Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 7 oktober 1944 - Elektroteknik på Tekniska Museet, av Torsten Althin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1A oktober 19 A A
1145
Elektroteknik
på Tekniska Museet
DK 069 : 621.3
Världens största och förnämsta tekniska museum,
Deut-sches Museum i Munchen, har allvarigt skadats vid
luftbombardemang den 12 juli 1944. Om de oersättliga
föremålen till belysande av hela världens "Meisterwerken
der Naturwissenschaft und Technik" också blivit förstörda
är ännu icke bekant. Man får hoppas att åtminstone de
viktigaste originalföremålen blivit förda till säkrare plats.
Skaparen av detta ståtliga museum, den även i Sverige
kände och varmt avhållne Oskar von Miller, ägnade större
delen av sitt otroligt verksamma liv åt elektroteknik och
kraftverksindustri. Han fick uppleva och intensivt delta
i arbetet under den stora expansionens tid från 1880-talets
trevande kraftöverföringsförsök till 1930-talets
elektrifiering av industri, järnvägar, lantbruk, hem och
samhällen. En av de sista avdelningar, som iordningställdes i
Deutsches Museum före hans bortgång 1934, var
avdelningen för elektroteknik, och den betecknade han själv
som direkt misslyckad. Oskar von Miller deltog
personligen, trots sina 70 år och trots en enorm arbetsbörda,
vid utformningen av varje detalj i museet. Men — som
han själv sade — han var tyvärr fackman på
elektroteknik och därför lyckades ban icke finna den rätta linjen,
när det gällde utformningen just av hans speciella
avdelning inom museet.
Oskar von Miller ansåg att det svåraste för varje
tekniskt museum över huvud taget är att på ett för den stora
allmänheten begripligt och ett för fackmännen intressant
sätt skildra elektroteknikens historia i museal form. Inte
så att originalföremål eller annat lämpligt
utställningsmaterial skulle fattas i något land. Tvärtom, det är
förvånansvärt mycket som har blivit bevarat. Men om detta
ställes upp och ordnas i likhet med vad som sker då
andra områden av ingenjörskonsten skall skildras, så blir
det så lätt endast en samling apparater och maskiner,
vilkas yttre form tilldrar sig åskådarens intresse, men vilkas
funktion och inre hemligheter bli förborgade. Det som
verkligen sker i en elektrisk maskin är ingalunda lätt att
visa upp, om det ens någonsin låter sig göra. Sådan är
elektricitetens natur, och det är inte mycket att göra åt.
I en museal avdelning för elektroteknik, måste man
förutsätta att åskådaren åtminstone har de allra enklaste
grunderna klara för sig. Man kan av utrymmesskäl och
av praktiska orsaker inte gå igenom hela
elektricitetsläran från början till slut med förklarande planscher över
tumregler, spänningsförlopp, kopplingsschema osv. Sådant
måste man läsa om i bok och inte studera under en
tröttsam vandring i museisalar.
Vid utformningen av avdelningen elektroteknik på
Tekniska Museet har jag ofta haft i tankarna de resonemang
som Oskar von Miller förde fram, och jag stötte jämt på
de svårigheter, som här antytts. Därför har det tagit
ganska lång tid att ställa i ordning avdelningen så att den
har kunnat öppnas för publiken. Så har nu nyligen skett
utan större ceremonier, och jag skall här lämna en kort
redogörelse för avdelningens innehåll.
Som alla museets vänner veta, få vi på Tekniska Museet
ta en avdelning i taget. Ännu äro många avdelningar och
museigrupper under arbete, så att det dröjer innan hela
museibyggnaden är tillgänglig för besökarna. Först och
främst måste vi för arrangerande av varje avdelning få
ekonomisk hjälp av dem som främst ha intresse av
avdelningens tillkomst. I det nu aktuella fallet ha Asea,
L M Ericsson, Osram-Elektraverken och Svenska
Radiobolaget med betydande penninganslag möjliggjort arbe-
tet för avdelningens färdigställande. De kostnader, som
äro förenade med ett sådant arbete, hänföra sig
framförallt till framställningen av montrar och
demonstrationsanordningar, utförande av fotoförstoringar, konstnärlig
utstyrsel, elektriska installationer o.d. Alla föremål,
apparater, bilder och annat utställningsmaterial erhåller museet
så gott som alltid som gåva.
Under museets tjugoåriga samlingstid har inom det
elektriska området ett synnerligen rikhaltigt material kunnat
införlivas med samlingarna. Av detta material kan av
utrymmesskäl och med hänsyn till vad museibesükarna orka
med endast en ringa del ställas ut och endast sådant, som
har något alldeles speciellt att förtälja ur teknisk-historisk
synpunkt. I allmänhet beräknar man vid museerna att
ungefär 10 % av samlingarna bli utställda. Återstoden
magasineras för att utgöra ett studiematerial och för att
användas vid specialutställningar och icke minst för att
räddas undan förstörelse.
I avdelningen elektroteknik på Tekniska Museet flyter
skildringen fram från en Guericke-Hawksbee’s
elektricitetsmaskin med glaskula från 1700-talets mitt fram till en
televisionsmottagare. Det är såväl i tid som till innehåll
ett ofantligt stort område, som avdelningen överspänner,
och det är av största intresse att se hur gamla alla
grundidéerna egentligen äro och hur tillämpningarna under
årens lopp successivt utvecklats och förfinats. Om man
tänker på att den första praktiskt användbara apparaten
inom elektrotekniken var åskledaren, där man handskades
med spänningar på miljoner voit redan i slutet av
1700-talet och att man vid samma tid roade sig med en slags
trådlös kraftöverföring, när man med en
friktionselektri-citetsmaskin satte igång en snurra med hjälp av "den
elektriska vinden", så finner man lätt, att vetenskapsmän och
uppfinnare redan på ett tidigt stadium snuddade vid
problem, som vår tid ännu icke fullt bemästrar.
Tyvärr saknar museet material i tillräcklig utsträckning
för att belysa, vad den svenska vetenskapsmannen, Johan
Carl Wilcke (1732—1796) uträttat av internationell
betydelse, men en elektrofor av den typ han uppfann finnes
med bland de utställda föremålen. Detta må nämnas som
ett exempel på föremål i en särskild monter för historiska
dyrgripar, dels från tiden före 1800, då studiet av
elektrotekniken var de kammarlärdas käraste experiment och
samtidigt sällskapslivets mest omtyckta nöje, dels från
tiden fram till elektroteknikens genombrott i praktiken
under 1800-talets mitt.
Fig. 1. Enkla [-demonstrationsapparater,-]
{+demonstra-
tionsappara-
ter,+} som
kunna sättas i
funktion av åskådaren, upprepa de klassiska
experimenten inom elektrotekniken, t.ex. Faradays ringexperiment.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
