Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 14 oktober 1944 - Arbetsledarpsykologi i praktisk tillämpning, av Albert Engvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1174
TEKNISK TIDSKRIFT
var frågan om i dag. Han skulle ju icke få
komma förrän efter den 1 januari. Y kvitterade mitt
tillmötesgående att höra på honom med det artiga
påståendet, att han icke kunde komma upp och se
en annan sitta i min stol. Därför måste saken
ordnas, innan jag reste.
Nu hade fadern dött, och trots dålig ekonomi
hade Y hjälpt denne under sjukdomen och likaså
bestritt begravningen. Detta visste jag, och det
var icke svårt för Y att få sitt lån beviljat för den
gången. Efter att ha givit Y en dunk i ryggen gick
jag mot skrivbordet och Y mot dörren. Där
stannade han och såg förlägen ut. Jag frågade, om
det var något mer jag kunde hjälpa honom med,
och då svarade Y, att han hade tänkt ge mig en
avskedsgåva.
Jag blev verkligen alldeles förbluffad, ty det var
det minsta, jag hade väntat av en person, som
hade blivit så pass hårdhänt knådad av mig som
Y, vilket jag också framhöll. Y menade, att detta
visserligen var sant, men behandlingen hade gjort
honom gott; en slags andlig massage skulle man
kunna säga. Jag förklarade också för honom, hur
svårt det skulle kännas att bli föremål för en
ekonomisk uppoffring under de omständigheter, som
varit utmärkande för vår bekantskap. Det var
för mig mer än tillräckligt med vetskapen om att
Y icke kände något agg med anledning av den
hårdhänta behandlingen. Jag tackade honom för
den glädje, han genom denna upplysning hade
berett mig, men bad honom att icke köpa någon
present. Han framhärdade dock och avlägsnade
sig, men måtte sedermera ha kommit på andra
tankar, ty jag hörde icke vidare av honom.
De moraliska krafternas betydelse är stor, och i
synnerhet gäller det att se upp med skvaller och
förtal. Det är som ogräset i våra
blomsterrabatter. Man bör ständigt vara på vakt mot alla
tendenser i den riktningen.
En förman hade enligt uppgift lagt sig till med
en presenning, som tillhörde bolaget. Hans
avdelningschef hade tagit saken under behandling, och
snart skymtade Arbetsledareförbundet i
bakgrunden. I det stadiet kom ärendet under min
handläggning. Saken var visserligen genant för
förmanskåren, men eftersom förbundet i alla fall
lade sig i den, anade jag, att det var något ruttet
i affären, och som första uppgift tog jag reda på
vem och hur anmälan kommit till stånd.
Det visade sig då, att en till arbetare degraderad
förman hade gjort anmälan och passat på tillfället
att få s.k. slag på den andre. Anmälarens
moraliska kvalifikationer var i övrigt sådana, att ingen
tålde honom, och han skar heller inga lagrar på
denna anmälan.
Emellertid förelåg ju casus belli, och förmannen
fick den nödvändiga offentliga avbasningen för
sitt dåliga exempel. Saken förtjänade ingalunda
dessa dimensioner, ty presenningen lär ha varit
trasig, och den anklagade påstod till och med att
han hade frågat avdelningschefen om tillåtelse att
få den, vilket denne dock förnekade.
Det gäller ofta att icke se för mycket och i varje
fall icke röra upp dammet i tvivelaktiga affärer.
Jag vill minnas, att det var den grekiske
bondeskalden Hesiodos, som talade om "de gaddlösa
drönarnas skara". Skall det åstadkommas ett
ordentligt kraftfält, så fordras det aktivitet och
spänning, som i sin tur orsakar ett enormt tryck i det
dagliga umgänget med människor. Uppe på
bergstopparna är visserligen sikten klarare än i
dälderna, men vindarna blåsa i stället åtskilligt hårdare,
och det är därför ett slitsamt liv att vara ledare,
och i verkligheten något helt annat än att skriva
sitt namn på papperen.
Synpunkter på psykologin omkring hälsningen
I dessa dagar resoneras det ju mycket om
hälsningsplikten inom försvaret. Det har skett i form
av radiodiskussioner, tidningsinlägg etc. Om jag
icke minns fel, tillträdde general Holmqvist sitt
ämbete som arméchef med ett radiotal om
hälsningsplikten. För var och en, som utövar befäl
inom andra områden, ha väl dessa diskussioner
inbjudit till jämförelser.
Man kan mycket väl förstå militärernas
dilemma. Hälsningen innebär ju ett uttryck av
förtroende eller vördnad, när den kommer som en
spontan yttring. Vill man föreskriva hälsning,
kan man naturligtvis göra detta, men genom
tvånget förlorar den samtidigt innerst inne i
värde.
Inom vårt civila verksamhetsfält är det ju dock
så, att hälsningen är ganska allmänt
förekommande. Arbetaren hälsar väl numera i regel på
sin avdelningschef, även överordnade som han
icke tar direkt order av. I min ungdom, när jag
var anställd på Asea, hade jag tillfälle se, hur
många arbetare hälsade på direktör J S Edström,
när de korsade hans väg ute i staden. Detta såg
sympatiskt ut, och man hade en känsla av ett
ömsesidigt förtroende.
För den, som ofta skall besvara hälsningar, kan
det bli besvärande, att jämt och samt behöva
lyfta på hatten. Inom verkstadsområdet är det
bekvämast att gå utan huvudbonad, men annars
brukar jag tillämpa regeln att i tjänsten blott
vänligt nicka till alla, som jag säkert känner.
Möjligen en rörelse med handen åt hatten, för att
det inte skall se nonchalant ut. Det kan annars
bli ett vådligt hattslitande, och att en överordnad
icke tar av sig hatten, bör kunna ursäktas av
liknande logiska grunder, som att värdinnan icke
behöver ta emot skålar vid bordet med risk för
att hon skall bli berusad. Detta sätt att ta saken
och behålla hatten på, har såvitt jag kan erinra
mig icke ändrat ceremonin från de hälsandes
sida. De lyfta alltjämt på sin huvudbonad.
Det torde kunna sägas, att hälsningens
omfattning inom ett företag är ett mått på graden av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
