Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 49. 9 december 1944 - Arktisk mineralolja, av B Engel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 december 1944
1429
fältet låg mitt i ödemarken i en kuperad, sjörik och sänk
terräng, och enda möjligheten var att transportera oljan
och bensinen på små kärror eller slädar med hundspann
till Björnfloden, där dunkarna lastades på pråmar och
vidarebefordrades till Björnsjön. Inte heller denna väg
vai-lri från besvärligheter. Älvleden avbröts genom talrika
forsar, där nya omlastningar måste äga rum. För att
övervinna dessa svårigheter beslöt man att lägga ett par "pipe
lines" från raffinaderiet till gruvdistriktet och dessa voro
de allra första rörledningar i mineraloljeteknikens
historia, som voro avsedda för fjärrtransport av raffinerade
produkter.
I den mån som efterfrågan på bränsle ökades forcerades
även sökandet efter nya oljekällor. År 1933 borrades ett
nytt hål med förhållandevis stor kapacitet, och
raffinaderiet utbyggdes ytterligare, bl.a. med en avdelning för
framställning av flygplansbränsle. Under tiden 1933—1941
bedrevs en febril verksamhet, och borrtornen växte som
svampar ur jorden. I början av 1941 omfattade hela
oljefältet en areal av flera tusen knf och årsproduktionen
hade stigit till 10 000 m3 flygbensin, 15 000 m3 motorbensin
och 28 000 m3 dieselolja. Hela produktionen förbrukades
av stora industri- och transportföretag, såsom Eldorado
Mines, Hudson Bay Co., Diocese of the Arctic, United Air
Services, Canadian Airways Ltd, men en del gick även till
enskilda konsumenter. Den ökade produktionen medförde
ett kraftigt prisfall i den arktiska zonen, för bensin t.ex.
från 2 till 0,30 kr/1.
Till en början utgjorde de arktiska oljefyndigheterna
som sagt endast ett intressant kuriosum, men så
småningom gjorde sig kapitalintressen gällande, vilka
slutligen utvecklade sig till en internationell företagsamhet av
stora mått. Den arktiska oljeproduktionen, som i början
endast utnyttjades för fredliga ändamål, ådrog sig snart
även militärt intresse. När det västra halvklotet mer och
mer råkade i krigets farozon, upptäckte Förenta
Staternas militärledning den stora strategiska betydelse, som
de nordkanadensiska oljefyndigheterna ägde för arméns,
flottans och flygets bränsleförsörjning.
Med anfallet mot Pearl Harbour började ett nytt skede
i Fort Normans historia. Amerika råkade i krig med Japan,
och halvön Alaska blev en strategisk bas av största
betydelse, icke endast för Nordamerikas försvar utan även för
offensiva operationer norrifrån mot de japanska öarna.
Därmed blev transportfrågan ett problem av första ordningen.
För transport av bränsle och andra förnödenheter från
moderlandet till Alaska stodo då endast sjö- och
luftvägarna till förfogande, och dessa voro starkt begränsade.
Sjövägarna, som förut trafikerades för oljetransport från
Kalifornien till Alaska, kunde icke tas i anspråk, enär de
allierades tonnage var till bristningsgränsen upptaget på
andra router mot Europa och Stilla Havet. Dessutom voro
fartyg, som trafikerade den nordamerikanska västkusten,
ständigt utsatta för risken att anfallas av japanerna. Även
för transporter med flygplan voro resurserna ytterst
bristfälliga.
Alaskas försörjning med bränsle och andra förnödenheter
måste alltså helst ske oberoende av luft- och
sjöförbindelserna. Sålunda fattades ett djärvt beslut: oljeproduktionen
i Fort Norman skulle utökas i så stor utsträckning, att
arméns, flottans och flygets behov i Alaska och
Nordkanada helt kunde tillgodoses, en oljeledning skulle
läggas för att leda det flytande bränslet direkt från
oljefältet till kusten, och dessutom skulle moderlandet
förbindas med Alaska genom en landsväg genom västra
Kanada.
År 1942 började planerna förverkligas. En ca 1 000 km
lång oljeledning byggdes från Fort Norman genom
Mac-kenzie-Yukon-distriktet till White Horse, där ett
raffinaderi skulle byggas för framställning av flygbensin,
motorbensin samt diesel- och smörjoljor.
