 1940,
4,8 Mt under 1941, 3,9 Mt under 1942 och 4,7 Mt
under 1943. Härav har koksimporten utgjort
omkring 2,25 Mt omedelbart före kriget, vilket gått
ned till 1,7 och 1,6 Mt under 1940 och 1941 och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
