Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 14 oktober 1944 - Arbetsledarpsykologi i praktisk tillämpning, av Albert Engvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1A oktober 19 A A
1173
Ingen ledare undslipper i längden att vara
domare. Det är en skön konst att utöva, nämligen
under en enda förutsättning: att de tillämpade
rättsnormerna äro lika för alla. Det duger
härutinnan absolut icke med två eller flera system.
Domaren skall själv leva, som han lär.
För var och en anställd känns det tryggt med
vetskapen om att rättelse kan vinnas i fråga om
förmenta eller verkliga orättvisor. I regel måste
här de högsta instanserna gripa in och de beslut,
som fattas, få ofta karaktär av prejudikat. Jag
skall berätta ett par exempel från min
verksamhet, prov ur en rikhaltig flora av hågkomster och
dagliga erfarenheter.
I första fallet gällde det tillsättning av en
befattning efter förre innehavaren, som avlidit. En viss
herr X hade beräknat att få platsen. Jag ansåg
dock, att det behövdes en man med mera
utpräglade arbetsledaregenskaper, ty det gällde att hålla
ordning och reda på de många
underavdelningarna, vitt spridda inom verkstadsområdet.
Nåväl, frågan avgjordes med rätt man på rätt
plats och till stor ledsnad för herr X, som torde
ha ansett mig orättvis mot honom. Jag fick
emellertid snart moralisk upprättelse genom följande
utveckling av händelserna.
Bland arbetarna fanns det ett par stycken, som
hade till uppgift att såga sönder packlådor från
ankommande gods. Tidigare hade sådant sålts till
arbetarna, men efter krigsutbrottet hade order
utfärdats, att allt brännbart skulle tillvaratas
och samlas upp för verkstadens behov. Det blev
stor besvikelse bland arbetarna över
köpeförbudet på detta skrotvirke. Avdelningscheferna
tvådde sina händer och skickade i regel folket
till mig.
På valplatsen uppträdde snart nog också en av
de förut nämnda vedsågarna. Han hade nyss
kommit tillbaka från beredskapen, hade ingen ved
och inga pengar men hustru och två barn. För att
icke öka bördan med tvärt avslag svarade jag i
allmänna ordalag avvisande, men bad honom
komma upp om tre dagar. Han kom verkligen
upp, och jag frågade med en aning spets, om han
icke begrep, att det icke gällde att sälja ett lass
utan hundrafemtio.
Karlen blev förkrossad, drog sig mot dörren och
bad så mycket om ursäkt. Han hade trott, att man
fortfarande sålde, eftersom just den dagen han
gick upp, ett lass skrotvirke hade mätts upp och
passerat ut genom porten. Det var alltså
principernas bankrutt. Jag deklarerade tvärt att om så
verkligen var fallet, och att ett enda lass ved
sålts, så skulle han få ett till skänks. Vet Ni, till
vem lasset hade sålts? Ja, det var till herr X.
Vad som sedan skedde, skall jag icke gå
närmare in på. Jag ville blott illustrera, hur
nödvändigt det är, att som dr Ekelöf brukar anbefalla,
när han citerar Ibsen: "Man måste kunna hålla
domedag med sig själv." För principernas
bankrutt måste bot erläggas. Omedelbart och utan
minsta tvekan.
I andra fallet gällde det en arbetare Y av det
slag, som absolut icke kan sköta sin ekonomi
trots god arbetsförtjänst. Dessa fall äro tack vare
avbetalningsaffärerna ingalunda sällsynta, och de
föranleda många ingående överläggningar både
med offret själv och arbetardelegerade. Även här
måste den högre ledningen ofta gripa in och spela
rollen av överförmyndare.
Y var alltså en av de oförbätterliga. Min första
kontakt med honom fick jag, då han en
avlöningskväll hade lyckats forcera alla spärrar och
gråtande stod på mitt kontor. Det var 10 kr. i
avlöning. Om någon tid väntade han tillökning i
familjen och vågade icke gå hem av rädsla för att
hustrun skulle få sammanbrott. Jag kände
hustrun, som tidigare arbetat på fabriken, och efter
en del resonemang förstod jag, att båda hjälptes
åt till den ekonomiska misären. Emellertid
tecknade jag då på den förskottssedel, som man
vägrat ta befattning med på avlöningskontoret, och
därtill fogade jag en syrlig kommentar, att jag
icke ville låta fädernas missgärningar sträcka sig
till barnen, i synnerhet inte när de var ofödda.
Därmed var tyvärr samarbetet mellan mig och Y
inlett, och ganska snart resulterade det i att han
bara fick en lånechans per år under min
medverkan, en chans som alltid utnyttjades första
veckan i januari.
En gång mitt i sommaren stod emellertid Y och
bevakade mig i korridoren med en lapp i handen.
Han hade tillsammans med sin svåger köpt ett
gammalt hus på landet, som de höllo på att bygga
om, och som snart skulle tas i besittning året
runt. Det var anledningen till att han nu var
ekonomiskt betryckt. Jag förstod detta innerligen
väl och rådde honom att göra konkurs, vilket
jag ansåg var lagom straff åt dem, som voro nog
dumma att bevilja honom kredit, men Y menade
att huset blev värdefullt, och då var det ju inte
att tänka på konkurs. På min förfrågan, om han
hade några inteckningar, svarade han nej. Jag
föreslog, att han borde ta en inteckning och med
denna reglera sina svävande skulder. Det tyckte
han var ett gott förslag och bad mig hjälpa till.
Jag tillsade honom att ta med gravationsbeviset på
fastigheten, vilket han lovade. Nästa dag
uppenbarade han sig med brandförsäkringsbrevet! Jag
klappade Y vänligt på axeln och ledde ut honom.
Det sista mötet med Y utspelades på mitt
kontor en novembergrå dag några veckor före min
avgång ur tjänsten vid företaget i fråga. Y stod
framför mig med den oundvikliga lånelappen,
som man vägrade att diskontera på
intressekontoret. Jag skötte en lång stund mina göromål, som
om Y absolut icke hade existerat, men under tiden
närmade han sig skrivbordet med ungefär en
decimeter i taget. Inför ett sådant prov på energi
och förtroende steg jag upp och undrade, vad det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
