- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 74. 1944 /
1450

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 50. 16 december 1944 - Hur flygande bomben är konstruerad, av sah

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1450

■ TEKNISK TIDSKRIFT

Fig. 1. Sektion genom den flygande bomben (efter Flight).

Bomben kan startas antingen från ett annat flygplan,
som bär den på sin rygg, eller, vilket är vanligast, från en
startramp på marken. Sedan bränsle och luft fyllts på
samt kurs, höjd och distans blivit inställda, kopplas en
yttre luft- eller gaskälla till ett intag på bombkroppen,
varjämte en strömkälla kopplas till tändstiftet. Bränslet
släp-pes på och börjar spruta genom de nio munstyckena i
förbränningsrummet tillsammans med luft från de tre
startmunstyckena. En gnista från tändstiftet tänder
blandningen och motorn arbetar då som en jättelik blåslampa
utan att lämna någon reaktionskraft att tala om. När
motorn är tillräckligt varm för att starta själv, kopplas
strömmen från tändstiftet och maskinen sändes i väg med hjälp
av raketer, laddade med bensin och flytande syre. Bomben

accelererar hastigt längs rampen och hjälpes därunder i
allt högre grad av motorn. Hastigheten måste uppgå till
omkring 350 km/h innan maskinen lämnar rampen, dels
därför att vingarna icke bära förrän vid ca 250 km/h, dels
därför att reaktionsmotorn icke fungerar tillfredsställande
vid lägre hastighet. När bomben har lämnat rampen ökas
hastigheten så småningom till ca 600 km/h, då jämvikt
uppnås mellan drivkraft och motstånd.

Temperingsanordningen är gjord i form av en luftlogg,
bestående av en roterande propeller på bombnosen, och ett
vanligt räkneverk. Detta inställes på den önskade
distansen, och allt eftersom propellern roterar återställes
räkneverket ned mot noll. Efter ca 60 km väg armeras bomben,
och 60 km innan målet nås sättes radiosändaren i gång
i de bomber, som äro försedda med sådan. Då räkneverket
har gått ned till noll, utlöses i bombens stjärt en
anordning, som blockerar alla styrverk, varvid maskinen går på
nosen i en brant dykning. Genom centrifugalkraften kastas
återstående bränsle mot tankens överdel, så att motorn
stoppas. Då maskinen slår i marken bringas
stridsladdningen att explodera av tändrör i bombens nos och buk
(Flight, 5 okt. 1944).

Fig. 2. Reaktionsmotor i den flygande bomben; överst
sektion, därunder främre gallret, underst bladventilernas
verkan.

Bekämpningen av de flygande bomberna vållade
engelsmännen mycket stora svårigheter, ehuru man genom
flygspaning mot den franska kusten och genom annan
underrättelsetjänst i stort sett var beredd. Försvarsplanen
omfattade en ballongspärr alldeles utanför London, ett
luftvärnsbälte vid kusten och ett jaktplansförsvar över
Kanalen.

Huvudförsvaret synes ha kommit på jaktplanens lott,
ehuru dessa hade många svårigheter att kämpa emot. För
det första var det mycket få jaktplanstyper som hade
tillräcklig hastighet för att hinna i fatt bomberna i vågrätt
flykt, och de långsammare typerna måste därför bekämpa
dem genom störtdykning. En metod som framgångsrikt
användes av skickliga flygare på de snabba jaktplanen var
att flyga ifatt bomberna och sedan med en snärt av vingen
vända dem på rygg, då de omedelbart störtade.

Bomberna voro mycket svåra att upptäcka på grund av
sin stora hastighet och låga flyghöjd, i synnerhet som de
i regel avskötos i mulet väder. Beskjutningen måste vidare
ske på högst 300 m avstånd, dock inte så nära att flygaren
riskerade sitt eget plan. En stor andel i framgången
härvidlag fick en av Sir Thomas Merton konstruerad enkel
avståndsmätare, som inte kostade mera än en shilling.

Av de bomber som jaktplanen släppte igenom lär
luftvärnet ha kunnat skjuta ner 74 %, medan ballongspärren
uppfångade 15 % av de resterande. Allt som allt lär man
i slutet av bombanfallsperioden ha kunnat oskadliggöra ca
70 % av de avsända bomberna, medan endast 9 % nådde
målet; de övriga 20 % störtade av sig själva, beroende på
konstruktionens osäkerhet. sah

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 13 22:11:54 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1944/1462.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free