Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 21 oktober 1944 - Versuche mit geschweissten Trägern zur Beurteilung der Eignung der verwendeten Werkstoffe und der Art der Herstellung der Träger. Prüfung der Werkstoffe mit dem Nutschweissbiegeversuch und mit dem Kerbschlagbiegeversuch, av Oq - Über das Wesen der Reibung zwischen festen Körpern, av Oq - Insänt: Teknisk värdering av anläggningar, av Ragnar Liljeblad, Yngve Rapp, Per Frenell, Torvald Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 oktober 19 44
1217
nomförande av vissa specificerade belastningsprogram
lyckades man framkalla utmattningsbrott efter över två
miljoner belastningsvariationer. Samtliga försök avsågo
även att genom koordination med samtidigt utförda
teknologiska prov få grunder för bedömning av materialets
svetsbarhet.
Ett stort antal bilder och mikrofotografier ökar värdet
av det gedigna arbetet. Oq
DK 531.43
über das Wesen der Reibung zwischen festen Körpern,
av Ragnar Holm, CTH Handl. nr 23, Göteborg 1943. 8 s.,
2 fig. 1,00 kr.
Innehållet i denna skrift utgöres av ett föredrag, vari
förf. med utgångspunkt från sina undersökningar över den
elektriska kontaktens väsen vid metalliska ledare söker
utreda torrfriktionens natur hos fasta kroppar. Tyvärr
saknar man här ett utredande av relationerna till andra
liknande undersökningar i litteraturen [t.ex. Bowden och
Tabor, Proc. Roy. Soc. London A 169 (1939)], vilket är så
mycket mera anmärkningsvärt som förf:s resultat delvis
synas motsäga dessa. Oq
Insänt
Teknisk värdering av anläggningar
I Tekn. T. 1944, s. 753, finnes en artikel i detta ämne,
av civilingenjör Per Frenell, vilken den som ägnat något
intresse åt dylika ekonomiska problem icke kan
underlåta att med en viss förvåning studera. Förf. tycks icke
ha kännedom om det stora arbete som på olika håll
nedlagts, när det gäller att fastställa rationella
avskrivnings-och värderingsprinciper. Jag skulle bland annat vilja
hänvisa till en artikel, "Om avskrivning på fasta
produktionsmedel’, som jag publicerade i Nord. T. Tekn. Økon. 1936,
s. 129, senare i något fullständigare form under rubriken
"Depreciation of Industrial Plant" i Accounting Rev.
(Chicago) dec. 1937, omtryckt i Asea J. dec. 1939.
Det visar sig att en s.k. progressiv värdeminskningskurva,
sådan den Frenell utan saklig motivering utgår från vara
den riktiga, så långt ifrån är det, att detta ej ens gäller
för den linjära värdeminskningen. I stället ligger den riktiga
kurvan för alla normala verkliga fall under denna räta
linje. Jag hänvisar till formel (9) i ovannämnda artikel i
Asea J., där det kvarstående värdet y av en maskin eller
anläggning, som varit i bruk under t år, anges
- (b + r) T — K
+ -P_re(p/100)
^ e(P/ioo)r_j ie AJ
y motsvarar här K i Frenells formel, K motsvarar
anskaffningsvärdet (vid föränderlig prisnivå reducerat till
dagens prisnivå), och T är den ekonomiska livslängden.
Beträffande b och r hänvisas närmare till artikeln i fråga.
Här skall endast anges att de äro uttryck för
underhållskostnader samt minskad tidsenlighet. Denna kurva ligger
alltid under den räta linjen, utom för det gränsfall att
fc + r = fl, dvs. när någon ökning av
underhållskostnaderna med tiden ej förekommer och några nya
förbättrade konkurrentkonstruktioner ej heller framkomma i
marknaden. I detta fall är varje avskrivning tydligen
omotiverad och T blir oändligt. Den ideala kurvan för
kvarstående värdet kommer i detta gränsfall att sammanfalla
ined den räta linjen, som då blir en med abskissaxeln
parallell linje.
Det fel, vartill Frenell gjort sig skyldig, har tydligen sin
grund i att han utgått ifrån som axiomatiskt att de vanliga
formlerna för kapitalvärdering enligt reglerna för ränta
på ränta här kunna tillämpas, något som alls ej är fallet.
