Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 51. 23 december 1944 - »Port Winston», av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 december 19M
1477
Fig. 2. Flytande pir under bogsering.
Det är ingen lätt sak att åstadkomma en pir hundratals
meter lång på en öppen kust med en skillnad på över 6 m
mellan ebb och flod. Svårigheterna ökades givetvis av att
piren än måste flyta och än vila på sanden eller ännu värre
på klippig botten. Detta problem hade studerats ända
sedan början av kriget, utan att man hade kommit till
något effektivt resultat, men år 1942 ingrep den engelske
premiärministern personligen. Han förklarade, att pirer
måste byggas, som kunde flyta med tidvattnet. "Jag önskar
få bästa möjliga lösning på problemet. Gör inga
invändningar. Svårigheterna komma själva att svara för
invändningarna." Resultatet blev, att man i början på 1943 hade
byggt en provpir. Denna pir visade sig under vintern
1943—1944 till fullo motsvara förväntningarna, och så
kunde arbetet med att bygga pirer till en sammanlagd
längd av 11 km ta sin början.
Uppgiften att bygga betongkasuner, att ställa i ordning
pirutrustningen och sätta samman denna till sektioner
lämpliga att bogseras, att bygga de flytande vågbrytarna
och att ställa i ordning de fartyg, som skulle sänkas, så att
detta kunde ske lätt och snabbt utan att de kantrade, var
en kapplöpning med tiden fram till invasionsdagen. Till
dessa i sig själva oerhörda uppgifter kommo andra såsom
att bogsera kasunerna och de flytande vågbrytarna och
pirutrustningen från byggnadsplatserna till
hopsättningsställena, vilket krävde 500 bogserturer, därav några från
så avlägsna hamnar som Leith eller Glasgow, till
sydkusten. Därtill kom underhållet av bogserbåtarna och
deras iordningställande för transporterna över havet och
slutligen utbildningen av den militära personal, som skulle
verkställa hamnbygget på den fientliga kusten. Det första
ledet i hamnbyggandet var att sänka de gamla fartygen,
som trots sin ålder gjorde överfarten omedelbart bakom
de invaderande styrkorna och som alla anlände utan några
svårigheter. De sänktes genom språngning och deras
besättningar fördes sedan tillbaka till hemlandet. Hela denna
del av byggnadsprogrammet utfördes med fullständig
framgång under de första fem dagarna efter dagen D.
Under tiden bogserades betongkasuner, de flytande
vågbrytarna och pirerna över Kanalen med en
genomsnittsfart av 4 knop (fig. 2); hela distansen var ca 200 km. De
145 m långa släpen på sammanlagt 1,5 Mt skyddades av
flyg och sjöstridskrafter och förlusterna voro obetydliga.
Senare utrustades de flesta kasunerna med Boforskanoner
och 20 t ammunition samt skydd för kanonservisen. För
bogsering av utrustningen stodo 85 bogserare till
förfogande. Minst 210 bogserturer erfordrades, vilket var liktydigt
med en last av 1 Mt, vilket lämnade en mycket liten
marginal för krigsförluster. Varje färd tur och retur
beräknades ta tre dagar. Endast mycket få bogserare gingo
förlorade.
Vid ankomsten måste betongkasunerna sänkas exakt på
de platser, som hade utvalts vid rekognosceringar
invasionsdagen. Trots svårigheten att placera kasunerna på
de exakta punkterna utfördes denna operation med mycket
stor framgång. På trettonde dagen efter invasionen befann
sig hälften av kasunerna på sina platser och hamnarna
erbjödo redan en imponerande syn. Under invasionsdagen
hade särskilda arbetslag ombord på speciella fartyg lagt ut
kraftiga förtöjningsankare på djupt vatten, vid vilka de
flytande vågbrytarna angjordes vid sin ankomst. Detta
arbete var avslutat på tionde dagen efter invasionen. Under
tiden hade trupper, som hade landsatts på invasionsdagen,
rensat stranden från minor och byggt vägar ned till
vattnet, färdiga att ta emot de mot land vettande ändarna av
pirerna. Detta arbete var utfört på den trettonde dagen.
Vid den tiden var en pir, som var flera hundra meter lång,
färdig, och lastångarna kunde lossas vid den, fullständigt
oberoende av tidvattnet (fig. 3). Hittills hade arbetet
kunnat utföras fullständigt planmässigt, men på den trettonde
dagen blåste det upp en nordostlig storm, som varade i tre
dagar och som var den värsta, som man hade haft i juni
månad på de senaste 40 åren. Den hade sämsta möjliga
riktning och hamnarna utsattes för dess fulla styrka.
Olyckligtvis var hamnarbetet endast halvfärdigt. Den amerikanska
hamnen led de svåraste skadorna, då den befann sig på en
mera utsatt punkt, och dess vågbrytare blevo till så stor
del förstörda, att man beslöt sig för att inställa arbetet
på denna hamn. Det kunde så mycket lättare låta sig
göras, som Cherbourg hade blivit erövrat vid denna
tidpunkt. Den engelska hamnen däremot skyddades i viss
mån av undervattensgrund i närheten, och den led mycket
mindre skador, som man snart kunde reparera. Även under
dessa dagar, då all lossning direkt på stränderna var
fullständigt utesluten, kunde lossningsarbetet fortgå i
hamnen. Under den svåraste dagen lossades 800 t bensin
och ammunition såväl som många trupper. Hela den
pir-utrustning som var på väg över när stormen bröt ut
sänktes, men endast en enda betongkasun dukade under
för stormen.
Innan stormen bedarrat, fortsatte byggnadsarbetet som
förut, ehuru den grova sjön länge hindrade transporten
av pirutrustningen. Hamnen fick därför inte sin fulla
kapacitet förrän ett gott stycke in i juli månad. Den var
emellertid till slut färdig, och en hamn, som var större
än många hamnar med berömda namn, hade byggts på
få veckor på en ödslig fransk kust. Dag efter dag i alla
väder ha mängder av fartyg av alla storlekar förtöjts
innanför dess skyddande armar eller lagt till längs dess
Fig. 3. Den först färdigbyggda piren förbindes med land
genom ett 25 m långt brospann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
