Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 14 oktober 1944 - Arbetsledarpsykologi i praktisk tillämpning, av Albert Engvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 oktober 1944
1171
är numera mycket påpassat, beroende på det
stora ekonomiska intresse, som olika
samhällsgrupper där inneha, och vilka kunna sägas vara
företagsledningens överordnade på så sätt, att de
i mycket hög grad påverka befälsföringen och
den inre gestaltningen av företaget.
Annars är det ju en rätt vanlig uppfattning, att
man inom företagsledningen kan tillåta sig
ungefär vad som helst, vilket kanske beror på att
påven och kardinalkonklaven inte alltid etablera
den rätta kontakten med sina medhjälpare. Under
den fria bensinens dagar kom kassören i företaget
tillfälligtvis att åka med mig ner till arbetet
en morgon. Medan vi susade fram på asfalten,
började han en monolog över hur bra herrarna i
Olympen hade det. De kunde fara och komma,
när det passade dem etc. Han själv däremot hade
ett stort ansvar och därjämte egenskaper, som
man tydligen icke förstod att uppskatta. Den
förnämsta av dessa var att kassan alltid stämde och
att ingen behövde vara orolig för att någonting
kom bort. Med en blandning av skämt och allvar
ansåg han det motiverat att för den sakens skull
gå upp till ekonomichefen och begära
löneförhöjning, och undrade vad jag i dennes ställe skulle
svara på en dylik anhållan. Det oundvikliga
svaret från mig blev en motfråga, nämligen om det
icke var belöning nog att slippa fängelse. Man får
icke begära extra ersättning för ärlighet. Det är
den mest elementära av de dygder, som en
föregångsman måste besitta.
Såväl avtalsväsendet som lagstiftningen gå emot
en allt större inblandning i detaljer. Vi bryta
kanske ofta mot lagar, som man aldrig har någon
vetskap om, därför att tiden icke medger för
vanligt folk att läsa allt, vad därutinnan skrives. Att
detaljrikedomen är en nackdel har påpekats icke
minst från domstolsfolket, där man inte heller är
glad åt överdrifterna, men trots dessa, eller
rättare på grund härav, äro lagarna dunkla till sitt
syftemål. Det males så mycket paragrafer, att
kvaliteten icke kan upprätthållas, utan lagar och
förordningar måste ofta ändras, när de
konfronteras med verkligheten.
Nackdelen med att skapa för många
detaljbestämmelser i ett påbud, är ju dessutom att
struntsaker komma att kvalificeras som rättsfall,
vilkas övervakande blir en tungrodd procedur, där
det sunda förnuftet ofta sitter svårt i klämma.
De flesta ha väl hört talas om att en god lag
aldrig kan ersätta en god domare. Det ligger nog
åtskilligt med erfarenhet bakom uppkomsten av
en dylik gyllene regel. Den anses av lagklokt folk
— och vanligt klokt folk med förresten —
innehålla kvintessensen av det, som sedan gammalt
varit kännetecknande för svenskt
lagstiftnings-och rättsväsende, nämligen enkelhet och
begränsning i förordningarna till angivande av syftemål
och påföljd. Däremot har man tidigare icke
blandat sig i de medel, med vilka målet skulle ernås.
Lösningarna ha överlämnats åt det enskilda
initiativet att finna från fall till fall.
Lagstiftningen gör sig bäst, när den inskränker
sig till att kodifiera god sedvänja.
Arbetsmarknadsparterna ha båda sökt att så mycket som
möjligt värja sig för lagens inblandning, och
statsmakterna ha i Sverige noga givit akt på
denna inställning. När arbetsdomstolen tillkom som
högsta rättsinstans inom avtalsväsendet, blev
dess uppgift begränsad till rena tolkningsfrågor.
Intressetvisterna hade den över huvud taget icke
att yttra sig om.
Det kan vara nyttigt att mot denna svenska
utveckling ställa de krampaktiga försök, som i
mitten av 1930-talet gjordes i Amerika, för att på
lagstiftningsväg tvinga fram sundare
förhållanden på arbetsmarknaden. Dessa försök blevo som
bekant ett dunderfiasko. Jag följde på sin tid
mycket noga dessa frågor, och hade tillfälle att
påpeka denna skillnad i mentalitet för
Roosevelt-kommissionen, när den besökte vårt land med
uppgift att studera industriellt arbetsliv. Statligt
ämbets- och tjänstemannavälde är just föga ägnat
att skapa den arbetsglädje och företagaranda,
som behövs i industrivärlden.
Inom den moderna fysiken finns det någonting,
som heter obestämdhetsrelationen. Den har
formulerats av professor Heisenberg, som bl.a.
härför fick nobelpriset vid 33 års ålder. Med hjälp
av denna grundlag kan man på förhand beräkna
om utsikter finnas att erhålla ett pålitligt resultat
vid fysikaliska mätningar. Populärt kan man
säga, att mätningen icke går att utföra, när det,
som skall observeras, blir för litet i förhållande
till de instrumentella hjälpmedel, som stå till
förfogande. Tjockleken av en blyertspenna kan ej
mätas med ograderat metermått.
Obestämdhetsrelationen har skyddat
vetenskapen att spilla tid och tankemöda på många
olösliga uppgifter och är av universell karaktär. Dess
motsvarighet i det dagliga livet är grovt
populariserade uttryck som "Man skall icke skjuta
sparvar med kanoner" m.fl. liknande. Det faller
heller ingen klok människa in att väga t.ex.
aspi-rinpulver på en vanlig decimalvåg för säckar.
Men när man ser, hur i dessa dagar, t.ex.
Priskon-trollnämnden, brottas med försöken att skapa
hållbara normer och påföljder för en massa
detaljer i det praktiska livet, så beklagar man att
obestämdhetsrelationen alltjämt tycks i stort sett
vara okänd, även i form av de nyss nämnda
populära uttryckssätten.
Pris och kvalitet äro komplementära storheter,
vilket betyder, att den ena kan utvecklas på den
andras bekostnad. Fastställer man ett pris med
laga påföljd, är man också tvingad att skapa
kvalitetsbestämmelser, vilket senare alltid måste bli
mer eller mindre obestämt. Denna negativa sida
av priskontrollens verksamhet må dock icke
förringa dess stora betydelse av psykologisk regula-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
