Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 4 november 1944 - »Teknikens revolution» — en ingenjör som kulturkritiker, av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 19 Ak
1261
"Teknikens revolution"
— en ingenjör som kulturkritiker
DK 008 : 17 : 6
Den danske civilingenjören Ove Hoff har skrivit en bok
med titeln "Teknikkens Revolution". Det är inte därför
någon rent teknisk bok, men den bygger alltigenom, i valet
av iakttagelser och exempel, på författarens tekniska
vetande. Den utgör, kan man säga, ett försök att betrakta
den moderna tekniken ur rent mänsklig synpunkt, att få
fram en bild av teknikens rätta plats i den mänskliga
samlevnaden — delvis under polemik mot fördomar och
vanföreställningar, som de flesta av oss är fångna i. Men
vår tid skulle inte vara "teknikens epok" framför andra,
om det inte snart visade sig, att Hoffs tillsynes begränsade
försök vidgar sig till en kulturanalys i stor stil, med de
allra vidaste perspektiv. Sonden sätts in på en känslig
punkt. Nalkas man vår moderna kultur från den tekniska
sidan tvingas man snabbt in i allt det, varom striden står:
storstäder, maskindyrkan, massuggestion (likriktning),
arbetslöshet contra "full sysselsättning", statsdrift contra
fri konkurrens, centralisering och rationalisering contra
människornas frihet och trivsel.
Hoffs tes är denna: så sant som tekniken skall vara en
tjänare åt människan — och inte tvärtom — så sant är
också vår uppfattning av människan avgörande för hur
vi nyttjar de tekniska framstegen. Så långt kan säkerligen
de flesta följa honom. Men han går längre. Liberalismens
och humanismens epok (med sin ljusa människotro) är
enligt honom jämgammal med den tekniska epoken, vars
ursprung han daterar till 1778, ångmaskinens födelseår.
Den liberala och humana tron blev tätt sammanflätad med
den ovillkorliga tillit till "framsteget", till "utvecklingen",
som fick sin avgörande stimulans av de tusentals
uppfinningarna och sin dödsstöt i första världskriget — eller
skall vi säga en knock-out, efter vilken den aldrig riktigt
hämtat sig. Den liberala humanismen är sålunda den
tekniska tidsålderns egen företeelse, dess ideologi, och den
är .— enligt författaren — knäckt. Den har inte kunnat
korrigera eller motverka de missbildningar och förirringar,
som den första tekniska bèrusningen framkallade.
Botemedlet ser han i en återgång till den kristna
människouppfattningen: människan skapad till Guds avbild, men
"fallen", svag och syndfull, dock sträckande sig mot
gudomlig frälsning. Godheten i människan är inte ett
faktum, bara en möjlighet.
Det kanske förefaller en och annan besynnerligt att en
förändring i grundåskådningen skulle kunna framkalla så
stora verkningar som Ove Hoff förutspår. Men han
utvecklar det snabbt och icke utan fyndighet. Dessförinnan
har han dock i två huvudavdelningar av boken givit sin
rundmålning av den tekniska revolutionens avigsidor och
den påkallar stort intresse. Kanske kommer han som
författare bäst till sin rätt i dessa tidigare partier, där hans
tekniska vetande ger påståendena en välgörande exakthet.
Det avsnitt i kapitlet "Krcefternes frie Spil", som söker
motivera uppfattningen att ångmaskinens uppfinning
verkligen är ett stort vägskäl i historien är mycket övertygande.
Hans skildring av hur upplysningens och Rousseaus glada
tro vann en skenbar men alldeles överväldigande
bekräftelse genom teknikens frammarsch är slående riktig.
Rousseau trodde på människans naturliga godhet, han menade
uppriktigt, att människan i sig själv är ett lyckligt och
harmoniskt väsen, som endast genom dålig miljö, dålig
uppfostran och bristande utvecklingsmöjligheter har sjunkit
Hoff, O: Teknikkens Revolution, Samlerens Förlag,
Köpenhamn 1944. 205 s., 84 ill.
ner till att bli — den människa vi alla känner. Gör henne
fri från tvång och auktoritet och hon skall bli lycklig!
