Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 49. 9 december 1944 - Penicillin, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 december 19AA
1405
Penicillin
Civilingenjör Sigge Hähnel, LSTF, Stockholm
År 1929 iakttog A Fleming vid St Mary’s
Hospital, London, att en mögelsvamp, Penicillum
notatum, i en kultur av stafylokocker runt omkring
sig hade åstadkommit en vid bakteriefri zon. Han
konstaterade, att svampen producerat ett ämne,
som förstör en hel del bakteriearter. Han kallade
detta ämne penicillin och konstaterade, att det
ej skadade vita blodkroppar eller kroppens
vävnader. Fleming fullföljde icke sin iakttagelse,
utan den grundläggande undersökningen av detta
märkliga ämne har utförts av en stor
forskargrupp vid Sir William Dunn School of Pathology,
Oxford. Denna grupp bildades år 1938 på
initiativ av H W Florey och E Chain.
Penicillin har visat sig vara en instabil syra,
som mögelsvampen alstrar i mycket små
kvantiteter men som har en förbluffande stark verkan
på för densamma känsliga bakteriearter.
Penicillinpreparats verkan mätes för närvarande i
"oxfordenheter". En sådan enhet var
ursprungligen mängden penicillin i 1 ml av en viss vid
Sir William Dunn School framställd
förrådslösning1. Den anges även vara den mängd penicillin,
som löst i 50 ml köttextrakt nätt och jämnt
förhindrar tillväxten av Staphylococcus aureus2. Det
har senare visat sig, att 1 mg ren penicillin
motsvarar ca 1 500 oxfordenheter1. Genom en enkel
räkning finner man alltså, att en
penicillinkoncentration på ca 1,5 mg per 100 1 är tillräcklig
för att effektivt bekämpa Staphylococcus aureus.
Det finns emellertid andra bakteriearter, som äro
så känsliga, att halva denna koncentration räcker.
Redan Fleming fann, att olika bakteriearter
endera starkt påverkas av penicillin eller också inte
alls. Undersökningarna i Oxford ha bekräftat
detta. Egendomligt nog befanns, att de
känsliga bakterierna i regel absorbera vissa
färgämnen, under det de okänsliga icke göra detta. Bland
de känsligaste äro streptokocker och
stafylokocker, vilka vanligen orsaka sårinfektioner, samt
de organismer, som ge upphov till kallbrand.
Därför har penicillin visat sig vara utmärkt för
sårbehandling. Enligt en amerikansk tidskrift3 gåvo
de lysande resultat, som erhöllos vid behandling
av brännskador från en olycka i Boston i augusti
1943, en kraftig impuls till igångsättande av
storfabrikation. Annars torde väl det stora militära
behovet av penicillin vara den främsta orsaken
till den rekordartade snabbhet, varmed man i
DK 615.372
USA trots mycket stora svårigheter lyckats nå
fram till verklig stordrift. Andra
penicillinkänsliga organismer äro de, som orsaka bölder,
lunginflammation, gonorré, difteri,
hjärnhinneinflammation och troligen syfilis. Hittills har emellertid
det stora militära behovet av penicillin förhindrat
dess användning i större skala på dessa icke
speciellt krigsbetonade sjukdomar.
För penicillin okänsliga organismer äro de, som
orsaka tuberkulos, tyfoidfeber, Maltafeber och
pest. Efter vad man hittills vet, är penicillin
värdelöst vid alla virussjukdomar, t.ex.
barnförlamning, influensa och förkylningssjukdomar.
För närvarande använder man preparat, som
utom en relativt stor mängd icke verksamma men
icke heller giftiga organiska ämnen innehåller
natriumsaltet av penicillin. Vid sårbehandling
anbringar man penicillin lokalt, vanligen i
saltlösning men även i pulverform. Har infektionen
spritt sig i blodbanorna införes preparatet genom
injektion i en åder eller i muskelvävnaden.
Penicillin sönderdelas mycket fort i
matsmältningskanalen och kan därför ej tas in genom munnen.
Efter en injektion försvinner det ur blodet på
omkring en timme, varvid ungefär hälften
återfinnes i urinen. Täta injektioner äro därför
nödvändiga för upprätthållande av tillräcklig
koncentration i blodet. Florey lär ha sagt, att det är
som att hälla vatten i ett kärl med öppen
bottenkran. För ett medelsvårt fall av en
infektionssjukdom anses 40 000—120 000 enheter per dag
under en vecka behövas. Behandling av gonorré
går dock vanligen mycket fortare. För
sårbehandling fordras ca 50 000 enheter men mängden är
givetvis mycket beroende av sårets storlek3.
Penicillin intar en särställning bland
kemotera-peutiska preparat, ty det är i motsats till alla
andra icke giftigt. Det har visat sig, att det på
intet sätt angriper de vita blodkropparna eller
kroppens vävnader. Mycket stora överdoseringar
ha vid djurförsök ej visat några dåliga
verkningar. Egentligen är kanske penicillin ej heller
ett bakteriegift, ty det synes icke döda bakterierna
utan förhindrar endast deras förökning,
varigenom de duka under för värdorganismens
försvarskrafter. Liksom sulfonamiderna, som anses
förhindra bakteriernas näringsupptagning,
understöder penicillin alltså kroppens naturliga försvar
men är i motsats till sulfonamiderna icke giftigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
