Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 21 oktober 1944 - Insänt: Teknisk värdering av anläggningar, av Ragnar Liljeblad, Yngve Rapp, Per Frenell, Torvald Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1218
TEKNISK TIDSKRIFT
skrivningsprincipen vore den riktiga och tillämpades. Från
Frenells för normala förhållanden felaktiga
utgångspunkter måste detta värde tydligen bli större än halva
nyanskaffningsvärdet, men med tillämpning av de av mig
föreslagna rationella avskrivningsprinciperna däremot
mindre eller 33.—38 % av nyanskaffningsvärdet som
närmare anges i mina artiklar. Vid förutsatt stationärt
tillstånd gäller nämligen att det återstående värdet av
samtliga anläggningsdelar vid ett visst tillfälle blir lika stor del
av samtliga delars nyanskaffningsvärde som
tidsmedeltalet för en enstaka anläggningsdel taget över
användningsperiodens olika år blir i förhållande till samma dels
nyanskaffningsvärde.
För att undvika eventuella onödiga diskussioner vill jag
till slut tillägga, att jag i mina artiklar närmast tänkt på
industriella anläggningar, där restvärdet i motsats till
Frenells förutsättningar i regel kan försummas. Jag har
visserligen det oaktat tagit hänsyn till restvärdet, men på sådant
sätt att man, om det gäller en anläggningsvärdering, måste
addera detta restvärde till det erhållna resultatet.
Ragnar Liljeblad
En teknisk värdering av en anläggning måste syfta till att
söka fastställa det värde, som anläggningen har för
verksamheten. Detta tekniska värde har naturligtvis ingenting
att göra med det bokförda värdet eller
nyanskaffningsvärdet minskat med efter en eller annan metod verkställda
avskrivningar. Det tekniska värdet beräknas nämligen på
grundval av en kostnadsjämförelse mellan den i drift
varande anläggningen och en annan anläggning. Som
jämförelseobjekt utses den anläggning, som medför de lägsta
kostnaderna bland de olika anläggningar, som finnas att
välja på.
Det tekniska värdet för en anläggning är det lägsta pris
till vilket den kan försäljas och ersättas med en ny utan
förlust, eller, vilket är detsamma, det högsta pris till vilket
den kan inköpas utan att kostnaderna bli högre än om
en ny anläggning (jämförelseobjektet) installerats.
För att kunna genomföra denna kostnadsjämförelse måste
man först och främst skaffa sig en uppfattning om den i
bruk varande anläggningens återstående ekonomiska
användningstid. Denna beror av den nya anläggningens
kapital*, reproduktions- och underhållskostnader, den gamla
anläggningens underhållskostnader och skrotvärdet av den
gamla och nya anläggningen samt slutligen alla dessa
kostnaders variationer med tiden. En förutsättning för att det
verkligen finnes en viss begränsad ekonomisk
användningstid för en anläggning är givetvis antingen en
fortskridande teknisk utveckling eller att den gamla anläggningens
underhållskostnader växa med användningstiden eller att
båda omnämnda faktorer samverka. En anläggning med
konstanta underhållskostnader i ett samhälle utan tekniska
framsteg har därför obegränsad livslängd och ett konstant
tekniskt värde.
Metoderna för beräkning av den ekonomiska
användningstiden skola här icke närmare beröras, emedan det för det
fortsatta resonemanget är tillräckligt, att en sådan
användningstid existerar och att den på det ena eller andra sättet
är fastställd.
I och med att den gamla anläggningens användningstid är
bestämd och att denna anläggning skall ersättas med en
ny, kan den för beräkningen av tekniska värdet
nödvändiga kostnadsjämförelsen utan svårighet genomföras blott
man har klart för sig, att jämförelsen endast omfattar
framtida händelser.
Beteckna med
tg = den gamla anläggningens återstående
användningstid,
Nn = nuvärdet av kostnaderna för en ny anläggning
inklusive nuvärdet av underhåll och ersättningar
(efter avdrag för skrotvärdet) som installeras vid
kal-kylationstillfället t — 0 hänfört till samma tidpunkt,
Fig. 1. Fig. 2.
Nn — motsvarande värde för en ny anläggning som
installeras vid tidpunkten t —t g hänfört till
tidpunkten t = t g,
Rg — skrotvärdet av den gamla anläggningen vid
tidpunkten t — tg,
Ug = nuvärdet av den gamla anläggningens
underhållskostnader under tidsperioden 0 — tg hänförda till
tidpunkten t — 0,
X c= den gamla anläggningens "tekniska värde" vid
tidpunkten t — 0,
q = räntefaktor ^q = 1 + r — räntefot i % j.
Om en ny anläggning installeras vid tidpunkten t — 0 och
den gamla slopas, uppstå kostnader vars nuvärde (jfr
fig. 1) är
Nn—X
Om däremot den gamla anläggningen bibehålles under en
tidsperiod 0 — t g uppstå kostnader, vars nuvärde (jfr fig.
2) är
(Nn — Rg) ■ q~l9 + Ug
Det tekniska värdet X är därför vid t = 0
X = Nn-N„- q~l9 ^Rg.q-fg - Ug
Detta utgör det allmänna uttrycket för beräkning av en
anläggnings tekniska värde. För att från denna ekvation
anlända till det av Frenell i formel (4) definierade
"nutidsvärdet" (Kt) måste följande antaganden göras:
inga förbättrade tekniska konstruktioner förväntas
framkomma under den gamla anläggningens återstående
användningstid (dvs. Nn — Nn)’,
de årliga underhållskostnaderna för den gamla och nya
anläggningen äro konstanta och oberoende av
användningstiden;
underhållskostnaderna äro exakt lika för den gamla och
den nya anläggningen;
skrotvärdet för den nya och gamla anläggningen är lika;
den totala användningstiden för den gamla och nya
anläggningen är lika.
Dessa antaganden innebära i allmänhet ett starkt
åsidosättande av vanligast förekommande verkliga förhållanden
och den av Frenell uppställda formeln torde därför ha ett
mycket begränsat värde. Sålunda torde de "värdekurvor",
som författaren presenterar i sin fig. 5, i verkligheten
vanligen förlöpa på ett helt annat sätt. I stället för att vara
konkava mot tidsaxeln äro de sålunda vanligen konvexa
mot samma axel.
Slutligen torde den definition på värdeminskning, som
Frenell definierar i och med ekv. (3), icke kunna förbigås
opåtald. Vad som här kallas "värdeminskning" är ju i
stället medelårskostnaden för det fasta realkapitalet i form
av kalkylatorisk ränta och reproduktionskostnader, över
huvud taget är hela tankegången vid härledning av ekv. (4)
oklar och lämnar icke uttryck för de ekonomiska
realiteterna. Av denna anledning ha också alla de förenklade
antaganden, som ligga till grund för nämnda ekv. (4) icke
observerats av Frenell.
En användning av värdeminskningsbegreppet är dessutom
alldeles onödig, när det gäller kostnadsjämförelser av här
behandlat slag. Kostnadsjämförelser äro ju, som de flesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