I franska revolutionen spelade dessa idéer en väldig roll;
de spelade med även i den sentida ryska. I vår tids
uppfostringsidéer är de ännu ofrånkomliga även om man på
sistone märkt att folk börjat tvivla lite smått på läran.
Alltnog, det skedde en stor frigörelse, socialt, politiskt,
kyrkligt — och knappt var den inledd, förrän de tekniska
framstegen började infinna sig som på beställning. Det
såg ut som ett trolleri. Att mänskligheten nu verkligen
tagit det avgörande steget i sin historia kunde inte
betvivlas. 1800-talet blev, vad de ledande impulserna
beträffar, ett optimistiskt, rationellt, framstegsivrande
århundrade; hos dess ledande andar levde en okuvlig övertygelse
om "wie herrlich weit wir es gebracht" och en lika okuvlig
tro att allt nog skulle sluta bra till sist. Uppfinningarnas
segertåg måste ju dra hela kulturen, hela människan med
sig: nu var miljön förbättrad, nu skulle människan bli
god. Det är naturligtvis ingen invändning mot rationell
planering och mot ordentlig organisation om man med
Ove Hoff anmärker, att det måste ha varit något fel i
själva grundåskådningen, eftersom vi kom så vilse, och
eftersom tekniken till sist kom att bli så utomordentligt
illa använd — ur mänsklig synpunkt. Hur kunde det
gränslösa förtroendet för människan — hennes upphöjelse till
gud — utmynna i ett cyniskt människoförakt? Ove Hoff
menar att det finns ett kausalsammanhang.
I kapitlet "Status gøres op" granskar Hoff systematiskt
maskinålderns syndaregister. Han jämför denna tidsålders
överklass, i meningen av folk, som man ser upp till och
anser ledande, med andra tiders och kommer till det
resultatet att den var — eller är .— övervägande
fackbeto-nad; den kom att sakna den mänskliga överblick och
allsidiga utbildning som utmärkt tidigare överklasser. Förr
fick man sociala privilegier som lön för viss krävande
tjänst åt samhället, i maskinåldern blev var och en, utan
närmare förpliktelse, sin egen lyckas smed: ansvarskänslan
för andra försvagades. Konkurrensbegreppet premierade
inte bara den vanliga duktigheten utan också
hänsynslösheten. Man kom att räkna endast med de värden som
kunde mätas i pengar. De duktiga fackmän — läkare,
ingenjörer eller forskare — som bildade den mycket högt
aktade intellektuella överklassen, blev ytterst strängt
specialiserade, antalet av dem som hade utblick över mer
än ett område minskades allt mer. Människokunskapen
gick tillbaka, den vetenskapliga nya psykologin har
åtminstone ännu inte hunnit ersätta den. Vidare bröt man
med traditionerna på olika områden, det ansågs som en
dygd att vara oberoende av det gångna. Hoff tar ett
tekniskt exempel på olägenheterna. Innan man kände till den
kemiska analysen av tackjärn, brukade man sammansätta
sina järnblandningar enligt erfarenheten att produkterna
från olika järnverk hade skilda egenskaper. De kemiska
analyserna avslöjade efterhand att dessa olika järnsorter
hade samma kemiska sammansättning. Den traditionella
uppfattningen byggde tydligen på övertro. Nej, säger Hoff,
de sista decennierna har lärt oss, att det låg sanning i de
gamles uppfattning: all identitet i sammansättningen till
trots, kan man inte "opnaa samme Kvaliteter med tysk
eller engelsk Raajern, som med svensk Trækulsjern". Det
låg värden i traditionen, även ekonomiska värden, som
maskinåldern med sin friska framfusighet förskingrade.
Hoff fortsätter syndaregistret: centralisering och
rationalisering har i många fall förtrampat psykologiska
tillgångar. Vinsten av de växande, till sist jättelika
produktionsenheterna förnekar han; det alltför stora företaget
måste hålla en oekonomisk kontrollapparat. De lokala,
smärre, i landet utspridda företagen försvarar han
däremot med lidelse och skicklighet under hänvisning till
danska förhållanden. Man har i överdriven grad trott på
att fysikens lagar efter hand skulle kunna överföras också
på de människor, som arbetade vid maskinerna; man
räknade miste. Hoff anmärker på "det anonyma ansvaret" i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
