Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 14 oktober 1944 - Smörjoljor, paraffin och paraflow, av Bruno Engel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1A oktober 19 A A
1185
större mängd lösningsmedel kräves för utlösning
av adsorberat paraflow än för lösning av
adsor-berad olja. Men redan adsorptionskrafterna
mellan paraffin och olja äro ganska betydliga, vilket
bl.a. framgår av att den för total avoljning av
paraffin erforderliga lösningsmedelmängden
vanligen är mycket större än den
lösningsmedelmängd, som vid avparaffinering erfordras för att
avlägsna huvuddelen av oljan.
Genom adsorption av paraflow på kristallytorna
upphäves den intima föreningen mellan paraffin
och olja, och därmed motverkas även uppkomsten
av ett nätverk, dvs. en tixotrop plastisk
oljeparaf-fingel, som ju är den primära orsaken till att
pa-raffinhaltiga oljor stelna.
Men också utan hjälp av paraflow kunna
oljorna hindras att stelna eller att bilda nätverk med
paraffinerna, nämligen genom kraftig omrörning
under nedkylningen, t.ex. i homogenisatorer.
Genom den härvid uppstående sönderpiskningen av
kristallgelerna kan stelningspunkten sänkas med
upp till 12°C. Emellertid är denna sänkning icke
stabil, i motsats till den som uppnås genom
tillsats av paraflow, ty genom rekristallisation av
paraffinerna återbildas nätverket efter viss tid,
varefter stelningspunkten åter stiger.
Gelbildningen, som uppstår vid nedkylning av
paraffinhaltiga oljor till närheten av
stelningspunkten, beror på att paraffinerna övergå från
molekylär dispers till kolloidal-dispers lösning.
Härvid bildas, i analogi till andra i kolloidkemin
kända system, solvatiserade paraffinmiceller, som
äro ansvariga för den anormala
strukturviskosi-teten vid låg temperatur. För dylika kolloidala
system kan Einsteins viskositetslag tillämpas,
enligt vilken systemets viskositet ^ uttryckes genom
m = io [1 + 2,5^]
Här är r\0 vätskans viskositet och v lösningens
volym. Storheten är dels ett uttryck för den
dispersa fasens volym, således för paraffinet och
dess solvathölje, dels för dess storlek och form.
Eftersom formeln strängt taget endast gäller, om
den dispersa fasen utgöres av klotformiga
partiklar*, vars avstånd från varandra är större än tre
gånger molekyldiametern, är dess giltighet för
nål- och plattformiga paraffiner starkt begränsad,
om icke vx ersättes med en av kristallformen
m.m. beroende funktion. Emellertid kunna med
formelns hjälp åtminstone kvalitativa tolkningar
av oljans stelnande och paraflows inverkan ges.
Vid nedkylning av en paraffinhaltig olja till
några grader över dimpunkten ökas så gott som
endast den flytande fasens viskositet tj0, och vid
ytterligare nedkylning ökas även de utfällda pa-
* Om den dispersa fasen utgöres av klotformiga partiklar, är
systemets viskositet lägre än om den består av kristalliniska
partiklar, enär de förstnämnda äga den minsta ytan och
därmed de minsta solvathöljena.
raffinernas volym, som ingår i storheten vx, tills
antar ett värde, där systemet kan betecknas
som stelnat (3 • 10° cSt). Vid tillsats av paraflow
hindras paraffinerna att solvatisera*, varför vx
blir mindre än i föregående fall och därmed även
7] 1. Sålunda ökas paraffinernas (och ceresinernas)
rörlighet och nedsättes systemets stelningspunkt.
Det inses då lätt, varför paraflows inverkan på
oljor, vilkas dimpunkter är högre än
stelningspunkten, är större än på oljor med dimpunkt
under stelningspunkten. Så länge paraffinerna
befinna sig i molekylärdispers lösning, kan
paraflow icke påverka deras solvatisering och rörlighet.
Vid raffinering av paraffinhaltiga oljor med
svavelsyra eller selektiva lösningsmedel höjes i de
flesta fall stelningspunkten, men i mera sällsynta
fall kan den även nedsättas. Vid raffineringen
avlägsnas de relativt viskösa aromatiska och
omättade kolvätena, i vilka de fasta paraffinerna
äro lättare lösliga än i de kvarhållna flytande och
mindre viskösa paraffiniska och nafteniska
kolvätena. Härigenom uppstår en minskning av t]0
men samtidigt även en ökning av vx. Om r/0
minskas endast obetydligt i förhållande till ökningen
av storleken vx, stiger stelningspunkten efter
raffineringen, och i motsatt fall sjunker den.
Vattenhaltiga oljor stelna vid högre temperatur
än vattenfria. Detta beror likaledes på en ökning
av vx, som följd av att solvatiserade iskristaller
utfällas. Även i detta fall medför tillsats av
paraflow en minskning av vx och därmed en ökning
av kristallernas rörlighet. Torra och paraffinfria
oljor stelna endast på grund av den stadiga
ökningen av "y\ o vid sjunkande temperatur, utan att
Vi kan göra sig gällande. Den genom paraflow
erhållna stelningspunktsänkningen blir därför
mindre, ju lägre stelningspunkt den olja har, till
vilken paraflow tillsättes (jfr även tabell 2).
Paraflows inverkan på oljors fysikaliska egenskaper
Paraflow är ett förhållandevis stabilt kolväte.
Stelningspunkten, som genom tillsats av 0,15 %
paraflow till en bilolja nedsatts från + 5°C till
— 15°G, är efter 7 000 km körning oförändrad.
Överhettning och underkylning ha icke någon
menlig inverkan på paraflowhaltiga oljor, ej
heller luftens syre eller katalytiskt verkande
metaller. Medan vatten, alkali och svaga syror äro
oskadliga, kan dock koncentrerad svavelsyra
förstöra paraflow. Oljornas emulgerbarhet influeras
icke av paraflow, och oxidationsstabiliteten
förblir oförändrad eller förbättras något. Endast om
den tillsatta paraflowmängden är större än 2 %,
öka sligh- och Conradson-talen nämnvärt.
Som tillsatsmedel för transformatoroljor kan
emellertid vanlig paraflow på grund av
slamtals-ökning icke alltid rekommenderas. I detta fall
användes lämpligen ett paraflow-raffinat framställt
* varvid paraffinerna vanligtvis agglomerera i viss grad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