I verkligheten ligger saken till på följande sätt, varvid vi
för enkelhetens skull hålla oss till en anläggning som
kommit i kontinuitet och stabilitet i sin utveckling. Det
gäller att fastställa de riktiga avskrivningarna på de olika
anläggningsdelarna, varigenom ju automatiskt följer hur
det kvarstående värdet förändras med tiden.
Till en början är det klart, att avskrivningsperiodens
längd för varje föremål bör fastställas så att det ersättes
med ett nytt först när den härigenom uppkommande
besparingen i reparations-, underhålls- och driftkostnader
överstiger storleken av de tillkommande nya
kapitalkostnaderna, bestående av ränta och amortering på det
nytillkommande kapitalet. (Saken är icke fullt så enkel som
ovan angivits. För det närmare klargörandet hänvisas till
ovannämnda artikel.)
Det gäller vidare att avgöra huru kapitalkostnaderna böra
fördelas på användningsperiodens olika år. Den enda
rimliga utgångspunkten måste här vara att man vid
planeringen utgår från att avkastningen på rörelsen under
periodens olika år bör vara oförändrad. Det finns intet
skäl att planera så att den skulle vara större i början av
perioden eller tvärtom.
Bortse vi för enkelhetens skull från det faktum, att nya
bättre konstruktioner som regel med tiden framkomma
(detta bortseende motsvaras av r = 0 i mina förut nämnda
artiklar), betyder detta vid oförändrat penningvärde att
bruttoinkomsterna per år bli oförändrade, då ju någon
pristryckande verkan från modernare anläggningar
förut-sättes ej existera. Skall avkastningen per år vara konstant,
böra alltså omkostnaderna även vara konstanta. Som regel
växa ju reparations- och underhållskostnaderna med åren,
och alltså böra kapitalkostnaderna fördelas över
användningstidens olika år så att de äro störst vid periodens
början och kontinuerligt avta under användningstiden. För
varje år skall alltså summan av kapitalkostnader och
övriga kostnader vara konstant. Utgår man från dessa
principiellt riktiga förutsättningar, kommer man genom enkel
matematisk behandling till det resultat, som anges i mina
artiklar.
Naturligtvis får man i dylika ekonomiska frågor akta sig
för att allt för starkt schematisera och överdriva
allmängiltigheten av de erhållna resultaten. I vissa speciella fall
får man sålunda se saken annorlunda.
Bygger man exempelvis ett kraftverk på en plats, där
någon större efterfrågan på kraft till en början ej
förefinnes utan först så småningom kan upparbetas, men man
av tekniska skäl ändå måste utbygga kraftverket på en
gång till full kapacitet, så är det tydligt att
bruttoinkomsterna till en början äro relativt små och först så
småningom ökas. I ett sådant fall kan det möjligen vara
motiverat med mindre avskrivningar under periodens första
år, alltså exempelvis en avskrivningsplan enligt den av
Frenell tillämpade metoden med konstant annuitet.
Ett annat liknande fall är en husbyggnad på ofri grund
med begränsad upplåtningstid, som är så kort att man
under användningstiden ej behöver räkna med några
ökade årliga underhållskostnader eller minskade årliga
bruttointäkter. Då i detta fall såväl inkomsterna som de rörliga
omkostnaderna förutsättas lika böra även
kapitalkostnaderna fördelas lika, och alltså metoden med konstant
annuitet tillämpas.
Dessa båda sista exempel måste emellertid betraktas som
undantagsfall. För de normala fallen, som även Frenell
främst har i tankarna, gäller vad jag förut angivit.
Slutligen vill jag med ett par ord ingå på Frenells ekv.
(13), där han anger fortfarighetsvärdet vid en anläggning
bestående av en mängd anläggningsdelar, vilka utrangeras
vid olika tidpunkter, så att ersättningsanskaffningarna per
år bli ungefär konstanta. Frenell har därvid angivit detta
fortfarighetsvärde till aritmetiska mediet mellan
nyanskaffningsvärdet och restvärdet, det vill säga vid restvärde
0 = halva nyanskaffningsvärdet. I verkligheten gäller
detta antagande naturligtvis endast om den linjära av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
