Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 4 november 1944 - Teletekniken i Schweiz just nu, av Björn Nilsson och Hans Werthén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1944
1269
Fig. 3. Antenn till decimeterstation. Man ser äuen
sändarens högfrekvensdel.
problemet med relästationer relativt lätt; man
kopplar helt enkelt ihop två par sändare och
mottagare på respektive lågfrekvenssidor.
Bärvågseffekten uppgår till 2 W och maximal räckvidd
vid direkt sikt är, tack vare antennsystemets
starka riktverkan, så stor som 200 km. Antennen,
lika för sändare och mottagare, består av en
dubbeldipol med hopfällbar "grind"-reflektor (se
fig. 3). Sändarens högfrekvensdel sitter monterad
på antennen och är relativt enkelt utförd.
Mottagaren (fig. 4) har i stället automatisk
finavstämning, så att en liten förändring av sändarens
frekvens ej inverkar. I övrigt innehåller
mottagar-lådan bl.a. en gaffelkoppling på lågfrekvenssidan
för övergång till tvåtrådsledning, så att man t.ex.
kan infoga två decimeterstationer i en vanlig
kabelförbindelse, om någon sträcka blivit
förstörd. I sitt nuvarande utförande är stationen
avsedd för militära ändamål och bärbar. Speciella
tillsatsaggregat finnas dels för transmission av
fingerskiveimpulser, dels för samtidigt
överförande av fyra kommunikationskanaler (telefoni,
telegrafi eller fjärrskrift). För att kunna använda
normalt frekvenssving 75 kp/s begränsas talbanden
och tre av kanalerna förmoduleras till platser
strax ovanför det fjärde talbandet. Alla fyra
banden uppta då totalt ett utrymme av ca 15 kp/s,
varför signal-störningsförhållandet blir
betryggande utan att transmissionens erforderliga
band-bi edd förorsakar speciella svårigheter.
Det andra ultrakortvågsaggregatet utgöres av en
"alptelefon" för civilt bruk, med vars hjälp
svårtillgängliga platser bekvämt kunna kopplas in på
ett automatiserat rikstelefonnät. Till detta
anslutes då en nätdriven station, som har 10 W
sänd-effekt, medan abonnentapparaten (se fig. 5)
matas av inbyggda batterier och ger 0,3 W. Den
inkopplas automatiskt med vissa tidsintervall, så
att den kan nås av anrop från nätet, vilket sker
under förmedling av telefonist. Anrop från abon-
Fig. 4. Apparatlåda till decimeterstation, innehållande
mottagare, sändarmodulator och gaffelkoppling.
nenten är däremot helautomatiskt. Förbindelsen
arbetar på 4—7 m våglängd med
amplitudmo-dulation och har dipolantenn.
Det tredje exemplet på
ultrakortvågstelefoniut-rustningar är en ytterst liten decimetertransceiver
för kommunikation inom infanterikompani.
Antennen fästes på en hjälm, och all driveffekt
erhålles från en handgenerator av samma volym
som transceivern, 0,5 dm3. Räckvidden uppgår till
någon kilometer.
Bland övriga ultrakortvågsutrustningar, som
tillverkas, märkas radiosonder för automatisk
utsändning av meteorologiska observationer från
ballong samt frekvensmodulerad polis- och
brandkårsradio. Vidare hade försök gjorts med
tågledning per ultrakortvåg. Som ett exempel på
framtidsmöjligheterna kan nämnas, att
överförande av televisionsprogram till olika sändare i
praktiken endast torde kunna realiseras med
riktad trådlös transmission via relästationer. Dessa
behöva ej uppställas på tillnärmelsevis så små
avstånd som förstärkarstationerna i en
högfre-kvensförbindelse på koaxialkabel.
Av de många intressanta produkterna inom
teletekniken för övrigt kunna anföras
rundradiokort-vågssändare. aggregat för talförvrängning vid
militär och kommersiell radiotrafik,
trådradio-utrustningar (den schweiziska trådradion har
hunnit tämligen långt; i de större städerna har
Fig. 5.
Abonnentapparat
till
telefonsij-system för
ultrakortvåg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