Nu uppstod även frågan hur mycket olja, som skulle
kunna utvinnas i Fort Norman samt om kvantiteten skulle
räcka till för att täcka de militära och civila behoven.
Före kriget hade ju inga undersökningar gjorts
beträffande oljefältens potentiella storlek, eftersom
produktionen varit helt tillräcklig för den dåvarande civila
konsumtionen. Dessutom var borrningsverksamheten på grund
av de klimatiska förhållandena begränsad till de tre
sommarmånaderna maj, juni och juli, och man hade ingen
erfarenhet av arbete under de stränga vintermånaderna.
Ytterligare ett svårt problem var personalfrågan, med
hänsyn till inkallelser och insats av arbetskraft i andra
krigsviktiga företag, samt slutligen frågan om transport av de
till nybyggena erforderliga materiella förnödenheterna. I
hela frågekomplexet fanns endast en punkt, som utgjorde
en angenäm överraskning: oljan tålde den lägsta
vinter-temperaturen utan att stelna. Till och med vid så låga
temperaturer som — 70°C var oljan så lättflytande att den
utan svårighet kunde pumpas.
Men hindren verkade ingalunda avskräckande. Den 1 maj
1942 undertecknades ett kontrakt mellan amerikanska
myndigheter och Imperial Oil Co. Ltd, enligt vilket det
sistnämnda åtog sig att omedelbart öka
borrningsverksamheten i syfte att öka Fort Normans oljeproduktion.
Åtgärder skulle vidtas för att möta alla genom det arktiska
klimatet uppstående svårigheter, under det att
investeringarna skulle hållas inom rimliga gränser, för att
produktionskostnaderna icke skulle bli nämnvärt högre än i
kontinentens sydligare delar. Redan i juni 1942 började
man att bygga större arbetsläger för teknisk personal och
övrig arbetskraft, varefter landsvägsbygget skulle
igångsättas. Maskiner och byggnadsmaterial transporterades
från USA med tåg och på äldre landsvägar norrut till
ödemarkens gränser. Färden gick vidare en 480 km lång
sträcka på floderna Athabasca och Slave Rivers till Fort
Fitzgerald, där den avbröts på grund av flodens forsar.
Efter en 25 km lång landtransport genom oländig terräng
fortsattes transporterna 315 km på Slave River till Great
Slave Lake, 200 km över denna sjö till Mackenzie River
och slutligen en 900 km lång sträcka nedför denna flod.
Sannerligen en besvärlig transportled med ännu
besvärligare avbrott.
Samtidigt fortsatte borrningsverksamheten i Fort Norman
och den 17 juli 1942 rann olja från det första nyborrade
hålet. Arbetet pågick oavbrutet trots polarvinterns kyla,
snö och is. I januari 1943 voro ytterligare borrhål
färdigställda, och snart visade det sig att den producerade
oljemängden överträffade alla förväntningar. I gynnsammaste
fall hade man nämligen räknat med en produktion av
några hundra tusen m3/år, men istället har kapaciteten
enligt uppgift (Petr. Times 1943—1944) redan överskridit
miljongränsen. Den har sålunda kommit upp i samma
storleksordning som produktionen i Alberta (Turner Valley
m.m.).
Resultatet gav anledning till fortsatta borrningar, som
finansieras och exploateras av Kanadas och USA:s
regeringar, och några månader senare påträffades ytterligare
oljefyndigheter på andra sidan Mackenziefloden. Samtidigt
började man bygga en ny stor oljeledning för att leda
oljan till White Horse, där raffineringen äger rum. Många
tekniker och andra arbetskrafter ha tillkallats för
konstruktion av rörledningarna och raffinaderiet men även
vägbygget genom ödemarken, anläggning av flygplatser,
varv m.m. sysselsätter tusentals personer.
Redan nu strömma stora oljemängder (ca 200 000 t/år)
från Fort Norman till Alaska, för närvarande främst för
militärt bruk i kriget mot Japan, men efter kriget avsedda
även för det civila livets behov. Den arktiska oljan*
har fått beteckningen "Canol", sammansatt av "Canada"
och "oil". Tack vare denna oljerikedom bör Kanadas
industriella utveckling och välstånd gå en storartad
utveckling till mötes. B Engel
* Som övriga hittills kända arktiska oljekällor kunna
Ust-IJssa i Nordryssland och fyndig-heter i östra Sibirien nämnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
